Conan the Librarian

Förhoppningar vs verklighet

2012-01-30T23:28:00.001+01:00

Hur jag alltid föreställer mig att kvällen ska bli:

Hur den alltid blir:

Evenemangstips: NjutaFilms Premier Nights 25 jan!

2012-01-22T13:33:00.002+01:00

Jag smyger igång bloggåret med lite reklam: du som bor i Sthlm, missa inte nya grindhouse-satsningen NjutaFilms Premier Nights på Bio Rio onsdag 25 januari!

Då kommer jag att introducera tvenne smaskens filmer: Shinji Imaokas charmiga, Christopher Doyle-fotade mjukporrmusikal Underwater Love och Ti Wests spökrysare The Innkeepers (ytterst exklusivt - den har inte USA-premiär förrän i februari). Ti West gjorde ju snygga retroskräckisen House of the Devil, som jag hyllade här, så peppen är stark.

Start kl 18, mellan filmerna är det paus för barhäng.

Biljetter finns här, Facebook-event här. Välkomna!

2011: summering!

2011-12-31T12:59:00.002+01:00

Pust, pes. Så var det över! 70 filmer blev det (eller - i ärlighetens namn ett par tre till som jag skamlöst skippar, så blir slutsiffran jämn och bra).

Tanken från början var ju att skriva om filmerna i den takt jag såg dem, men så blev det förstås inte, därav panikskrivandet mot slutet för att beta av backloggen. Utmaningen i att skriva om allt man ser var också att tvingas skriva något (förhoppningsvis) läsvärt även om filmer som bara var okej – det är som bekant lätt att hylla och skönt att såga men filmer som bara är mediokra, vad säger man om dem? Det var det svåraste.

Anywho, jag har sett lite för få av årets förmodade mästerverk på bio för att göra en riktigt mäktig topp tio. Men utifrån vad jag sett av det som släppts i år, ser det ut såhär:

Bäst 2011

1. Drive
2. Super 8
3. Enter the Void
4. Black Swan
5. X-Men: First Class

Bubblare: Cyrus, Maktens män, Apornas planet, Tintin, Sound of Noise.

Sämst 2011

Hall Pass och Hanna.

Det var det. Vi ses igen 2012, då blir det något helt annat.

GOTT NYTT ÅR!

#70: Cyrus (2010)

2011-12-31T12:23:00.000+01:00

"Mumblecore films are generally set in a post-college milieu, with characters that are typically heterosexual, white, middle class, and in their twenties. These films are typically character-driven, focusing more on relationships than conventional plot points. Naturalism - both in performance and dialogue - is a key feature. Mumblecore films are general produced with a low or micro-budget and low production values." (Wikipedia)

Har dålig koll på denna subgenre (och kikar man på listan över filmer har de väl knappt släppts i Sverige, vare sig på bio eller dvd) men bröderna Mark och Jay Duplass anses tillhöra "the movement". Cyrus är deras mest mainstreamiga film, dock med indieskådisar som Jonah Hill, John C. Reilly, Marisa Tomei och Catherine Keener i huvudrollerna. Rena drömcasten, och de levererar en fin berättelse: nyskilde Reilly blir blixtförälskad i sexiga Tomei, men stöter på trubbel när han kommer hem till henne och inser att mor och hemmapojken Jonah Hill har en lite väl tajt relation.

Cyrus är till synes en frodig komedi à la Farrelly Brothers, men är mycket mer inriktad på dialogen och karaktärerna än på skämten. Spelet är unisont svinbra, och Hill (pre-diet) gör en nyanserad tolkning av en roll som väldigt lätt kunde slå över i fars. Direkt till dvd i Sverige men i all anspråkslöshet en av de bästa filmer jag sett i år.

#69: Jägarna 2 (2011)

2011-12-29T20:00:00.000+01:00

Mattias Alkberg har redan skrivit den ultimata recensionen av Jägarna 2 i Norrbottens-Kuriren - läs den. Jag kan bara skriva under: när Kjell Sundvall är i farten snackar vi inte finlir utan det är "ett jävla drag" inte minst i spelet, som är stort och yvigt. Jag har svårt för Lassgårds slöa blick och alltmer Leif GW Persson-emulerande sludder, men Peter Stormare (i missklädsamt fittskägg) är rejält bra och skämsögonblicken oväntat få. En gedigen, robust, köttig, testosteronosande thriller – jag diggade.

#68: Valerie a týden divu (1970)

2011-12-29T16:00:00.000+01:00

Tjecken Jaromil Jires surrealistiska saga Valerie and Her Week of Wonders från 1970 låter sig inte beskrivas så lätt. Det är en märklig, diffus, suggestiv lång dröm om trettonåriga Valerie som vaknar upp (eller somnar om?) till en omtumlande, dåsig, erotisk och skrämmande resa från barndom till vuxenhet. En sömngångaraktigt vacker saga med inslag av skräck, fantasy, mjukporr och Alice i Underlandet, fenomenalt snyggt fotad – som klyschan går: man kan ta vilken freeze frame som helst och få en ytterst delikat fondvägg som kommer att imponera på vännerna.

Detta är filmen som inspirerade Broadcast till deras egenartade sound, i synnerhet Valerie från mästerliga albumet Haha Sound som är en hommage till/ripoff av Lubos Fisers kongenialt spröda filmmusik.

#67: Enter the Void (2009)

2011-12-29T13:00:00.000+01:00

Far out, maaan! Gaspar Noés headtrip Enter the Void är väl ungefär så sinnesutvidgande och surrealistiskt man kan ha det på bio, utan att ta LSD innan. Eller vad vet jag, min oerhört ringa erfarenhet av droger sträcker sig väl till ett munbloss på en torr joint på en kickoff i Prag för tio år sen. Hursomhelst, jag satt som ett tänt ljus i två timmar och bara tog in Noés svävande steadicamåkningar, ändlösa tagningar och drogdåsiga, flytande stämning i ett drömlikt och våldsamt Tokyo. Medges att det blev en gnutta tröttsamt mot slutet, men då bjuder Noé i gengäld på så mycket smarriga jagupplösande sexscener att Freud skulle haft heltidsjobb i ett år framöver. Rekommenderas mycket varmt, helst av allt på bio men gärna på bluray eftersom Benoit Debies foto är magnifikt. Släpp garden, ta en näve åksjuketabletter och låt dig dras in i malströmmen. Heavy!

#66: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2 (2011)

2011-12-29T10:00:00.000+01:00

Harry Potter and the... äh, vi kallar den väl HP7:2 som alla andra, var mitt livs första (och hittills enda) film konsumerad i IMAX-format, i 3D, på AMC på 42nd St i New York. Yeah!

Jag passade på i somras när vi var där på bröllopsresa, fru Conan och jag. Nånstans i min febriga nördhjärna hade jag rört ihop IMAX med, ehrm, barndomens Cinema 2000 eller nåt och trodde att jag skulle få sitta i en bamsesalong med välvd duk och vara liksom helt omsluten av filmen åt alla håll. Så var det icket utan IMAX innebär helt enkelt fetare ljud och högre upplösning. Och det såg jäkligt bra ut, även om en halvtom salong en augustidag i NY inte riktigt blev den awesome happening jag peppade på.

Anywho, lyxproblem – HP7:2 var klart bättre än ettan, utan några tradiga longörer (minns den ändlösa stugsittningen i ettan) och ett biffigt slag på slutet. Och riktigt snygg och clean 3D.

Nu har jag sett samtliga Harry Potter-filmer men rör ändå ihop dem, jag har nåt slags vit fläck när det gäller den glasögonprydde filuren, och måste ständigt fråga hustrun (som har järnkoll) om vilken film Lupin var med i och vad som hände med Sirius Black och sådär. Men vi har köpt blurayboxen, och en omtitt med barnen är nära förestående. Fredagsmys, Hogwart-stylee.

#65: Near Dark (1987)

2011-12-28T22:28:00.000+01:00

Håller just nu på och plöjer Lance Henriksens självbiografi Not Bad for a Human. Trevlig läsning, Henriksen är en fascinerande person, helt självlärd och med ett minst sagt trassligt förflutet – han var analfabet upp i trettioårsåldern, och lärde sig i princip läsa genom att läsa manus. Henriksens finaste stund på vita duken är förstås som androiden Bishop i Aliens, men i samma veva spelade han även patriarken i vampyrfamiljen i Kathryn Bigelows skräckwestern Near Dark, tillsammans med Cameron-stammisar som Bill Paxton och Jenette Goldstein (och blivande Heroes-Petrellibrorsan Adrian Pasdar). En film som stått på dvd-hyllan och väntat i ett bra tag, i den fina Anchor Bay-utgåvan med extramumma. Peppen har varit lång... och det bär emot som tusan att skriva det men nog blev det kanske ett lite antiklimax ändå. Blodig och frän men långsam, snudd på seg, och aldrig riktigt så cool som den vill vara, även om vampyrposset som kuskar runt i en RV med trasiga kläder och hemgjort solskydd är skönt lo-fi. Ändå givetvis ett måste för fans av a) vampyrfilmer, b) Kathryn Bigelow och c) Bill Paxton. Vilket borde vara alla.

#64: Black Swan (2010)

2011-12-28T22:02:00.001+01:00

Ojoj, Darren Aronofskys psykoskräckmelodram har verkligen trillat bredvid, för att tala med Povel Ramel – jag såg den redan i mars. Två feta tummar upp, vill jag minnas. Både otippat och glädjande att en film som är mer Argento och Polanski än Stekta Gröna Tomater kan få en busslast med Oscars och grossa över 300 miljoner dollars.

Kanske sist på bollen här, men – spoiler alert! – visst existerar inte mamman (Barbara Hershey) i verkligheten? Man får ju bara se henne i lägenheten tillsammans med Portman. Hon lämnar den aldrig, och verkar dessutom leva i nåt slags Portman-fixerat förflutet. Känns som om hon är en både hämmande och stödjande kraft som symboliserar Portmans usla självkänsla snarare än en verklig person, och att hon troligen dött/stuckit efter att hon utsatt sin dotter får nåt hemskt övergrepp i barndomen. Så kändes det iallafall. Har jag rätt?

#63: Le hérisson (2009)

2011-12-28T21:38:00.003+01:00

Uttråkad och suicidal lillgammal elvaåring blir trevande vän med vresig, alienerad portvakterska som i sin tur blir uppvaktad av klok och trevlig österländsk man, alla i samma bostadshus i Paris. Kan de lära sig något av varandra, få se sina fördomar komma på skam, kanske rentav växa som människor? Appappapp, jag tar genast tillbaka den sarkastiska ingången för Mona Achaches Igelkotten – baserad på Muriel Barberys bestseller Igelkottens elegans – är vad som i recensionerna för ömsinta och hjärtevärmande europeiska light-arthouse-rullar brukar kallas "en pärla". Mycket tack vare fint spel från alla tre huvudroller, framförallt Josianne Balasko, en snygg kvinna som genomgår en förfulning nästan i klass med Charlize Theron i Monster för sin roll som den bittra portvakterskan. Mysig feelgood för frankofiler sugna på nåt lagom.

#61-62: Source Code (2011) + The Adjustment Bureau (2011)

2011-12-28T18:21:00.000+01:00

Året bjussade på två romantiska sci fi-thrillers som startar extremt lovande och spårar ur lite mot slutet, så vi bakar för enkelhetens skull ihop dem:

Source Code, där Jake Gyllenhaal är fast i nåt slags labb-kontrollerat limbo och tvingas avvärja samma bombattack om och om igen, är Duncan Jones uppföljare till stilsäkra, Kubrick-vibbiga Moon. Även här är det existentialistisk identitetsmysteriös high tech-spänning på begränsad yta som gäller. En fascinerande och spännande första timme (Groundhog Day möter Inception!) förbyts mot ett tjorvigt romantiskt wish fulfilment-härke mot slutet. Synd och tråk, men innan dess en snygg och tät friller, och det blir såklart spännande att se vad Jones ska göra härnäst.

The Adjustment Bureau, efter en novell av Philip K. Dick, sportar Matt Damon och Emily Blunt som oväntat par stick i stäv med blivande toppolitikern Damons uttänkta livsbana, varför några mystiska män i sextiotalskostymer och hattar (ledda av alltid trivsamme John Slattery från Mad Men) bromsar romansen till Damons förtret.

En och annan cyniker har skojat elakt mot hatt- och dörr-festivalen i finalen, men jag tyckte det funkade, även om slutet kändes lite snopet - å andra sidan: ska man se filmen som en saga om människans fria vilja kontra Guds existens så ska man väl inte förvänta sig några enkla svar. En gedigen Dick-rulle.

Slutspurt #1: 55-60: Sound of Noise, Bridesmaids, Attack the Block, Somewhere, Four Lions, Les parapluies de Cherbourg

2011-12-21T09:00:00.000+01:00

Med blott elva dagar kvar av året och fortfarande runt 20 filmer i pajpen inser jag att det är dags att spurta på om vi jag ska bli klar med den här skiten med hedern i behåll. Så nu kör vi en liten roundup!

#55: Sound of Noise (2011)
Johannes Stjärne Nilssons och Ola Simonssons långfilms-spinoff på sina strålande kortfilmer Music for One Apartment and Six Drummers och Music for One X-Mas and Six Drummers är nästan lika briljant. Rytmikgänget vevar nu upp sina vardagshyss några snäpp och blir ljudterrorister, jagade av tondöve och komplexfyllde kommisarien Amadeus Warnebring (namnet!), strålande spelad av Bengt Braskered. Musikerna är ju inte skådisar och spelet svajar ibland, men det är en rolig, svängig och vacker film. Men varför heter den inte The Sound of Noise? Klart osnyggt utan bestämd artikel.

#56: Bridesmaids (2011)
Va, kan tjejer också va roliga? Fan vad skoj! Bridesmaids hajpades som värsta gross out-komedin, men förutom den smarriga diarréscenen är den en rar, vass romcom med en lysande Kristen Wiig i huvudrollen (och en riktigt odräglig Jon Hamm).

#57: Attack the Block (2011)
That's an alien bruv, believe! Toppenfilm. Gillade också alienbrumbjörnarna som en del dissat – genuint otäcka med sina lysande käftar tyckte jag.

#58: Somewhere (2010)
Sofia Coppola gör det hon gör bäst: långa långa tagningar på vilsna/uttråkade människor i konstiga sammanhang till oklanderligt indiesoundtrack. Kommer man in i stämningen så funkar det. Ingen film man bär med sig men hypnotiskt seg, lätt absurd, snygg och mysig, och Elle Fanning är återigen helt fantastisk.

#59: Four Lions (2010)
Kontroversiell terroristkomedi som egentligen är rätt tam jämfört med det Chris Morris gjorde på tv med Brass Eye och The Day Today, men lika smart. Välspelad, plågsamt rolig och i slutändan effektivt sorglig.

#60: Les parapluies de Cherbourg (1964)
Kan därmed äntligen bocka av Jacques Demys bitterljuva melodram, med Michel Legrands suveräna musik. Tror aldrig jag sett en film förut där all dialog sjungs fram, vilket ger en smått surrealistisk, drömsk upplevelse, särskilt om man förlorar sig i de klara, starka färgerna och vrålsnyggt stiliserade scenografin. Men kärlekshistorien i centrum är ingen dröm utan högst påverkad av samhällets konventioner, så Paraplyerna i Cherbourg blir inte samma mysigt sorglösa eskapism som, säg, En amerikan i Paris utan slutar helt knäckande med Legrands mästerliga, mäktiga I Will Wait for You. Ståpäls!

#54: Night of the Living Dead (1990)

2011-12-09T16:00:00.000+01:00

Vådan av att skjuta upp grejer... Jag såg den här på SVT i somras, under en av deras mysiga men sorgligt sällsynta skräckfilmsserier, och känner mig lätt senil denna slaskiga fredag i november när jag ska fiska upp den ur minnet. Romeros ikoniska original från 1968 är en av de läskigaste filmupplevelser jag haft: jag såg den i pojkrummet i Umeå, måste varit runt 14 år gammal, en sen kväll på Super Channel, med reklamavbrott, på en liten 16 tums-teve. Trots risiga odds blev det en mäktig afton och när lilltjejen kommer smygande med murarsleven mot slutet... Sweet Jesus vad jag darrade!

Men detta är alltså Tom Savinis remake och jag minns den som ganska trogen förlagan. Nu i färg, med extra gore, och som sig bör dussinskådisar i casten. Förutom två gamla skräckbekanta: Tom Towles (helt oförglömlig som Otis i Henry: Portrait of a Serial Killer) är perfekt som den asjobbige kverulanten, och Tony "Candyman" Todd stabil som vanligt i huvudrollen. Helt okej men pratar vi Romero-remakes är Zach Snyders Dawn of the Dead alltjämt vassast.

#53: The Lion King (1994)

2011-12-09T10:00:00.000+01:00

Hakuna matata! Jag hade faktiskt inte sett Lejonkungen förrän nu, och det blev en, eh, intressant upplevelse. Vi såg den i nya bluray-utgåvan med hela familjen, och även om jag ju visste att lille Simbas pappa skulle stryka med i början blev själva stampede-sekvensen en smärre chock. Den är lång! Och oerhört grym! En bit in på scenen, när den skenande gnuhjorden nästan gjort mos av parveln och den Shakesperianskt elake Scar – spoiler! – njutningsfyllt vräkt ner sin bror mot en säker död tittade min åttaåring på mig med ytterst förorättad blick och stormade in på sitt rum. Hon var inte ledsen, men redigt förbannad på att jag utsatt henne för detta. Sen byter filmen abrupt ton på en sekund när Timon och Pumbaa dyker upp och spexar till det, och resten av filmen blir totalt fredagsmys. Good ole Disney! Nu fattar jag vad more står för i deras slogan Movies, Magic & More. Det står för trauma.

Så nu kan jag äntligen bocka av den. Animeringen var inte direkt superhet, och på svenska fick man hålla till godo med Triple 'n' Touch-ikonen Frank Ådahl istället för Matthew Broderick som Simba. Å andra sidan är Rickard Wolff en lysande Scar istället för Jeremy Irons, så det jämnar ut sig.

Jag hajar ju att Lejonkungen har blivit en sån klassiker, men berodde det inte också på att det knappt fanns nån konkurrens 1994, pre-Pixar, pre-Dreamworks Animation och i en enklare, finare tid när familjen gick tillsammans på bio och kidsen inte hade så höga krav? Att en hel generation sjuttio- och åttiotalister gärna tar sina egna barn för att få uppleva fradgatuggande gnuer och fabeldjur med dödsångest är uppenbart: när 3D-konversionen av The Lion King gick upp i USA i september åkte den rätt upp på förstaplatsen på biotoppen.

#52: Hobo with a Shotgun (2011)

2011-12-08T12:00:00.000+01:00

Kanadensisk exploitation-rulle, årets andra (efter Machete) som började som en fejktrailer inom Grindhouse-projektet och sen blev en riktig långfilm. Bättre än Machete eftersom den verkligen går in för att vara en slaskig, trashig, våldsam och gritty b-rulle, och samtidigt sagoaktigt simpel social satir. Men jag börjar fundera på om jag kanske är lite för gammal för filmer där vidriga yuppieslynglar tar varsin eldkastare och torchar en hel skolbuss full med barn, eller sågar en hora i halsen så att blodet sprutar. Det finns en nasty ton i filmen, och egentligen gillar jag ju att Hobo with a Shotgun inte är självrefererande och meta utan går all in på snasket... Men det är en så envetet elak stämning i filmen att jag tröttnade på splattret, trots att Rutger Hauer gör sitt bästa. Urk.

#51: Pote tin Kyriaki (1960)

2011-12-07T22:20:00.001+01:00

Jules Dassins grekisk-amerikanska lustspel, på svenska Aldrig på en söndag, blev en stor hit och gjorde grekiska sångerskan Melina Mercouri till internationell filmstjärna. IMDb:s synopsis – an American scholar in Greece sets about improving a prostitute he's infatuated with – stämmer fint, det är en uppdaterad Pygmalion-saga i en liten grekisk kuststad med Dassin som en något beskäftig turistande amerikan och Mercouri som byns lokala "glädjeflicka" (dvs hora) som tillfredsställer alla byns karlar med samma goda humör, i en av filmhistoriens bästa/värsta exempel på "the happy hooker".

Ett upplägg som nog inte skulle passerat dagens värderingar (eller?), men Aldrig på en söndag är trots det en ganska charmig film. Dels för att Dassin gör sin rättrådige, fyrkantige ordning och reda-ivrare med fin komisk tajming, dels för att Mercouri ger sin märkliga karaktär ett visst djup, men framförallt för att filmen driver godmodigt med könsstereotyperna: männen är som buttra småbarn som surar och bråkar med varandra när de inte får ligga (och så är det ju inte ALLS i verkligheten). Mercouri glider snabbt mellan sorglös livsglädje och grubbel medan Dassin ivrigt och överpeppat försöker bilda henne medelst grekisk högkultur. Och surar när han inte får ligga.

#50: The Ides of March (2011)

2011-12-05T21:42:00.001+01:00

Politiskt drama (på svenska Maktens män) i regi av George Clooney som också gör fin biroll som slick guvernörskandidat. Kan direkt säga att jag var fast med både hook, line and sinker samt hängslen och livrem redan under första fem minuterna: en direktsänd tv-debatt har precis rullat igång, Clooney parerar smidigt sin motståndares frågebatteri, i kulisserna står hans huvudrådgivare och nickar, kollegialt och bistert, mot sin motpart, en likaledes luttrad doldis. De spelas av... geekig trumvirvel... Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti! En casting gjord i himlen således. Det kan liksom inte gå fel efter det. Och resten av filmen är en välsmord, välspelad thriller om Ryan Goslings hårda väg från idealist till något lite mer... cyniskt. (I början är han en charmpelle, mot slutet liknar han mer den uttryckslöse snubben från Drive.)

Filmad pjäs och det märks (den här filmen funkar exakt lika bra hemma i soffan) men det stör inte, när spelet är så tajt och fint, castingen så perfekt, och Sorkin-stämningen (det är spelet bakom kulisserna som betyder något) så smarrig.

#47-49: Paul (2011), Machete (2010), Hanna (2011)

2011-11-22T10:00:00.000+01:00

Jag ligger snudd på 20 filmer efter, så om det här ska bli klart innan årsskiftet så får vi "brassa på lite" som min filmlärare brukade säga när han tog fram fjärrkontrollen och snabbspolade sig igenom Love Story. Vi kör därför en liten en förnamnsspecialare!

Paul, om två nördar som ska på sci fi-mässa och tvingas adoptera en riktig utomjording, är på pappret rena drömmen: manus och huvudroller av Simon Pegg och Nick Frost, regi av Greg Mottola som gjort Superbad och pärlan Adventureland, och med Seth Rogen som alien. Men resultatet blev lite meh. Det är alltid kul att se Pegg och Frost tillsammans, men efter Spaced, Shaun of the Dead och Hot Fuzz ligger förväntningarna högt och Paul känns en smula tam. Trots att filmreferenserna duggar ganska tätt är det lite för lite av det goda... och trots att Kristen Wiig dyker upp (i en förment tänkvärd men också rätt lättköpt drift med religiös fundamentalism) och är lysande som alltid blir det bara lite småvarmt. För många pruttskämt med Rogen och för många tokroliga biljakter. Manus känns tuktat och ner-geekat för att passa en bred, amerikansk publik vilket är deppigt.

Trots allt värd att se för Pegg & Frost-komplettister dock, och Bill Hader och Joe Lo Truglio är roliga som stenkorkade FBI-män.

Robert Rodriguez Machete borde kanske förblivit en fejktrailer ändå. Grindhouse-projektet funkade ju så bra eftersom båda filmerna, och i synnerhet Rodriguez slaskfest Planet Terror, verkligen var avspända, schlockiga b-skräckisar och stolta över det, utan gömda undertexter.

Machete vill på samma sätt vara medvetet kass och samtidigt cool, men också göra satir över USA:s invandringspolitik vilket Rodriguez gör rätt tungfotat. Humor är inte hans starka sida.

Dessutom gör Machete två fatala misstag: den är långtråkig, och bjuder på för lite våld. Helt enkelt för pretentiös. Då hjälper det inte att Steven Seagal är med! Men de första fem minuterna är fantastiska.

Joe Wrights agentraffel Hanna lämnade mig förbryllad. Den har fått fin kritik överlag men jag tyckte den var piss. Faktiskt en av årets sämsta filmer.

Jag diggade både Pride & Prejudice och Atonement, två av Wrights tidigare filmer. Snygga och stilsäkra. Men jag kände att han gick bort sig helt i Hanna. Ett otroligt tunt manus som i Wrights händer blivit till en skitnödigt arty och extremt ospännande film.

Kändes som att Wright inte kan regissera action för fem öre utan bara tänkt ut den mest överarbetat snygga bildsnittet för varje scen och sen kört på det. Så en potentiellt fräsig actionrulle som kunde blivit guld med ett lättare handlag blir istället ett såsigt, förstoppat drama. Undvik!

Kate, jag älskar dig och allt är förlåtet!

2011-11-21T20:58:00.001+01:00

Idag släpptes Kate Bush nya album 50 Words for Snow och efter tre lyssningar är det bara att andas ut och konstatera att hon gjort sitt bästa album sen The Sensual World.

Woot, bättre än urmysiga Aerial? Jo, just nu känns det så, fast de två skivorna är inte direkt olika varandra. Att Kate Bush på tjugohundratalet equals långa, böljande, episka pianoballader, utan klassisk vers/refräng-struktur, som sällan klockar in på under åtta minuter är ett faktum jag redan omfamnat, och lättnaden är stor att hon inte ägnat sig åt några studioövningar i stil med det där remake-albumet Director's Cut från i våras, som jag dissade – efter den fasansfulla Robbie Coltrane-videon – och sen dess faktiskt inte vågat lyssna på överhuvudtaget. Nä, 50 Words for Snow känns som Aerial mk 2, men med snö som tema istället för en lång och pömsig sommardag.

Det är outsägligt vackert. Egentligen räcker det med att lyssna på öppningsspåret, nästan tio minuter långa Snowflake som tassar runt kring en och samma pianofigur, och går från det sprödaste vackra till det mest suggestiva, dova, bitterljuva, med Kates son Bertie (nu 12 bast) som korgosse. (Till Mojo säger Kate att hon ville passa på innan pojken kom i målbrottet och förlorade sin ljusa pojkröst för evigt.) Kates egen röst pendlar från oväntat mörk (det låter nästan nedpitchat) till varmt melankolisk till flickaktigt ljus. Jag får vibbar av Aerial-skivan, men också två av mina Kate-favoriter: otäcka Under Ice och sorgsna Mother Stands for Comfort från Hounds of Love.
Jag lyssnar på Snowflake med tårar i ögonen när det här skrivs, för det är en så fruktansvärt fin låt. Jag är glad att jag lever, och får möjligheten att uppleva detta: att lyssna på något så outsägligt vackert skapat av en artist jag älskat sen jag var sexton.

Om jag förut kunde sakna den knasiga Kate som gjorde experimentella Fairlight-brakare som Pull Out the Pin eller The Dreaming så är det bara att släppa det och inse det uppenbara: hon är precis lika egensinnig som förut bara det att hon nu sjunger om Pi och snögubbar till varmt, mjukt piano istället och är mer städat vuxen-excentrisk. Vid femtifyra kan hon gott unna sig det.

Resten av skivan är efter de här tre lyssningarna lite diffus. Titelspåret, där Stephen Fry är gäströst och läser upp femtio synonymer (de flesta påhittade) för snö är precis så underbar som den låter. Sen finns det en bombastisk Elton John-duett också, som jag säkert kommer att älska framöver. Och det finns såklart ingen annan som skulle få mig att ens lyssna på en Elton John-duett frivilligt.

Kate! Förlåt att jag tvivlade på dig. Det ska aldrig hända igen.

#46: Drive (2011)

2011-11-16T21:45:00.001+01:00

Uppmärksamma läsare har redan förstått att den här årsrapporteringen inte är särskilt kronologisk utan mer slumpmässig. Vi är nu framme vid Nicolas Winding Refns Drive, en av årets allra mest hypade och hyllade filmer, med premiär om några dagar.
Men – cue Twilight Zone-musik – jag såg den redan i juni, under helt perfekta omständigheter: vi var på bröllop i Rom, hade en ledig kväll, bestämde oss för att spana in Nanni Morettis biograf som låg ganska nära vårt hotell i Trastevere. Bion i fråga var klart ospännande, som ett vanligt svenskt Folkets Hus byggt på sjuttiotalet med en pytteliten shop där man kunde köpa Morettis filmer på dvd och gamla filmtidningar. Alla filmer hade redan börjat, men vi upptäckte att man arrangerade en Cannes-festival på den här och flera andra biografer, där samtliga filmer från tävlingssektionen visades. Drive gick på en annan biograf nästa dag, så vi drog dit. Visste i princip ingenting om filmen, mer än att Ryan Gosling var med, och att den fått mycket buzz i festivalsvängen. Vi kom till en fullsatt salong med peppade italienare, köpte varsin öl (det här var som bekant i utlandet), och slog oss ner. Filmen visades odubbad, med digital italiensk text på en display under duken.

Och den var SAGOLIKT JÄDRA BRA. En hyperestetisk, stiliserad, sparsmakad nynoir med klassiska genrefigurer i klassiska knipor, men med Moroder-doftande musik, paketerad i åttiotalstypsnitt, fruktansvärt bra spel av samtliga, och en otroligt återhållen Ryan Gosling i den gåtfulla huvudrollen. Stunder av ömsint finlir mellan Gosling och Carey Mulligan varvas med explosioner av brutalt övervåld. Alla skådisar är briljanta, storyn är välbekant pulp-raffel med några fina twistar. Inte ett onödigt ord, inte en onödig scen, hårt tuktad och mästerligt fotad och klippt. Och yada yada yada.

Jag skriver inte mer utan uppmanar DIG att sluta läsa och gå och se filmen. Läs helst inte några andra recensioner heller, se för guds skull inte trailern, läs inga intervjuer! Ju mindre du vet på förhand, desto bättre. Bara se den. Det är årets hittills bästa film. 'Nuff said.

#45: Upside Down: The Creation Records Story (2010)

2011-11-16T21:38:00.001+01:00

Ride! My Bloody Valentine! Fannies! Det är extremt hög mysfaktor i Creation-dokumentären Upside Down. Läs min hyllning på Weird Science.

#44: The Adventures of Tintin (2011)

2011-11-16T21:34:00.001+01:00

Krabbsaltade tångräkor! Jag ger tummen upp till Spielbergs Tintin - läs mer på Weird Science.

#43: Contagion (2011)

2011-11-05T20:07:00.001+01:00

Jag diggade Soderberghs kändisstinna medicinare. Läs mer på Weird Science!

#42: Insidious (2011)

2011-11-02T16:15:00.002+01:00

James Wan och Leigh Wannell skrev och regisserade lågbudgetskräckisen Saw, som blev en oväntad dunderhit, födde en biljon blodiga sequels och gjorde herrarna rika som troll. Nu har de gjort Insidious, ännu en lågbudgetrulle som bara kostade 1,5 miljoner dollar men till dags dato kammat hem 92 miljoner vilket gör den till en mäktig succé.

Kisarna har uppenbart näsa för vad folk är sugna på, efter Paranormal Activity-filmernas framgångar (och kanske trötta på Saw-franchisets cyniska tortyrkalas) är det klassiska spökerier som gäller.

Patrick Wilson och Rose Byrne (hur tusan kunde de ställa upp så billigt förresten?) flyttar in i nytt hus men blir snabbt drabbade av otäckheter. Första timmen är otroligt läskig, till och med parapsykologgänget – ett apart team av comic relief-nördar i fin tradition från Poltergeist och Barnhemmet – funkade väldigt bra. (Inte minst bröderna Farrelly-favoriten Lin Shaye som ett no nonsense-medium.)

Sen tar filmen ett mycket olyckligt sidospår och allt rasar. Inga spoilers, för filmen är ändå värd en titt för dig som går igång på besatta hus, men det blir där och då väldigt tydligt hur liten budget man jobbat med, nåt som inte märkts tidigare i filmen.

En fråga: hur kan Patrick Wilson vara så... slät? Han var 36 när filmen spelades in, men har en tjugoårings bebismjuka hy. Jag såg filmen på bluray och blev nästan lika skrämd av hans oförstörda fejs som av spökerierna. Lucky bastard.

#41: Åsa-Nisse – wälkom to Knohult (2011)

2011-11-02T14:56:00.001+01:00

Hm, jag skrev ju om Henrik Dorsins nybuskis på Weird Science för snart två veckor sen men har tydligen "glömt" att länka till den texten... Skammen sitter fortfarande i, fast lite svagare. Läs min avbön här!

#40: Scream 4 (2011)

2011-10-12T14:00:00.000+02:00

Fan vad vi mysryste i geeklycklig pepp över Randys nördiga monologer om skräckfilms-regelboken i första Scream! Det Wes Craven och Kevin Williamson gjorde då – dekonstruerade slashergenren och tryckte in ett tjog filmreferenser samtidigt som de bjöd på genuint läskigt knivraffel – kändes nyskapande och spännande. Men det var femton år sen nu.

Efter tvåan och den cameotäta metafestival som var trean hade jag gärna sett att Scream 4 skippat hela Stab-prylen och gått tillbaka till ettans mindre tillkrånglade skräck. Men tyvärr slår de an tonen redan från början med filmer inuti filmen och det blir återigen mer gimmickartat än läskigt. Och deras vanliga käpphäst om medias osunda fixering vid mord och våld och elände kommer tillbaks i ännu mer ansträngd och daterad form där alla ungdomar i filmen är jobbigt narcissistiska bloggare. Gäsp.

#39: The Green Hornet (2011)

2011-10-11T20:59:00.002+02:00

The Green Hornet har varit under development sen 1992 och betat av fler regissörer, skådisar och manusförfattare än Alien3 eller den där Stålmannenfilmen: Kevin Smith, George Clooney, Greg Kinnear, Jet Li, Christopher McQuarrie, Jake Gyllenhaal... Vem som helst av dessa hade gjort en bättre film än vad Michel Gondry och Seth Rogen lyckades krysta ur sig till slut: en klumpig mix av buddy movie och actionrulle, med en odräglig Rogen (tumregel: tjock Rogen = bra, smal Rogen = dålig) och ett kriminellt slöseri med Christophe Waltz som förnedras i en fjantig biroll.

Om jag hade orkat läsa serien den bygger på någon gång hade jag säkert hatat eländet ännu mer. Nu är det mer den där typen av puttrande bitterhet för två timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. (OK, knappt en timme: jag snabbspolade.)

#38: Unknown (2011)

2011-10-03T10:43:00.002+02:00

Idag skriver jag om Liam Neeson-thrillern Unknown på Weird Science - klicka här!

#37: The Good, the Bad, the Weird (2008)

2011-09-30T08:00:00.000+02:00

Ojoj. Den sydkoreanske regissören Kim Ji-Woon har gjort en av de bästa och snyggaste rysarna jag sett (A Tale of Two Sisters), en av de bästa och snyggaste actionrullarna jag sett (A Bittersweet Life) samt thrillern I Saw the Devil som jag ännu inte pressat men som står inplastad i dvd-hyllan och väntar och som kommer att vara fullkomligt fantastisk mycket snart.

The Good, the Bad, the Weird som utspelar sig i Manchuriet på 1930-talet och kretsar kring en skattkarta som tre illustra herrar (en yrkesmördare, en tjuv, en bounty hunter) vill lägga rabarber på, är Ji-Woons kärleksfulla hyllning till Leones spaghettiwesterns. En hypersnabb, frenetisk, våldsam actionrulle med stunder av brutal slapstick. Avancerade skottdueller med komplicerade kamerarörelser som man blir geekigt impad av (det ser ut som om kameran åkt mycket på räls jämte skådisarna samtidigt som man gjort härliga kraschzoomningar in och ut, eller också är det gjort i datan) även om han ligger lite för nära ibland och skapar mer förvirring än mäktighet.

Men persongalleriet är inte riktigt så lajbans som man skulle önskat (trots ultrasnyggingen Lee Byung-Hun i en roll) och det är rätt lite story som sträcks ut över långa två timmar och en kvart så jag tröttnade faktiskt, de lyxiga eldstriderna till trots. Kim Ji-Woon har nu åkt till Hollywood och jobbar på vad som kan bli Schwarzeneggers återkomst till vita duken: actionmackan Last Stand. Hoppas, hoppas, hoppas att han inte går samma tragiska väg som John Woo.

#36: Rise of the Planet of the Apes (2011)

2011-09-29T08:00:00.000+02:00

Först en shout out till det svenska filmbolaget, som med svenska titeln Apornas planet: (r)evolution faktiskt tänkt till lite, även om kombinationen kolon + parentes direkt efter varann känns sådär. Men den svenska ordleken är faktiskt snudd på bättre än originalets ohämmade of the-festival.

Med noll förväntningar inför västen var Rise of the Planet of the Apes en riktig gobit. Jag ger den fyra starka bananer för de sjukt imponerande och känsliga dataanimerade apansiktena och en vig insats av Andy Serkis, som väl snart får en Honorary Academy Award för lång och trogen tjänst i gröna trikåer och pingisbollar på kroppen. Han spelar lätt brallerna av de mänskliga skådisarna, i synnerhet James Franco som är snygg men kanske inte helt trovärdig, och Frieda Pinto som är snygg men helt meningslös.

Det är förstås gött att se min gamla idol John Lithgow igen (hade velat ha MER av hans hjärtslitande senilitet och härliga överspel) och David Hewlett (från till exempel Splice) är tokrolig som den övertände grannen som får spö, fingret avbitet, nyst i ansiktet och blir rent allmänt comic relief-förnedrad.

Men bäst av de klart onyanserade mänskliga karaktärerna är den unga blonda slackern som jobbar på djurfängelset och får tiden att gå med lite avkopplande aptortyr medelst elchocker och högtrycksslang. Han spelas av Tom Felton, mest känd som den slipprige lille Draco Malfoy, och kan nu efter Harry Potter se fram emot en fin karriär som birollskräk. Det är också han som får Charlton Hestons gamla paradreplik "Take your stinking paws off me, you damned dirty ape!" i den tydligaste hommage-scenen. Ett fint ögonblick.

Aporna är snälla, människor som leker Gud och/eller är profitkåta går det åt pipan för, och slutet syr snyggt ihop säcken inför en tänkbar ny franchise. Inte mig emot, jag vill se fler snygga CGI-apor, men gärna lite mer ape on human-våld nästa gång.

Och nu: lite porr

2011-09-28T22:11:00.003+02:00

Osv... Men alla de här är ju Region A, och jag har en svenne-PlayStation 3. Regionsskit!

#35: Drive Angry (2011)

2011-09-19T20:37:00.000+02:00

Har Nicolas Cage fortfarande problem med skattmasen? Det känns så. Känns som han behöver pengar, och tackar ja till det mesta han erbjuds. Sen 2005 har han snittat på 4-5 filmer om året, och det har blivit en räcka rätt mediokra filmer: National Treasure: Book of Secrets, Knowing, Next, Bangkok Dangerous... Men också lysande insatser i Kick-Ass och Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. Och Season of the Witch, som lär vara hysteriskt rolig fast på fel sätt. Nån som sett den?

Patrick Lussiers Drive Angry, en märklig actionmacka som kapsejsade på bio i USA och slog nåt rekord som den sämsta opening weekend en 3D-film haft hittills får väl räknas till de mediokra även om den är ganska underhållande. Cage spelar en man som återvänt från helvetet för att rädda sin mördade dotters bebis ur klorna på en bizarr sektledare som ska offra barnet för att Satan ska kunna ta mänsklig form på jorden. Ungefär så, tror jag. Cages figur heter John Milton, en blinkning till Paradise Lost-författaren, men ungefär där slutar alla highbrow-referenser och resten av Drive Angry är en aggressivt, lite ansträngt trashig och vulgär actionrökare som så oerhört gärna vill vara badass och barnförbjuden att det känns roande och sökt. En blonderad Cage blåser knäskålarna av några sorry-ass småbovar med hagelbrakare i gloriös slow motion redan de första minuterna, varpå Amber Heard spöar upp sin snubbe och brassar iväg i en risig bil till Peaches snuskklassiker Fuck the Pain Away. Resten är mer av samma.

Nic Cage går lite på autopilot men är ändå, som alltid, så intressant att det blir underhållande. Värre är det med Billy Burke (känd som Bellas pappa i Twilight-filmerna) som är sensationellt träig och omäktig som Hin Håle. William Fichtner som nåt slags Agent Smith-liknande sändebud från paradiset är cool i vanlig ordning, men lägger knappast ner sin själ i filmen. Drive Angry släpps direkt till dvd/bluray 5 oktober och är ett måste för dig som tycker att Vampires är Carpenters coolaste film.

#34: Panique au village (2009)

2011-09-14T20:20:00.001+02:00

Idag hyllar jag franskbelgiska stop motion-animerade tokfesten Panik i byn på Weird Science - klicka här!

#33: Due Date (2010)

2011-09-13T08:00:00.000+02:00

De främsta två invändningarna mot Due Date: att det är en skamlös ripoff på John Hughes-klassikern Planes, Trains and Automobiles, och att både Downeys stressade streber och Galifianakis märkliga pojkman är så osympatiska och jobbiga att det är svårt att bry sig. Jag skriver lätt under på båda men filmen funkar fint ändå, speciellt om man tycker om skådisarna. Bäst är Galifianakis trånga Weekday-jeans, waffle-skämtet (som är lyft direkt från Between Two Ferns), och scenen på växlingskontoret med Danny McBride som asförbannad Irakveteran.
Inget Zach Galifianakis har gjort på vita duken hittills är ens i närheten av hans egna, genialiska stand up-material eller Between Two Ferns-sketcherna, men Due Date är en lyckad omaka par-rulle och inget skäl att ropa sellout.

(The Hangover 2 däremot... Men den har jag lyckligtvis inte sett än.)

#32: Försvunnen (2011)

2011-09-12T08:00:00.000+02:00

Det sägs ibland att det görs för lite genrefilm i Sverige, att det saknas nåt i glappet mellan trivsamma komedier, Beck 39, Ruben Östlunds senaste och draman om folk som förlorat ett barn starring Micke Nyqvist. Till exempel några fräsiga thrillers eller rejäla skräckfilmer. Därför vore det oerhört kul att kunna hylla Försvunnen, Henrik JP Olsson och Mattias Åkessons nya spänningsfilm med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman.

Försvunnen fick inte något förhandsstöd av SFI, och där skulle man kunna komplettera med nån känga om stelbenta konsulenter med krav på samhällsrelevans. Problemet är bara att filmen inte är särskilt... bra. Jag kan fatta att konsulenten nobbade, för det är ett klent manus som missar de flesta chanser till spänning. Jag var på Filmhuset härommånaden när höstfilmerna presenterades och både Bergqvist och Ledarp sa att de blev peppade att vara med eftersom det var ett "jävligt bra manus" och då undrar man lite sorgset vad de vanligtvis blir erbjudna för smulor.

Ledarp spelar en kvinna med sorg på väg bort från sin familj och vidare mot ett nytt jobb. På vägen nånstans i skogarna blir hon antastad av Kjell Bergqvist i en fet mörk SUV och här lovas det lite bilvägsskräck à la Spielbergs Duellen eller JJ Abrams Joy Ride. Men efter inledande otäckheter mynnar allt ut i en evighetslång jakt i skog med Björn Kjellman i en oerhört märkligt skriven biroll, och flera missade chanser. Ledarp kämpar på och filmen är atmosfärisk, men plotten är så banal och twistbefriad att man sitter och skruvar på sig. Det är inte spännande. Det är platt. Det är skog. Det är outhärdligt tråkigt.

Åkesson och Olsson har jobbat i sex år för att samla ihop pengar för att göra filmen - och det här är historien de velat berätta? Jag fattar inte.

#31: Hall Pass (2011)

2011-08-23T09:21:00.001+02:00

Om man för en stund vill dra amerikansk film över en kam kan man säga att alla romantiska komedier riktade till tjejer handlar om att gifta sig, och alla komedier riktade till killar handlar om att få slippa vara gift. Hall Pass, bröderna Farrellys senaste, drar det här konceptet till sin absoluta spets. Jenna Fischer och Christina Applegate spelar fruarna, vars livsmål är att ha perfekta villor och väldompterade makar. Jason Sudeikis och Owen Wilson spelar männen, som är ständigt svinkåta på tonårsbrudar och drömmer om att slippa sina fruar och bara få knulla. Det är outsägligt deprimerande, som att sitta två timmar i kö på Vårdcentralen där det enda som finns att läsa är ett gammalt nummer av Lilla Fridolf.

Wilson och Sudeikis får efter några turer varsitt frikort att få ligga helt konsekvensbefriat under en vecka, vilket leder till knasiga förvecklingar. De ytterst svenniga och kritvita medelklassnubbarnas oerhörda inkompetens när det gäller att ragga brudar plockar förstås hem några billiga skratt, men i övrigt fylldes jag av sorg. Om det här ska vara gjort med en viss distans eller om det finns extra lager så har jag missat det. Och en liten note to bröderna Farrelly: det blir inte per automatik kul när man säger vagina. När Sudeikis och Wilson står och riffar om en mouth vagina riktigt ser man hur Farrellys sitter ängsligt hukade över sina laptops och så väldigt väldigt gärna vill vara Sarah Silverman eller Wanda Sykes, fast tre år för sent.

Jag gillar annars Farrelly-bröderna, till och med Heartbreak Kid. Gillar att de alltid tar med funktionshindrade personer, och att de ofta hittar balansen rå gross out-humor och en fin, varm ton. Men Hall Pass är befriad från värme och genomsyras av bitterhet och kyla. Vet inte om brorsorna gått igenom varsin livskris eller bara försöker pejla vad publiken vill ha istället för att köra sin grej, men resultatet är en unken och dyster soppa, lika mans- som kvinnoförnedrande.

Men Richard Jenkins som åldrad, solariebrun proffsraggare som agerar mentor till killarna är riktigt bra.

Conan-tävlingen avgjord!

2011-08-15T20:07:00.004+02:00

Därmed stänger vi frågelådan!

Många kunde det busenkla svaret Robert E. Howard, och här är de lyckliga vinnarna:

1:a pris går till Joakim Elovsson i Skövde.

2:a pris vanns av Robin Öhlin, Stockholm.

3:e pris kammades hem av Moa Markström i Umeå.

Frän Conan-merchandise och friplåtar till filmen kommer inom kort med posten.

Stort grattis!

Reklambreak: Exklusiv Conan-tävling!

2011-08-08T21:09:00.007+02:00

Jag fick just ett skarpt formulerat cease and decist-mail från (det numera svenskägda) varumärket Conan the Barbarians advokater som krävde att jag antingen raderade den här bloggen inom 24 timmar pga varumärkessnyltning, eller ställde upp med en tävling*. Så valet var enkelt!

Snart är det dags för min namne att äntra bioduken för första gången på nästan tjugo år, för första gången i 3D, och för första gången är det inte Arnold Schwarzenegger som gestaltar den bistre cimmeriern. I tysk-amerikanske och reimagining-glade Marcus Nispels nyversion Conan the Barbarian är det Jason Momoa, alltså den brunstige bjässen Khal Drogo från Game of Thrones, som trakterar svärdet, flankerad av pålitliga birollshårdingar som Stephen Lang och Ron Perlman.

Premiär på bio fredag 19 augusti, och för att fira detta lottar Noble Entertainment ut trevliga priser till tre pers som svarar rätt på följande löjligt enkla fråga:

Vad heter författaren som står bakom berättelserna om Conan the Barbarian?

1:a pris = två biobiljetter, en Conan T-shirt och Conangnuggistatueringar.
2-3:e pris = två biobiljetter samt gnuggistatueringar.

Maila ditt svar till conanquiz@gmail.com. Släktingar till Arnold Schwarzenegger får inte delta i tävlingen. Vinnarna meddelas måndag 15 augusti. Lycka till!

(* Detta är eventuellt inte sant. Men tävlingen är på riktigt.)

#30: Jackass 3D (2010)

2011-08-05T12:01:00.000+02:00

MTV-loggan med astronauten och ett småtrist intro med Beavis & Butthead - de första minutrarna av Jackass 3D är som att vara tillbakaslängd i det tidiga nittiotalet. En lätt ryslig upplevelse. Sen blir det bättre och resten av filmen är samma trygga mix av spex och snusk, lika ojämn och episodisk som de andra filmerna men med högre budget och stunder av absolut briljans (som när Will Oldham dyker upp som misslyckad gorillaskötare eller gänget klär ut sig till betjänter och restaurangbesökare och gör sketcher framför en jetmotor) och bizarr freak show (som när tjocksmocken Preston Lacy och den obehaglige dvärgen Wee Man blir ihopklistrade med superlim).

Bajamajastuntet från första filmen blir också toppat här i filmens slutscen - diarréfontän i slow motion känns som en passande final till hela Jackass-franchiset. Och med tanke på att grabbgänget inte är så unga och testosteronstinna längre (Johnny Knoxville har fyllt fyrtio och flera av de andra är på god väg) är det hög tid att sätta punkt innan någon gör illa sig på riktigt. Skräcken lyser också starkare i ögonen den här gången. Och avslutningsmontaget med mysbilder på grabbgänget som barn signalerar att det verkligen är slut. (Fast filmen gick bra på bio och Knoxvilles filmkarriär har inte direkt gått på räls så vem vet?)

Extra dystert att se charmtrollet Ryan Dunn, som körde ihjäl sig på fyllan i våras och bara blev 34 år. (Varför blev det inte Steve-O istället... nä, det menade jag såklart inte!)

#29: RED (2010)

2011-07-12T10:33:00.003+02:00

Robert Schwentkes RED lanserades på bästa tänkbara sätt när den gick upp i höstas: blodröda bilder på en bister Helen Mirren med ett automatvapen i näven. Den tänkande biobesökarens främsta arthouse-GILF med en sniperbössa, what's not to love? Lättköpt men effektivt. Och RED bjuder på mer wish fulfillment för de grå pantrarna, när Mirren, en hårt överspelande John Malkovich, en mustig Brian Cox, en brumbjörnsmysig Morgan Freeman och en svalt flintskallig Bruce Willis både skjuter granatgevär och får till det med Mary-Louise Parker (åtminstone Willis).

RED (löst baserad på Warren Ellis serie som jag tyvärr inte läst) bjussar på snygg grafik, stilren action och försöker balansera på samma slaka lina som Grosse Point Blank: brutalt våld, knasig komedi, mysigt kärleksgnabb. Det lyckas rätt bra även om det aldrig blir riktigt så roligt eller svart som det borde. Och även om seniorerna gör bra ifrån sig (utom Malkovich som faktiskt bara är jobbig) är filmens behållning (förhållandevis unge) Karl "Éomer" Urban som nitisk CIA-snubbe på jakt efter Willis. Karl Urban är som bäst när han (precis som i The Bourne Supremacy) inte snackar så mycket utan mest är snygg och sammanbiten.

#28: The Other Guys (2010)

2011-07-12T07:00:00.001+02:00

Såg den här i slutet av mars och har redan förträngt den. Inledningssekvensen med Samuel L. Jackson och Dwayne Johnson som extremt spänniga supersnutar är bäst, resten är ho-hum. Adam McKay och Will Ferrell har ju ett riktigt fint cv - Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights, The Landlord - men The Other Guys är McKay/Ferrell när de är som sämst: lite för lata, för otajta, för självbelåtna. Det har gått för bra, för länge. De skulle behöva omge sig med lite fler nejsägare som sållade hårt bland de o-roliga improvisationerna och grabbskämten, och kanske viska lite försynt att Mark Wahlberg inte bör castas i komiska roller. The Other Guys kostade ofattbara 100 miljoner USD (många långa menlösa biljakter blir det) och drog inte in särskilt mycket mer vilket är bra och kanske kan leda till en uppstramning framöver.

#27: Super 8 (2011)

2011-07-05T23:47:00.003+02:00

Skriver mer om årets, nay, årtusendets kanske bästa film på Weird Science. Klicka här!

#26: The King's Speech (2010)

2011-07-01T15:16:00.000+02:00

Såg den här med min gode vän Magnus redan i mars tror jag, men det har inte blivit av att skriva om den - oklart varför, det är inte världens mest komplexa film. Visst kan man vilket en del gjort klaga på att det är en instängd, konstlös, traditionellt berättad, lite gubbtrist bromance. Och visst är det i förstone mäktigt att en film om talfel kan håva in fyra Oscar (och ytterligare ÅTTA nomineringar) men egentligen inget konstigt eftersom The King's Speech är en typisk Oscarvinnare, om en ofullkomlig människa som vågar tro på sin inneboende kraft, övervinner sina hinder och triumferar mot alla odds. Och Oscarjuryns faibless för lyten är ju väldokumenterad.

I den genren är The King's Speech svårslagbar, dessutom är Geoffrey Rush, Guy Pearce och Helena Bonham Carter (i en alldeles för liten roll) strålande som vanligt.

Och Colin Firth är, förstås, perfekt - kungen är en så fin roll för honom, han är så otroligt ensam och fylld av rädsla och dålig självkänsla.

#25: Aliens in the Attic (2009)

2011-06-28T09:00:00.001+02:00

Aliens in the Attic är sinnessjukt mycket bättre än en sci fi-komedi för pre-teens i vilken High School Musical-stjärnan Ashley Tisdale slåss mot datoranimerade utomjordingar överhuvudtaget förtjänar att vara. Jag fastnade framför den på Canal+ en ledig förmiddag och måste säga att det är en av de roligaste och charmigaste filmer jag sett i år - den typ av film man älskar när man är tio år gammal, om ett gäng kids med töntiga och oförstående päron som måste gadda ihop sig och rädda världen från en alien invasion, utförda av ett gäng ganska klantiga gröna små troll.

Kevin Nealon, Andy Richter och Tim Meadows är med, vilket rimligtvis borde vara det enda en kräsen vuxen har att glädjas åt, men bäst är faktiskt den unga casten, som vid första åsynen ser ut som ett gäng generiska Disneyteenybopperfejs men som är genuint roliga, i synnerhet en kille vid namn Robert Hoffman som jag aldrig sett förut men som är lysande som Tishdales spännige boyfriend.

Grejen är att utomjordingarna kan fjärrstyra folk genom att skjuta en sändare i nacken på dem, vilket ger skönt mysrys à la Invasion of the Body Snatchers men framförallt används för komiska ändamål. Som när Hoffmans extremt självgoda hunk blir radiostyrd av Tishdales mer geekiga lillebror till att göra bort sig totalt inför Tishdale och resten av familjen, utförd med en tajming och en plastik som imponerade. Lägg till bra cgi, fint röstjobb av J.K. Simmons och Thomas Haden Church som sura aliens, några snyggt fotade kung fu-slagsmål mellan Hoffman och en fjärrstyrd Doris Roberts (tanten i Everybody Loves Raymond) och en allmänt fin känsla i hela filmen och du har ett lika oväntat som bortglömt mästerverk. Aliens in the Attic ligger nu på 5,3 av 10 på IMDb men är, i sin genre, lätt en 8. Mysfaktor: 10!

#24: Cornelis (2010)

2011-06-27T21:49:00.001+02:00

Bara konceptet "en svensk biopic!" skapade givetvis pepp direkt i försnacket inför Amir Chamdins Cornelis, vi är ju inte bortskämda med sånt. Nu blev tyvärr inte Cornelis någon svensk Walk the Line, även om den är ett rejält lyft sen Chamdins debutfilm, snorsnygga men helt innehållslösa Om gud vill. Kruxet är att Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk gör det klassiska biopic-misstaget, att vilja klämma in ett helt liv på två timmar istället för att fokusera på vissa viktiga perioder i livet. Då blir det som alltid korthugget, redovisande, lite stressigt. Och de snåla scenerna från Cornelis barndom, där en jobbig händelse förväntas ge både sorglig klangbotten och psykologisk förklaringsmodell åt hela den korpulente holländarens rotlöshet och dåliga självkänsla är lite för toftiga för att det ska funka.

Med det sagt är Cornelis snygg och underhållande och välspelad. Chamdin är allra bäst på att skildra livekonserterna och partyscenerna - featuring svenska indiepopmänniskor typ Sara Wilson i löspolisonger och diarrébruna polotröjor - och alla små musiksatta montage där CV snyggt knallar runt i gamla journalfilmer (bilden ovan) eller står i studion och sjunger i en sjuttiotalsmick. Detaljerna är en fröjd för ögat, och Husby levererar till stor del det han ska i rollen som den plågade lebemannen.

Den största peppen skapas efteråt när man blir sugen på att plöja en biografi om den rotunde barden. Vilken ska man läsa, ni som vet?

Uppsamlingsheat

2011-06-27T21:19:00.003+02:00

Rätt vad det är så ligger det 10 filmer i pajpen! För hinna beta av allt jag sett hittills innan semestern gäller det att rappa på. Nu kör vi!

#23: X-Men: First Class (2011)

2011-06-13T09:00:00.001+02:00

En vecka sen jag såg Matthew Vaugns pigga franschiseuppryckning och mina pupiller är fortfarande två knallröda hjärtan med "Michael" i det ena och "Fassbender" i det andra. Michael Fassbender!! Dels är han ju en av de snyggaste män som lever just nu, dels är han ju så satans bra vad han än spelar - tortyroffer i Eden Lake, undercovernazi i Inglourious Basterds, sexy hantverkare i Fish Tank... och som den unge Erik Lensherr är han så fantastiskt snygg och bra att bara det räcker för att man ska glömma bort den tråkiga Wolverinefilmen. Fassbender! Bara namnet är så coolt. Och hans torra röst... but I digress.

First Class är som en stor leksakslåda med snygga klippdockor i perfekta sextiotalskläder som står och pratar i olika perfekta Ken Adam-designade James Bond-skurk-pads. Lite sterilt, lite pojkrum, men fruktansvärt underhållande. Skådisarna känns valda med stor omsorg, inklusive en fantastisk cameo (som inte ska avslöjas här) och några lysande birollsfavoriter i små men viktiga roller: Michael Ironside, Oleg Krupa, Rade Šerbedžija, Glenn Morshower. Och Ray Wise! Kärleks-casting. Riktigt fina actionscener också.

Det finns så mycket annat att bli glad över: Jennifer Lawrence, Kevin Bacon på tyska, situation rooms direkt hämtade från Dr Strangelove. Överhuvudtaget vilar det en avspänd stämning över hela filmen, trots att den kostat 160m dollar och haft en hel del förväntningar på sig. Leve Matthew Vaughn! Och Michael Fassbender!

#22: Battle: Los Angeles (2011)

2011-06-07T21:25:00.005+02:00

Jag vägrar såklart använda den töntiga internationella titeln World Invasion: Battle Los Angeles. Originalet är ju mycket coolare, och jag kan relatera ändå - det är väl klart att LA är en tuffare (och viktigare) stad än London eller Frankfurt. "We can't let them take LA!" grymtar en militärröst i trailern och det låter bra. Det var kul också att Pico Boulevard (där jag bodde på hotell när jag var i LA och gjorde The Pacific-grejen för Café) var filmens första line of defense för de gruffa Marines som desperat försökte mota tillbaka utomjordingarna. Kul på ett ytterst flyktigt och banalt plan.

Tyvärr blev det inte så mycket roligare. Persongalleriet är en lång gäspning, några menlösa civilians introduceras alltför summariskt för att vi ska bry oss när de dör en kvart senare, och även om specialeffekterna är helt okej var själva aliens-gubbarna rätt tråkiga. När Aaron Eckhart - som kroknar under svintungt emotionellt bagage sen Irakkriget - mot slutet får sin förlösning och det ska bli stort och patriotiskt och samtidigt mänskligt sneglade jag på klockan och funderade på om jag skulle hinna med lite Black Ops innan läggdags. När en alien invasion-rulle inte klarar av att stilla ens törst efter pangpang, ens för en kväll, är det något som är allvarligt fel.

Jerry Seinfeld does Globen

2011-06-05T23:39:00.002+02:00

Joråsatteh jag såg ju Jerry Seinfeld när han var här i Sverige förra gången, på Cirkus 1998, och då var det fantastiskt bra - det var ju I'm Telling You for the Last Time-turnén som finns både på dvd och cd och numera är en modern klassiker. Men det var tretton år sen, och de korta snuttar jag sett JS göra på Leno och Letterman de senaste två tre åren har inte varit dåligt men heller inga direkta skrattfester, så det var inte givet att JS skulle leverera ikväll.

Men först var det uppvärmning och den tilltänkta svenska akten (kan det ha varit Magnus Betnér? hans dvd såldes i ett folktomt stånd i foajén) blev vad jag hörde petad eftersom Seinfeld hellre ville ha en amerikan vilket kändes helt på sin plats. Tyvärr visade sig uppvärmarn vara Seinfelds Las Vegas-polare, den gamle och tråkige George Wallace, som sportade Kangolkepa bakåfram Samuel L. Jackson-stylee och radade upp en bunt inte helt purfärska skämt om att ungdomar har brallor som hänger ner så man ser arslet och "etiopisk restaurang", har de ens mat där? Alltså Billy Crystals gamla throwaway-skämt från When Harry Met Sally, en film som kom ut 1989. Gäsp.

Sen gick Jerry på till förväntat tokjubel av peppad publik (man vill gärna skratta när man just pytsat en tusing i inträde) och det tog väl en tio minuter in av småvarmt innan han började leverera. Det första jag skrattade hårt åt var varför teve-väderkillens hörsnäcka alltid har en sån gammaldags tvinnad sladd, som kan dras ut - exakt hur långt måste halsen tänjas ut under ett program? "Is this guy a weatherman or a jack-in-the-box?"

Ja, ni ser ju hur platt det blir i skrift men föreställ er att Jerry levererar det så förstår ni. Han hade en sju-åtta fler såna ögonblick av pur lycka, med perfekt Seinfeld-tonträff. Bitvis vilade han på gamla lagrar - han återanvände till och med några skämt från 1998-turnén (tummen på fjärrkontrollen är det sista på mänskan som somnar in, teveshopkniven som kan skära genom skor och några till) men mestadels var det nytt, även om man sett en del förut på typ Leno. Och det mesta höll hög klass.

Skämten om kaffekultur och folks besatthet av iPhone och Blackberry var kalasbra. En lång drapa på det kära Män är från mars, kvinnor från Venus-temat kändes klart nattståndet, liksom en lång tes om att pappor inte fyller nån funktion utan mest lallar runt i hemmet. Seinfeld är nu 57 och har tre barn mellan tre och tio, och föräldraskapet har gett honom nytt material, som han kunde jobbat mer på - det blir aldrig så svart och roligt som när Louis CK drar det till sin brutala spets, JS är där och nosar men vill inte gräva lika djupt och då blir det inte lika kul.

Men sammanfattningsvis: klassiskt Seinfeldmaterial, bitvis lysande, go stämning. En riktigt bra kväll.

I skrivande slut är det precis två timmar sen det tog slut, och bara ett klipp har letat sig in på YouTube - inte det absolut bästa från kvällen men jag tar med det ändå.

#20+21: Bande à part (1964) + Vivre sa vie (1962)

2011-05-31T21:58:00.002+02:00

En dubbelmacka av Godard, båda med danska Nouvelle vague-baben Anna Karina i huvudrollen, som visar det sämsta respektive det bästa ur Nya vågen. Bande à part är väl numera mest känd för att ha inspirerat Tarantino till produktionsbolaget A Band Apart och dansscenen i Pulp Fiction. (Och ännu viktigare peppat Hal Hartley till den gudomliga Sonic Youth-dansen i Simple Men.)

Även om just den svängiga sekvensen fortfarande är cool känns Bande à part smärtsamt daterad. Där Nya vågen-milstolpar som Till sista andetaget, Jules et Jim och De 400 slagen åldrats väl framstår Bande à parte som fast i en form: alla de pigga grepp som då var ytterst happening och revolutionära - rollfigurer som pratar in i kameran, filma på gatorna, handhållen kamera och doumentärstajl, långa tagningar, kasst direktljud, berättarröst som bryter in, jump cuts - känns mest koketta, självupptagna och irriterande... Godard har inget att säga, och historien om två idioter som ska råna en förmögen herre är ganska obehaglig: snubbarna är som två tölpiga, kåta tonårskillar och beter sig som fumliga, latent våldsamma kräk mot Anna Karina. Det räcker egentligen att se dansscenen - och försöka låta bli att störa sig över att Godard kommer in med sin förnumstiga berättarröst och sabbar flowet.

Vivre sa vie / Leva sitt liv däremot är ett mästerverk! Blev smått knockad. Även om alla Nya vågen-stilgreppen är present and correct använde Godard och hans ständige fotograf Raoul Coutard en tyngre kamera här, det är mer tracking shots och långsamma åkningar. Fotot är makalöst snyggt. Super-uttänkt, stramt och stiliserat t ex i inledningsscenen när Anna Karina sitter på ett fik och pratar med en kille och båda filmas i nacken i en oändligt lång dialogscen. Historien om en ung kvinna som lämnar hus och hem och tar sig till Paris för att klara sig själv men hamnar i prostitution känns modern, berörande, osentimentalt dokumentär och ömsint på samma gång. Med ett hjärtskärande slut.

En hel generation manliga filmnördar födda på fyrtiotalet lär ha gått gaga över Anna Karina och hennes ögon när det begav sig, men hon är inte bara snygg utan helt magnetisk, med ett lika självklart som minimalistiskt spel. Godard vilar gärna på hennes ansikte, som i en lång (och rätt övertydlig) scen där hon sitter på bio och gråter till Renée Falconettis legendariska närbildsspel i Dreyers En kvinnas martyrium - helt stumt vilket är tufft. Och även här finns en snajdig dansscen.

#19: Unstoppable (2010)

2011-05-25T11:57:00.002+02:00

Idag skriver jag om Tony Scotts tågraffel på Weird Science. Klicka här!

#18: Knight and Day (2010)

2011-05-23T09:00:00.002+02:00

James Mangold har ett spräckligt CV. Han debuterade 1995 på klassiskt indiemanér med Heavy, ett Sundancehyllat drama om en överviktig snubbe (Pruitt Taylor Vince, han med ögonen) som blir besatt av Liv Tyler till Thurston Moores filmmusik. Sen gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer, vemodigt hårda och välspelade snutthrillern Cop Land – Slys finaste stund sen Rocky, och en mustig mansensemble att dö för. Därefter har det varit blandad kompott: institutionsdramat Girl, Interrupted, romantiska tidsresekomedin Kate & Leopold (som jag inte sett men som verkar ohygglig), extremt stämningsfulla mindfuck-skräckisen Identity (som brukar finnas i 29 kronors-backen på Coop – köp!). Och på senare år lyckad biopic (Walk the Line) och snygg westernremake (3:10 to Yuma).

Och nu senast: actionkomedin Knight and Day, med Tom Cruise som prillig hemlig agent och Cameron Diaz som ”vanlig tjej” som snubblar i hans väg varpå actionspäckade tokerier inträffar. Även om jag gillar Tom Cruise så fanns det väldigt lite att peppa på inför den här filmen: en löjlig titel, ett ytterst lamt försök till viral marknadsföring inför släppet, utsikten att i två timmar se Cameron Diaz skrika och noja som Sandra Bullock i Speed och Tom Cruise skoja till det med ett självgott flin. Jag fick obehagliga Mrs and Mrs Smith-vibbar. Och filmen har geggat runt i development hell länge, och passerat ett helt gäng manusförfattare och versioner, vilket sällan brukar båda gott.

Men jag gav Mange en chans – och det var bra. Filmen är kul. Det är fart och fläkt från start, Cruise är hör och häpna ganska skojig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga. Framförallt är det så frejdigt over the top hela tiden att man blir charmad.

Peter Sarsgaard är bortkastad i en tråkroll och filmen är tio minuter för lång, annars är det påkostad underhållning hela vägen. Knight and Day floppade i USA, fick blandad kritik och hånades väl som ännu ett misslyckat fånfängeprojekt för en Cruise i karriärmässigt fritt fall – men strunta i det. Mangold har både biljaktsskills och rätt komeditonträff och resultatet är två timmars popcornmys utan pretentioner. En fet solbränd scientolog-tumme upp!

#17: Ghost Ship (2002)

2011-05-17T09:27:00.000+02:00

Ghost Ship är den typen av film som visas nån gång i kvartalet på diverse reklamkanaler, ofta med starttid 23:50 eller o2:15. Och av oklar anledning har jag velat se den i flera år - kanske för Gabriel Byrnes skull, eller att det är så high concept (spöken på en båt!) att bara det skapar viss pepp.

Ett gäng bärgare får nys om ett mystiskt skepp på drift i Berings hav och anar att det kan finnas pengar att hämta - mycket riktigt är det en italiensk lyxyacht från sextiotalet som lämnats vind för våg. Men väl ombord på skeppet börjar det hända ruskigheter. Folk börjar dö, en blek och läskig spökflicka (Emily Browning från Sucker Punch i en tidig roll) dyker upp med kryptiska budskap om vilka hemskheter som ägt rum på skeppet, dörrar smäller igen av sig själva... the usual stuff.

Bärgargänget spelas av ett gäng välkända fejs som karriärmässigt trampade vatten - en stabil Juilanna Margulies efter E.R. men före The Good Wife, en rätt oinspirerad Gabriel Byrne slummar loss i limbo efter nittiotalets karriärspeak och innan den smarriga In Treatment-huvudrollen. Isaiah Washington pre-Grey's Anatomy och Karl Urban strax innan han breakade som Éomer i Lord of the Rings-filmerna är kanonmat. Som en fattig mans Deep Blue Sea ungefär.

Ghost Ship är hyfsat snygg och ganska atmosfärisk men lite småtråkig. Filmens stora showstopper är en sekvens mot slutet, när vi får veta vad som egentligen hände på fartyget. En fyra minuter lång flashback, med hinkar av blod och smaskig gore, som stilmässigt skär sig rejält mot det annars okonstlat brunmurriga standardthrillerberättandet, komplett med "suggestiv" låt (Nine Inch Nails-light) och de där snabba växlingarna mellan uppspeedat tempo och "mäktig" slo-mo som man sett till leda vid det här laget men som nog kändes betydligt fräschare 2002.

Det är förstås en massiv spoiler, men jag lägger in hela sekvensen härnedan. Den är värd att se även om man inte sett resten av Ghost Ship - och har man sett klippet finns det ingen anledning att se Ghost Ship. Alla sparar tid!

#16: Rio (2011)

2011-05-16T22:43:00.001+02:00

Nog för att den där pungråttan och hans eviga jakt på ekollonet är skojig, men taglinen "Från skaparna av Ice Age!” skapar inte direkt monsterpepp. Blue Sky Studios nya film heter Rio och är regisserad av brassen Carlos Saldanha. En snygg och oförarglig historia om två praktfulla fåglar som hamnar i Rio – ett Rio med tydligt fokus på färgglad karnevalsyra och goda papayor, inte så mycket City of God-stämning - skurkarna här skjuter inte varandra i skallen utan snubblar på busiga apor i favelan.

Rios matte är en nördig hemvävd tjej som driver ett antikvariat vilket direkt ger pluspoäng och det värmer såklart ett nördhjärta att de mänskliga huvudpersonerna är två riktiga geeks, med glasögon och dålig hållning och tech savvy. 3D:n är passabel och barnen gillade filmen även om de inte tog den till sina hjärtan på samma sätt som Alvin & gänget eller Totoro.

Att gnälla på lam svensk dubbning känns oerhört old hat, men ändå - Jesse Eisenberg blir Ola Forssmed, Anne Hathaway blir Pernilla Wahlgren - kom igen! Claes Ljungmark istället för Jemaine Clement som den extremt ondskefulle papegojan känns okej, och hellre Dogge (som spelar sig själv) än Will.i.am, men faktum kvarstår att det återigen är Stockholms privatteaterskådisar och musikalartister som får ersätta karaktärsskådisar. Dystert - det hade varit kul att höra om Eisenberg körde sin vanliga stammande geek i huvudrollen.

Kate Bush, jag älskar dig, men hur kunde du??

2011-04-27T18:19:00.004+02:00

Även om jag är ett stort Kate Bush-fan sen gymnasietidens första crush bävar jag inför hennes nya skiva Director's Cut, som släpps 16 maj och består av elva låtar från The Sensual World (1989) och The Red Shoes (1993). Ett slags samlingsskiva alltså, med ny sång och nya trummor på alla låtar, och några låtar ännu mer omgjorda.

Ett underligt val. The Sensual World har några fantastiska spår (mmm...yes!) men The Red Shoes är som bekant hennes i särklass sämsta skiva. Och låtlistan från Director's Cut är i princip en Worst of Kate Bush, om vi ska vara ärliga:

1. Flower of the Mountain
2. Song of Solomon
3. Lily
4. Deeper Understanding
5. The Red Shoes
6. This Woman's Work
7. Moments of Pleasure
8. Never Be Mine
9. Top of the City
10. And So is Love
11. Rubberband Girl

Jag menar vafan, Rubberband Girl? Första singeln från olycksaliga The Red Shoes borde begravts i glömska. De enda riktigt bra låtarna här är sexan och sjuan (Moments of Pleasure, en otroligt vacker hyllning till vänner som gått bort, var ju den enda uthärdliga låten på Red Shoes), och de är redan gjorda i sina definitiva versioner, så hands off, Kate! Inge mer double bass eller tin whistle! Inga känsliga bongotrummor! Inga samplade barnskratt från din son Bertie!

Men hon kunde av okänd anledning inte hålla sig, och första singelsläppet Deeper Understanding är tyvärr obarmhärtigt uselt.

Ny video, regisserad av Kate och starring Robbie Coltrane och Noel Fielding från The Mighty Boosh skapar först pepp... ända tills man ser den.

Coltrane har mimiken och närvaron hos en svettig, klumpig vaxdocka, och när Noel Fielding - i kråsskjorta och Vince Noir-frippa! - dyker upp i slutfajten vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Det ironiska i sammanhanget är givetvis att låten, om ett ensamt berättarjag som väljer att umgås med och hitta tröst i sin dator istället för vänner och familj, var profetisk när den skrevs 1989 och hyperaktuell idag med alla sociala medier och yada yada. Men eftersom gränssnittet och specialeffekterna (som skulle sett svårt daterade ut redan 1989) är skrattretande usla försvinner liksom kopplingen till samtiden.

Men okej. Kate är Kate och allt det här hade jag varit beredd att förlåta, till och med det "funkiga" munspelssolot på slutet.

Om det inte varit för det som händer 38 sekunder in i låten. Coltrane knäpper igång sin pc, loggar in på sin "Voice Console" (eh?), datorn börjar prata med honom med sin datorröst...

...vilket gestaltas genom autotune.

Autotune!!

Det låter fruktansvärt. Det låter HELT FRUKTANSVÄRT.

Kate, hur kunde du?

#14+15: Sucker Punch (2011) + The Omega Man (1971)

2011-04-22T11:49:00.002+02:00

Den här veckan hade jag nöjet att medverka i min Weird Science-kollega Martin Degrells podcast Arthur, där vi bland annat pratade om Criterion-plöjande, Pee-Wee Hermans comeback, konsten att skriva kortfattat, och vilka filmer man bör se i påsk. Vi diskuterade också Zach Snyders pseudofeministiska och surrealistiska scifiactionröra Sucker Punch och Boris Sagals sci fi-klassiker The Omega Man med Charlton Heston.

Eftersom jag är för lat för att också skriva om de här (på helt olika sätt) fascinerande filmerna tänkte jag helt enkelt tipsa er om att lyssna på podcasten.

Här kan man lyssna direkt (eller via iTunes om man föredrar det). Och här finns Facebooksidan för Arthur Podcast.

Enjoy!

#13: The Town (2010)

2011-04-16T17:34:00.002+02:00

Bästa ögonblicket i The Town: Ben Affleck och hans kumpaner rånar en stor anläggning, närmar sig till slut det låsta rummet där pengarna och två vakter finns. Affleck bankar på dörren med bössan och vrålar: "In the cash room: Arnold Washton! You live at 311 Hazer Street, Quincy, with a wife named Linda and three small dogs. Do not make a distress call. Also in the cash room: Morton Previtt, you live at 27 Counting Lane, Randolph - wife also Linda. Arnold, the Lindas want you to open this door. We have men outside your homes."

The Lindas! Bara en liten detalj, men jag tyckte det var så jäkla snyggt - på film heter ju rollfigurerna alltid olika, men i verkligheten heter ju folk likadant hela tiden. Lindorna gav ökad realism åt Afflecks långa, ambitiösa skurkdrama, där han fortsätter den kartläggning av Bostons arbetarklass han påbörjade i Gone Baby Gone.

Visst är det väldigt mycket Heat över storyn och strukturen med tre stötar osv, och relationen mellan barndomsvännerna/bovpolarna Affleck (tankfull) och Renner (hetlevrad) - och två snygga kvinnor, en fallen (blond!) och en upscale (mörkhårig!) - har vi sett oerhört många gånger förut. Men jag gillade filmen, gillade det makliga berättartempot (som är extra påtagligt i 153 minuters-versionen), det Stora Greppet Affleck försöker ta kring både klassklyftor och lokalpolitik med hyfsat resultat. Och actionscenerna är täta, välklippta, spännande.

Enda frågetecknet är Jon Hamm som "tuff" FBI-snubbe. Hamm är rolig som fan i komedisammanhang (som gäst i Comedy Death Ray Radio eller hos Zack Galifianakis), lysande som Don Draper i Mad Men. Men hittills har jag inte sett honom göra nån särskilt strålande insats på film - han är aldrig dålig, bara lite... ointressant. What gives?

#12: Devil (2010)

2011-04-07T09:14:00.002+02:00

Skräckisen Devil - som här i Sverige släpptes direkt på dvd igår - är M. Night Shyamalans nya film i The Night Chronicles-serien. Flipp eller flopp? Läs mer på Weird Science!

#11: The American (2010)

2011-04-04T08:00:00.003+02:00

Läste i Aftonbladet i veckan att Svenskarna INVADERAR Hollywood. Detta baserat på att det går bra nu för bruksregissören Micke Håfström och Stellan Skarsgårds barn, att Persbrandt - ni vet han som vann en Oscar för sin film Hämnden? - ska spela troll i en fantasyfilm som kommer om två år, och inte minst att Alicia Vikander just nu spelar in en film i Danmark.

Vad alla glömmer i den här typen av rart peppade artiklar är Björn Granaths insats i The American - filmhistoriens sannolikt kortaste inhopp av en svensk skådis i en internationell film. Granath - iförd täckjacka och pälsmössa - stannar bilen, kliver ut på en knarrig vinterväg, tar tre steg och blir skjuten med två raska skott av Clooney. End of story. Björn Granath är i bild i ungefär tre sekunder.

Det är problematiskt att den här korta scenen (inspelad i Östersund) är den absoluta höjdpunkten i filmen. Ett lite större problem är att den kommer under de första fem minuterna. Resten av filmen är en gravt ospännande historia om en ledsen hit man på sitt sista uppdrag.

Jag ska inte gå i den lätta "filmen är tråååkig"-fällan, för det är uppenbart att Anton Corbijn inte velat göra en thriller i traditionell mening. Isåfall skulle han inte gjort en film som till 90% består av att Clooney vandrar runt i en liten italiensk bergsby och dricker cappuccino på mysiga uteserveringar mellan vapenvården och de filosofiska samtalen med den lokala prästen. Snarare är väl The American ett försök till existentiellt drama. Men manuset badar i krim-schabloner: den skickliga men livströtta boven som ska göra ett sista jobb och sen fly med sin kvinna, en skitsnygg happy hooker som tinar upp honom med sin okomplicerade livsglädje och härliga kåthet, men kanske är det redan för sent?

Jag gillade verkligen Corbijns långfilmsdebut Control men här undrar jag vad han vill säga. Storyn är helt ointressant och filmen är inte tillräckligt bildporrig för att leva på de estetiska meriterna. Släng sen in en datoranimerad fjäril - en fjäril! - som ska symbolisera Clooneys nyfunna kärlek till livet och den mest övertydliga djurmetaforen sedan Anthony Hopkins fågelflax i slutet av Återstoden av dagen är ett faktum.

Det finns ett par bra saker: ett svart sidospår om att en seriemördare härjar bland prostituerade, där det hintas om att det är Clooney själv som är boven, eftersom han så att säga måste "klippa banden" med sina dejter när han rör sig från jobb till jobb. Något man tyvärr släpper därhän. Och det faktum att bovarna som jagar Clooney filmen igenom är svenskar - "the Swedes" - är rätt tufft.

Och tuffast av alla är Björn Granath.

#10: True Grit (2010)

2011-04-01T08:00:00.000+02:00

Att klaga på True Grit känns lite som att anmärka på att creme bruléen man just ätit var lite för god. Eller att samlaget man just haft var lite för skönt. Lyxproblem, helt enkelt. Ändå kan jag inte låta bli att längta efter de "gamla" bröderna Coen, de som gjorde Miller's Crossing, Barton Fink, The Hudsucker Proxy. Fargo. Jag hajar att brorsorna inte kan göra stiliserade, metafilmiska fyrtio- och femtiotalspastischer med Steve Buscemi hur länge som helst - de känner sig nog färdiga med det. Men jag saknar Coen-stämningen i True Grit, som egentligen kunde varit regisserad av, absolut inte vem som helst, nån ruggigt begåvad, kanske Sam Mendes eller Clintan. Men ändå. Någon annan.

Å andra sidan är det oerhört mysigt att bröderna nu är en självklarhet på Oscargalan, och vill man ha en angenäm bris av old school-Coen är det bara att se om den snorsnygga och nästan plågsamt tragikomiska A Serious Man från häromåret. Och istället för udda, vildögda, överspelande Coen-stammisar som Jon Polito och John Turturro får man njuta av en Jeff Bridges som sannerligen är larger than life och en helt suverän Matt Damon som nog aldrig varit mer bortkommen. Och en befriande klantig och pundig Josh Brolin, fjärran från det självsäkra snyggo han brukar spela.

True Grit var trots lyxgnället lysande, sånär som på den onödiga epilogen. Hailee Steinfeld är så fruktansvärt bra som den målmedvetna no nonsense-tjejen att det blir direkt deppigt att se henne som (smärre spoiler!) en kruttorr gammal nucka på slutet. Vet inte om Coens ville vara trogna Charles Portis' bok, men här hade det varit klart motiverat att fimpa de oerhört lama sista tio minuterna och avrunda vid filmens klimax.

#9: Centurion (2010)

2011-03-31T09:54:00.004+02:00

De två just nu snyggaste och bästa manliga skådisarna i universum - Michael Fassbender och Dominic West - i samma film, en mustig hack & slash, av regissören till Dog Soldiers - det bara måste väl bli mumma? Trist nog är svaret ett lätt besviket nä. Neil Marshalls Centurion börjar okej, men de två brittiska hunkarna är knappt i bild samtidigt, och när legionär-McNulty (spoiler alert!) försvinner ur handlingen halvvägs och resten av filmen blir en oändligt lång jakt tappar man peppet. Om jag velat se en härjad Michael Fassbender springa för livet genom en skog hade jag sett om Eden Lake, för tusan!

Visst är det mycket gore för pengarna - tyvärr ofta med cgi-fontäner istället för "riktigt" blod - men utan några smaskiga karaktärer eller en vettig storyline blir man mätt även på halshuggningar. Neil Marshall har ett fint track record: debuten Dog Soldiers var en fokuserad, benhård lågbudget-varulvsskräckis, The Descent en ojämn men svinläskig mutantthriller. Doomsday är väl vattendelaren bland fansen, jag tyckte det var en hejdlöst pajig men också grymt underhållande och härligt over the top-blodig postapokalyptisk Mad Max-actionrökare. Jag trodde inte Marshall var kapabel att göra en småtråkig film, men med Centurion har han faktiskt lyckas.

Nu vänder vi ett blad och tittar framåt, och hoppas att han gör den där korsningen mellan Örnnästet och Die Hard som det snackats om. Det skulle kunna bli riktigt kul.

#8: Buried (2010)

2011-03-04T22:14:00.005+01:00

"If Hitchcock had directed Buried, it would look exactly like this" säger Ryan Reynolds i extramaterialet till spanske Rodrigo Cortés thriller, och även om gamle Hitch väl är det mest klyschiga och utslitna varumärke man hoppfullt och fåfängt kan droppa i pr-sammanhang så stämmer det eventuellt här. Åtminstone i så måtto att Hitchcock - som ju var förtjust i high concept-upplägg som Rope och Lifeboat - säkert skulle gått igång på Buried-premissen med en kille instängd en låda i realtid - utan flashbacks eller parallellhandlingar - i 91 minuter. Även om det inte är nåt direkt fel på Ryan Reynolds så funderar man ju på hur filmen skulle varit med James Stewart i lådan istället, eller om Hitchcock hade lyckats hålla spänningen uppe filmen igenom.

Jag vetefan om Cortés lyckas. Filmen är mer klaustrofobiskt obehaglig än spännande, och det är svårt att hålla intresset vid liv trots den rätt korta speltiden. Man kan roa sig genom att hitta på tråkiga ordvitsar till filmen: Ryan Reynolds håller låda, Thinking inside the box, Gubben i lådan, Ökenfilm, Begravningsstämning. Mest på pricken: Risigt i kistan.

#7: Tangled (2010)

2011-03-01T08:00:00.002+01:00

Hur är det nu med nya filmer från Disney, man förväntas reflexmässigt sucka över könsstereotyperna? Eller är det överspelat, nu förväntas man bara bejaka hantverket, och jämföra med Pixar, och säga att det är inte riktigt lika bra men nästan? I'm at a loss here, tror inte jag sett en eventfilm från Disney på evigheter - kollar filmografin på wikipedia i skrivande stund och inser att jag nog inte sett en ny animerad Disneyfilm (Pixar räknas inte) sen Tarzan 1999.

Skitsamma. Tangled/Trassel var riktigt rolig och bra.

Glädjen över en kvinnlig protagonist kanske förmörkas över att hon är overkligt smal och (spoiler alert!) väljer kärnfamiljslyckan istället för ett liv i frihet, när hon äntligen frigör sig från den oerhört självupptagna och genomelaka styvmamman. Precis som killen, den stöddige äventyraren, inser att domestic bliss är den enda sanna lyckan. Fast å andra sidan handlar det inte så mycket om tvåsamhet som om att hitta tillbaka till familjen - och sen jag fick barn är jag en sucker för sånt, i synnerhet om det är amerikanskt. Jag fick tårar i ögonen två gånger, båda scenerna där kungen (ordlöst = stilpoäng) grät över sin förlorade dotter. (Hela lyktorgien berörde mig mindre, den var för utstuderat maffig, flörtade för girigt efter tårkanalerna.)

Tre grejer:

Mother Gothel, den elaka häxan i filmen som håller sig evigt ung genom att fängsla Rapunzel och mysa med hennes hår, var ju genuint... hot. Kändes besvärande att sitta med barnen en söndagseftermiddag och faktiskt bli lite ehrm kåt på en animerad figur men there you have it. Hon var ju oerhört lik Lisa Edelstein (aka Cuddy i House) som ju är supersassy. Var det här meningen? Sumthin for the daddies?

Sångnumret på tavernan The Snuggly Duckling, där ett gäng råbarkade rövare brister ut i känslig sång över alla drömmar de lämnat vid vägkanten, var en ren fröjd. Så fantastiskt charmigt, rappt och lekfullt. Ett fem minuter långt mästerstycke.

Hästen var rolig.

#6: MacGruber (2010)

2011-02-13T22:29:00.004+01:00

Det finns två lyckade långfilmsversioner av Saturday Night Live-sketcher: The Blues Brothers och Wayne's World. Om man (som jag) gillar Will Forte, Kristen Wiig och fnissade lite över att boven heter Dieter Van Cunth hoppades man fåfängt att MacGruber kanske skulle bli den tredje – men den sällar sig istället till den särskilda plats i helvetet där Coneheads, Superstar, The Ladies Man och It's Pat brinner för evigt. Will Forte lyckas klämma lite humor ur Macgrubers hockeyfrisyr, narcissism och faiblesse för ostiga åttiotalshits under den första kvarten, men sen är det ett långt och sluttande plan neråt. Någon MacGyver-parodi blir det aldrig, istället bjuds det på ändlösa bög- och bajsskämt – Fortes kolossala fixering vid analöppningen och vad som ska in eller ut ur den är fascinerande, nästan patologisk. Först kommer insikten att ens liv är på tok för kort för att man bör sitta och se Will Forte trycka upp en purjolök i arslet och sen stoppa den i munnen. Sen kommer känslan av förnedring, för en själv och för Val Kilmer som är tjock och dålig men förtjänar bättre. Sen skäms man. Sen bloggar man om det och skäms lite till.

#5: Splice (2009)

2011-02-02T09:26:00.000+01:00

Idag skriver jag om Vincenzo Natalis kloningsthriller Splice på Weird Science. Klicka här!

#4: Family Guy: It's A Trap (2010)

2011-01-26T22:57:00.002+01:00

It's A Trap är den tredje Star Wars-parodin som Seth MacFarlane och hans stab gör, efter suveräna Blue Harvest och den lite mindre fantastiska Something Something Something Dark Side. Nu är det Return of the Jedi som ska betas av, och det sedvanliga opening crawlet (som var väldigt roligt i de första två filmerna) består nu av en oändligt lång självförintande ursäkt över hur tröttkörda teamet var och hur de egentligen inte ville göra en till, men Fox insisterade så vi gjorde skiten, och den blev som förväntat sämre än de andra två men håll till godo, ungefär. Avancerad självironi eller ärligt menat är svårt att veta, men om avsikten vara att sänka förväntningarna funkar det fint: It's a Trap är möjligen den svagaste i trion, men inget bottennapp, snarare mer av samma.

Precis som de tidigare två är det en ojämn blandning av pruttskämt, lama b-kändispassningar som känns passé redan när man hör dem, kärleksfull parodi och trashigt våld. Det tillkommer ju inte särskilt många nya karaktärer i Jedins återkomst (utom Jabba som är lite av en besvikelse) så nyhetens behag i att se Stewie som Darth Vader har förstås lagt sig. Meg Griffin som Sarlacc! Gäsp.

Ett problem är att Obi-Wan Kenobi är med såpass lite, han spelas av grannen Herbert och den ändlösa strömmen av pedofilskämt mellan honom och hans unge adept Luke var bland det roligaste i ettan. Inte ens de löjliga ewokerna skapar så mycket humor, även om det är kul när
de lurviga små nallarna är så mesiga att
Peter Griffin/Han Solo får ett spel och brutalt torterar och avrättar några stackars stormtroopers av ren frustration.

Bäst är det när man driver med alla logiska luckor i filmerna - som att man konstruerar en Dödsstjärna med avancerade skyddsköldar men av snålhet inte bygger för passagen in i reaktorn som Luke tar sig in i, och sen gör om misstaget när man bygger upp hela skiten igen - dvs skämt som bygger på att manusförfattarna verkligen älskar trilogin och kan filmerna innan och utan. Sen hjälper det förstås att man har Fox i ryggen och därmed tillgång till musiken och de rätta Ben Burtt-ljuden, så Star Wars-känslan finns där, även om det inte känns lika hett tredje gången. Och seriens running joke, att Seth Green (som gör den målbrottsgnälliga rösten till Chris Griffin) ska bli mobbad för att hans filmkarriär är så kackig, lägger in en överväxel och blir så meta att det mest känns internt.

Så det är en blandad kompott. Men filmen är absolut värd att se för en enda scen, den där Jabba ska slänga ner Luke till Sarlacc - och Luke nickar i maskopi med Lando och R2 samtidigt som John Williams brassar på med korta brötiga stötar med bastuba. Jag hade aldrig tänkt på hur pedagogiskt och makligt den scenen är klippt - i Family Guy-versionen blir den till extremt utdragen korsklippning fram och tillbaka mellan karaktärerna, varv efter varv. Det blir sjukt roligt.

#3: Cemetery Junction (2010)

2011-01-10T21:32:00.002+01:00

Lättsamt coming of age-drama som utspelar sig i sömnig brittisk förort till Reading år 1973 bjuder på pigg dialog med många fina oneliners, bra spel av unga skådisar och ett trevligt soundtrack med idelt glamrockmys - men snart också den kvävande insikten av att man sett EXAKT ALLT FÖRUT i många andra - både bättre och sämre - filmer. Killgänget som längtar bort, arbetarklasspojken som vill uppåt, glada men fördomsfulla arbetare vs lyckade men emotionellt djupfrysta rikisar, den stoiska men förstående mamman som låtit sig kuvas men vill se dottern frigöra sig, kameran som ögat mot en större och mer spännande värld, etc etc.

Två ljuspunkter: det skoningslöst elaka tugget mellan Gervais inrökta, inkrökta svetsare och hans mamma (Anne Reid) är riktigt roligt. Och David Earl (som knappt gjort något förutom en liten roll i Extras som "obsessive fan" i Bowie-avsnittet, minns honom inte) är lysande som den sexfixerade caféägaren Brian med Cocacolaflasktjocka glasögon och förra filmårets i särklass flottigaste hår.

Det är inte dåligt, men det är så fruktansvärt välbekant och karaktärerna är skrivna med den tjockaste kritan att man undrar varför två extremt begåvade herrar som Ricky Gervais och Stephen Merchant velat veva den här berättelsen ytterligare ett varv? En gåta.

#2: Tron: Legacy (2010)

2011-01-05T22:14:00.003+01:00

Även om jag verkligen gillade första Tron (jag såg den på bio när det begav sig 1982 och det bör rimligen ha varit det mäktigaste jag sett dittills i mitt liv, Gremlins låg ju fortfarande tre år fram i tiden) så har jag inte alls gått igång på det rätt saftiga förhandspeppet inför Tron: Legacy som grasserat på filmbloggarna i säkert över ett år. Så förväntningarna var rätt lågt satta, vilket brukar vara det ultimata.

Och det gav resultat: jag tyckte filmen var king, tog några öl med min biovän, åkte hem glädjestrålande och delade med mig av kärleken på Fejan. Och fick givetvis mothugg direkt i form av välformulerade sarkasmer riktade mot filmens alla luckor. Sen lyssnade jag på /Films podcast där Dave, Devindra och Quigley i stort sett pulvriserade filmen i fyrtiofem minuter.

Och viss finns det en del att anmärka på: den tunna och ologiska plotten, Bridges sömngångaraktiga spel (han är i princip The Dude fast tråkigare och i cyberspace), unge Garrett Hedlunds rätt graverande brist på karisma, Olivia Wildes oklara roll i filmen, karaktären Trons plötsliga uppdykande och sen snöpliga sorti, och Clus rätt absurda master plan: borde inte en vettigare väg till världsherravälde vara att till exempel slå ut hela internet istället för att skicka tusen pers i trikåer och glow sticks genom en dator? Och som lök på laxen, det oerhört risiga yngrifieringen av Jeff Bridges medelst CGI - det var den unge släte Jeffan från King Kong Lives, men med döda uncanny valley-ögon. Burr!

Men jag väljer att skita i allt detta och fokusera på det jag verkligen gillade med filmen: den snorsnygga mc-jakten i början, den åttiotalsnostalgiska scenografin, Kubrickvibbarna i Bridges vardagsrum, det fantastiska soundtracket av Daft Punk som lirade så vettlöst tajt ihop med bilderna, det relativa allvaret (eller snarare bristen på självreflexiv humor) som var befriande.

Och, förstås, Michael Sheen som flamboyant nattklubbsägare. Med Daft Punk-killarna som dj:s. I en comic relief-scen som är helt ur synk med resten av filmen. Sheen verkar fått en helt egen regi - eller bara struntat i regin och bestämt sig för att helt och hållet käka upp sceneriet - och spelar över av Guds nåde. Kubrick igen: med käppen och den vita kostymen påminde han såklart om Malcolm McDowell i Clockwork Orange. Tyvärr försvinner han snabbt ur handlingen innan han hinner spöa upp nån med käppen.

#1: The Wizard of Oz (1939)

2011-01-04T22:07:00.000+01:00

Har svårt att tänka mig en lämpligare film att inleda året med än The Wizard of Oz. Dels är det en perfekt och lagom surrealistisk film att se på bakfyllan, dels hade jag ju inte sett den förrän nu, och kan därmed äntligen bocka av den andra av de två mest citerade och välrefererade klassiska amerikanska familjerullarna från guldåldern (det andra är såklart Capras jultrivsel It's A Wonderful Life).

Greppet att låta filmen övergå från svartvitt (eller snarare sepiatonat) till glorious technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och SVT hade en fin överföring att bjuda på - färgskalan är ren knark. Rött är det knallrödaste rött som gjorts, möjligen med undantag för rosenrabatten i bakgrunden i nån Douglas Sirk-melodram.

Judy Garland där förstås perfekt i rollen, med en självklar pondus värdig en Dakota Fanning (om det nu inte är helt historielöst att ta ett senare exempel) och det där märkliga barnskådisutseendet med en mix av barnkropp och vuxenhuvud. Och hon sjunger otroligt fint, även om Freddie Wadlings version av Over the Rainbow (inklusive, ska vi säga, lite mer bagage) kanske är bättre.

Och sen: kulisser kulisser kulisser! I dessa tider är det såklart mysigt med en film som lutar sig mot optiska effekter och back projection istället för det green screen-helvete folk som George Lucas lärt oss hata. Men effektmässigt känns Wizard of Oz inte så förmodern utan snarare sprungen ur teatern, med gigantiska kulissbyggen och en Wicked Witch of the West som gör sorti genom en rökpuff och åker ner genom en lucka i scengolvet. Det är mäktigt.

Och de creepy aspekterna hos Wizard är förstås omvittnade: Munchkins ser ut att vara en man tager vad man haver-blandning av hårt sminkade barn och dvärgar, och de där flygaporna (spelade av barn med apmasker och vingar?) ser otäckt... inte realistiska, men ändå verkliga på något sjukt sätt. WAY more läskiga än häxan!

The Wizard of Oz är bra, man kan inte tycka annat: det är ett hantverksskickligt spektakel med samma öververkliga, överpeppade lyster som mästerliga Singin' in the Rain. Dock med en lätt tveksam "Borta bra men hemma alltid bäst!"-slutkläm som hamras in med viss övertydlighet.

Det enda jag blev besviken på är finalen: jo - spoiler alert! - det var såklart en feberdröm, men kunde man inte fått det klassiska "Eller var det...?" på slutet? Kunde inte Dorothy fått hitta lite halm innanför kragen på Ray Bolger och bara: "Men... Scarecrow...eller?"

Men man kan ju inte få allt. Att bara sitta bakis i soffan och hänföras av färgerna räcker långt.

2011: Självplågeriets år

2011-01-04T21:33:00.000+01:00

OK! För att få spinn på den här halvt insomnade bloggen ska jag äntligen förverkliga min barndomsdröm: att skriva om alla filmer jag ser under året. Förvänta er alltså: fler inlägg, av lägre kvalitet. Det kommer att bli både spännande och meningslöst. Häng med från start!

Gott Nytt År!

2010-12-31T15:39:00.000+01:00

Årets!

2010-12-24T10:58:00.000+01:00

Årets filmer:

1. The Social Network (David Fincher)

Aaron Sorkin kan inget om Facebook, men vet hur man skriver svintajt dialog. David Fincher kan inget om Facebook, men vet hur man får två och en halv timme rättegångsscener att svänga. Tillsammans skapade de filmhistoriens mest socialt handikappade, småaktiga och samtidigt märkligt älskvärda supernördar, och årets mysigaste biokväll.

2. Inception (Christopher Nolan)

Har en gnagande misstanke att Nolans ambitiösa drömbygge kanske inte håller för en närmare inspektion (så födelsedagsblurayen ligger fortfarande osprättad), men första bioupplevelsen i somras var fullständigt monumentalt knäckande. Blir fortfarande varm inombords varje gång jag ser en vit skåpbil på stan.

3. The Kids Are All Right (Lisa Cholodenko)

Hey, lesbiska medelålders kvinnor kan också vara roliga! Lisa Cholodenkos neurotiska, lagom svarta rom-com bjöd på gudabenådad dialog och fantastiskt spel från samtliga inblandade (till och med den stackars mexikanska trädgårdsfixaren), särskilt Anette Bening som var helt makalöst bra.

4. Winter's Bone (Debra Granik)

Sjuttonårig familjeförsörjande tjej på desperat vandring från gård till gård i stickad toppluva på jakt efter sin försvunna pappa möter knallhårda rednecktanter som får Leatherface och hans backwoods-familj att förskräckt gå och gömma sig. Karg, välspelad nywestern med en ruggigt imponerande Jennifer Lawrence i huvudrollen.

5. Scott Pilgrim vs The World (Edgar Wright)

Det är svårt att tänka sig en bättre matchning än den mellan Edgar Wrights speedade nördpersona och Bryan Lee O'Malleys geekiga serie. Wrights USA-debut var lika underbart referens-stinn som en hel säsong av Spaced - två timmar med Scott Pilgrim var som att trycka i sig fem kilo smågodis, skölja ner med tre liter Jolt-Cola och sen avrunda med en näve amfetamin. Bästa överdosen.

Bubblare: Kick-Ass, Toy Story 3, A Single Man, Armadillo, Tusen gånger starkare, Himlen är oskyldigt blå.

Årets sämsta filmer: The Losers, Salt, Iron Man 2 (tre på olika sätt helt obegripliga filmer).

Årets album:

1. Hot Chip: One Life Stand

Tillika årets video: den absurda, Peter Serafinowicz-regisserade "pojkbandskonserten blev till en blodig mardröm"-skräckisen. Hot Chip levererade också en fantastisk, kärleksfull konsert på Popaganda i somras.

2. The Radio Dept: Clinging to a Scheme

3. Teenage Fanclub: Shadows

4. John Grant: Queen of Denmark

5. Steve Mason: Boys Outside

Bubblare: Tracey Thorn, Säkert, Kent, Robyn, Familjen, Band of Horses, Interpol.

Årets låtar: Spotify-lista här!

God Jul och Gott Nytt År!

Julklappstips!

2010-12-14T09:02:00.002+01:00

Idag tipsar jag om några av årets mest oumbärliga film- och teveböcker på Weird Science. Klipp ur och spara!

Interpol i mitt hjärta

2010-12-08T21:46:00.006+01:00

Egentligen är jag för gammal för att hålla på med hela den här nattståndna "guilty pleasure"-prylen, men på nåt sätt har det blivit så med Interpol, det amerikanska depprockbandet som breakade med PDA för åtta år sen och nu är (relativt?) stora.

Jag var inte helt såld på debuten Turn On the Bright Lights men Antics från 2004 har jag lyssnat kopiöst mycket på, och den har gjort comeback i lurarna under hösten och vintern.

Jag är vuxen och bestämmer själv vad jag gillar. Så varför den (milda) skammen?

Kanske för att Interpol är så obarmhärtigt allvarliga. Nån gång skrev jag nånstans att om Claire Fisher i Six Feet Under hade ett favoritband måste det vara Interpol. Ett svartklätt, mystiskt, oerhört deppigt (men ändå lättillgängligt) indieband med pretentiösa, överlastade texter som kunde gå rakt in i hjärtat på en vilsen sökare som Claire... men som fick andras bullshit-detektorer att blixtsnabbt rusa upp till 11.

Men det är också det jag gillar med Interpol: texterna.

Smaka på inledningen till Take You On A Cruise:

I'm timeless like a broken watch
And make money like Fred Astaire
I see that you've come to resist me
I'm a pitbull in time
The pretence is not what restricts me
It's the circles inside

Vad fan betyder det? Och senare i låten - och just den här textraden, som kommer efter en dramatisk paus i en halv sekund, ger mig fan rysningar varje gång trots att jag hört låten ca 100 gånger:

I am a scavenger
Between the sheets of union
Lately I can't tell for sure
whether machines turn anyone

Jag menar... "Scavenger". Ett inte så lite pretto ord att ha med i en poptext. (Älskar låten till bitar, dock.)

Eller den här favoriten, inledningen till (betydligt såsigare) Public Pervert:

If time is a vessel, then learning to love
Might be my way back to sea
The flying, the medal, the turning above
These are just ways to be seen
We all get paid
Yeah some get faith before they die
But the stars we will navigate
Through the holes in your eye

Bara att copypejsta in de här raderna från internet gör mina kinder ljusröda. Jag menar... "Vessel"! "Through the holes in your eyes"! Skoltidningen från gymnasiet ringde just och ville ha tillbaks sin refuserade dikt. Interpol bara la på!

I ärlighetens namn är Interpols texter ibland briljanta: den där inledningsraden "Rosemary, heaven restores you in life" från brottarhiten Evil är väldigt fin, även om jag inte fattar vad det betyder. Och harmsna "The trouble is, you're in love with someone else / It should be ME" från C'mere (en av deras allra bästa låtar) är så uppgivet jävla bra.

Jag gillar verkligen sångaren Paul Banks baryton - att han sen utseendemässigt inte hundratioprocentigt lever upp till sin röst är en annan femma. (Han ser helt enkelt inte tillräckligt cool ut - ytlig, moi?) Eller att jag är äldre än honom men ändå så fixerad vid hans ofta gymnasiala texter. Men det borde inte vara ett problem.

Hur är Interpol live? När de spelade på Accelerator det där året hade jag inte förstått att jag gillade dem, och såg tyvärr nåt annat istället. Nu kommer de till Cirkus den 7 mars och jag är grymt peppad. Kommer att stå långt framme med slutna ögon och gravallvarligt sjunga med i Slow Hands.

Det kommer att bli EPISKT.

PS - här är en Spotifylista med mina tio Interpol-favoriter.

Leslie Nielsen RIP

2010-11-30T23:03:00.004+01:00

Leslie Nielsen är död. Idag hyllar jag honom på Weird Science.

The House of the Devil

2010-11-22T21:31:00.003+01:00

Idag peppar jag på The House of the Devil, Ti Wests snyggt stilsäkra åttiotalsretroslasher som släpps på svensk dvd i dagarna. Läs mer på Weird Science!

Fannies!

2010-11-20T10:47:00.004+01:00

Såg Teenage Fanclub på Debaser Medis igår och det var som vanligt ett stort brett fåndumt lyckligt leende i två timmar. Har sett favvoskottarna två gånger förut: på Accelerator 2005 och på Debaser 2007. Igårkväll var de som vanligt obarmhärtigt tajta och bjöd på rena greatest hits-kavalkaden. I stort sett allt man ville höra: Sparky's Dream, Discolite, About You, Start Again, Neil Jung... Hitparaden var makalös. Och de nya låtarna – speciellt When I Still Have Thee och Sometimes I Don't Need to Believe in Anything – fick oss att hoppa jämfota i en stor gruppkram.

Sen är det ju så att åren går och Fannies numera ser ut som fyra medelålders gymnasielärare. Norman Blake: kort, korpulent, i rätt fula brillor och en sån v-ringad tröja som Michael Douglas hade i discoscenen i Basic Instinct (fast skrynklig). Det är Blake som skrattar, ler och har publikkontakten – Raymond "Stoneface" McGinley och Gerard "En dag på jobbet" Love satsade stenhårt på att se uttråkade ut och rörde knappt en min under två timmar (även om Love faktiskt tinade upp lite och kostade på sig ett flin mot slutet).

Men what the hey. Det var ju så MAKALÖST vackert. Och publiken var överpeppat lyckliga och duschade kärlek över gubbarna på scen. Inte minst killen framför mig, som stod och Stevie Wonder-vaggade i bliss med ett block där han - långsamt och omsorgsfullt - ritade av bandmedlemmarna, en efter en. Unikt.

The Walking Dead

2010-11-03T22:49:00.002+01:00

The Walking Dead, som jag peppade stenhårt på i somras, har äntligen haft USA-premiär. Jag skriver mer om detta idag på Weird Science.

Robert Smith-nytt

2010-10-28T21:46:00.005+02:00

Ni vet hur det är: man har rätt mycket på jobbet, man är astrött på kvällen, man orkar knappt se en film eller nåt tv-avsnitt men vill ändå inte gå och lägga sig. Så slutar det med att man sitter med en ljummen skvätt rött och bildgooglar Robert Smith i en halvtimme.

Robert Smith är idag 52 år gammal. Mina tre största idoler när jag var sjutton - Robert Smith, Morrissey och Kate Bush - föddes inom loppet av ett knappt år, mellan juli 1958 och maj 1959, och är alltså ungefär lika gamla. Medan Moz blir snyggare för varje år (på det där köttiga sättet) och Kate - i den mån hon fastnar på bild längre - fortfarande är vacker, så har Robert Smith inte haft lika tur.

Den här bilden är från förra året. Och den här. (Bob kan dock trösta sig med att hans gamle parhäst Porl Thompson numera får Freddie Wadling att se pigg ut.)

Det vore kul att se hur han ser ut utan håret, kajalet och läppstiftet... men då skulle han förstås inte vara Robert Smith längre.

Fast det jag ville komma fram till var egentligen den här 80-talslåten av det kanadensiska bandet Platinum Blonde, som nu gjorts i en remix av Crystal Castles med Robert Smith på sång. Släpps i december men peppas just nu stenhårt på Pitchfork. Den är svinbra! Och Robert Smith sjunger fortfarande andlöst vackert.

Lyssna!

Get me Fichtner!

2010-10-19T09:17:00.002+02:00

Jag hyllar en idol på Weird Science idag.

The greatest Sho on earth

2010-10-08T20:42:00.005+02:00

Bröderna Wachowski må vara fula och töntiga, men nu måste vi faktiskt förlåta dem för både Matrix-uppföljarna och Speed Racer. För som producenter har de tillsammans med regissören James McTeigue faktiskt fått ihop tvenne riktigt bra filmer. Först V for Vendetta, och sen Ninja Assassin som jag till slut såg i veckan och blev riktigt lycklig över.

Den koreanske pojkbandsstjärnan Rain (hårt namn) spelar en superdrillad känslokall ninja som lämnat sin klan och hjälper en snygg kvinnlig agent - jo, det är en sån film - att bekämpa ett gäng ondskefulla ninjas, med lite hjälp från en manlig grånad superpolis på Europol som spelas sammanbitet av han från Coupling. Naomie Harris - som var så bra i 28 Days Later och Tristram Shandy - spelar tjejen.

Men det är inte för briljant gestaltning eller välskriven dialog som Ninja Assassin går till historien, utan för det helt ogenerade lemlästandet. Filmen badar i våld. Avhuggna ben flyger i praktfull slo-mo, kaststjärnor gör swat-snubbar till slafsig köttfärs... det är exakt hur snyggt och hur kladdigt som helst, med vackert sprutande CGI-blod som är klart mäktigare än de jämförelsevis små fontänerna i Zatoichi.

Och som grädde på blodmoset får man Sho Kosugi, den gamle hjälten från åttiotalseposet Enter the Ninja, som benhård ninja-mästare. "Weakness compels strength, betrayal begets blood; this is the Law of the Nine Clans" muttrar han samtidigt som han oberört piskar en gråtande åttaåring under fotsulorna med en vass bambupinne. Han har lite samma sorgsna gravitas som Robert Forster i Jackie Brown, minus all form av empati, och är - vid sidan av de sjukt snygga actionscenerna - filmens stora behållning.

Jag blev ledsen och kränkt när jag såg att Ninja Assassin fick kallsinnig kritik och gick rätt dåligt på bio, när det finns så mycket sämre action som folk går och ser. En klart underskattad film, och ens behov av massakrerade poliser och avhuggna gangsterhänder blir tillgodosett för flera månader framöver.

Dean Martin räddar Mafia 2

2010-10-04T09:00:00.002+02:00

Har precis tömt det sista magasinet i min tommy gun i den allra sista, episka shootouten i Mafia 2 och känner mig... tillfredsställd. Jag kan hålla med all kritik spelet fått: det är lite för kort, lite för enhanda med många långa bilkörningar fram och tillbaka, det är för linjärt och uppdragsbaserat och inte lika bjussigt med sorglös sandlådeaction som GTA.

Vitos dröm är att bli rik och mäktig, ha snygga bilar och kvinnor, men precis när man fått det lite fett så - spoiler alert! - tas allt ifrån en. Klassiskt dramaturgiskt grepp förstås - säg det actionspel värt namnet där man inte ungefär halvvägs blir tillfångatagen och losar hela sin fläskiga vapenarsenal och måste börja om på noll - men här kändes det lite synd. Å andra sidan finns det rätt lite man kan göra med pengarna förutom köpa en fin kostym, så det är bara att gilla läget och fortsätta på det spår manusförfattarna bestämt - vilket ofta blir fyrkantigt; vet inte hur många uppdrag som fantasilöst avslutas med ett torrt "drive home" och tvingar en att köra hem och gå och lägga sig för att nästa kapitel ska kicka in.

Med det sagt är det i regel svinsnyggt med välregisserade mellansekvenser, suveränt soundtrack, smarrig dialog på bred nuh yaak-dialekt och generösa skopor av influenser från de bästa gangsterfilmerna, feta härliga shootouts - och tidshoppet nånstans i mitten där stan förändras från grått fyrtiotal till sprudlande, framtidsoptimistiskt femtiotal med neonskyltar och vräkiga bilar är bländande vackert.

Och även här får man sina "GTA moments" serverade - i mitt fall kom det allra bästa redan i kapitel 2. Efter att kommit hem från kriget, blivit skjutsad till storstan och tagit en drink med kompisen Joe tar man en taxitur downtown. Dörren öppnas och man kliver ut på en snöig trottoar. Det är februari 1945, andra världskriget ska rasa några månader till, det är den kallaste vintern på länge och på gatorna passerar hopkurade människor på väg till sitt. Massiva snöflingor dalar sakta över kåkarna, och "Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow" med Dean Martin spelar på ljudspåret. Det är så vackert, så bitterljuvt, att man tappar andan.

Klyschdags, men där och å fick jag banne mig GÅSHUD över vilken fantastiskt stämningsfylld värld 2K Czech byggt upp. Den sekvensen allena gör Mafia 2 värt att spela. Plus att man får skjuta tommy gun.

Vila i frid, Martin Ljung!

2010-10-02T00:27:00.001+02:00

Trailer-pepp: True Grit

2010-09-28T09:25:00.004+02:00

Bröderna Coens nya kobojsare, efter Charles Portis enligt uppgift knallhårda pulpklassiker, tidigare filmad 1969 med John Wayne och Robert Duvall i rollerna. Ser helt okej ut... *dreglar okontrollerat*

Krazy Kasting

2010-09-27T21:37:00.004+02:00

Kommer ni ihåg när man tyckte att Michael Nyqvist var the shit? När han var alkis i Tillsammans, elak polis i Smala Sussie, fumlig bonnläpp i Grabben i graven bredvid? Sen spelade han huvudrollen i Så som i himmelen, gick ner sig ytterligare i pekoralträsket med Underbara älskade, och Arn, och försvann helt från radarn. Ironiskt nog är det nu, flera år sen han senast gjorde en riktigt bra roll, som han blir upptäckt i Hollywood - givetvis efter Millennium-rullarna, där Nyqvists halvt avstängda, oengagerade, sömngångaraktiga spel gjorde många scener smått surrealistiska i all sin träighet. Nyqvist har gjort rollen som "Kozlow" (lovande bovnamn for sure) i John Singeltons kommande Abduction, och har just blivit castad som "lead villain" mot Cruise i fjärde Mission: Impossible-filmen som "redan börjat spelas in" enligt TT Spektra trots att den ännu bara är i pre-production (inspelningen ska starta i december).

Att talangfulla nordiska skådisar blir castade som skurkar i Hollywood är förstås inget nytt: från Sven-Bertil Taube som stilig nazist i The Eagle Has Landed på sjuttiotalet via Stellan till Peter Stormare som gick från Bergman till Fargo och Jurassic Park: Lost World och en helt ny, fet USA-karriär. Favoriten i gänget är såklart danske Ulrich Thomsen, som efter Dogma-mästerverket Festen fick bli Bondskurk i The World is Not Enough och sen gjort diverse euroskurks i Hitman, Duplicity och Tom Tykwers The International och nu snart i Neil Marshalls sword-n-sandals-köttare Centurion, samtidigt som han gör fina och känsliga prestigeroller i "riktiga" europeiska filmer som Susanne Biers Hämnden.

Låt oss hålla tummarna för en liknande karriär för Micke Nyqvist. Jag saknar honom!

...and in other casting news: i Sherlock Holmes 2 har Guy Ritchie gett Stephen Fry rollen som Sherlocks storebror Mycroft. Fry vs. Downey? Jösses vilken pepp!

Svart måndag

2010-09-20T21:15:00.006+02:00

SVT:s valvaka igår var en av de mest plågsamma kvällarna i mitt liv. Man bjuder in Bert Karlsson - f d ledare för det rasistiska partiet Ny Demokrati, för er som glömt - för att "kommentera" under Valvakan.

Alltså, har Bert gjort avbön för sina år med drickabackarna, muslimhetsen och torgmötena med Ian? När gjorde han isåfall det? Det är vämjeligt hur han numera behandlas som en rolig och slagkraftig sidekick/citatmaskin i medierna - nu också i SVT.

Jag hatar att de bjöd in Bert i studion. Hatar Elfsbergs mysiga småleende så fort Bert öppnade glappkäften. Hatar att Bengt Westerberg myste med, som om Ny Demokrati-epoken är glömd och förlåten. Framförallt hatade jag hur Luuk fick göra barnteve av valvakan.

Vi har röstat in fascister i riksdagen. Luuk dukar upp ett "tröstbord" med belgisk choklad. VEM på SVT tyckte det var en bra idé att "lätta upp" vakan - åhh vad trist, en massa vuxna som bara prata och praaata - med sitt nattståndna men outtröttliga infantiliseringsprojekt?

Där nånstans flippade jag över till Fyrans vaka - Peter Jidhe kändes som ett under av journalistisk integritet i jämförelse. Läste nånstans att Luuk senare slog armen om Jimmie Åkesson och bjöd honom på en macka, men det kan väl ändå inte vara sant?

Först ett halvårs helt okritisk rojalistiskt gullegull, nu det vidrigaste tänkbara sättet att hantera ett öppet främlingfientligt parti i direktsänd teve... det har inte varit ett jättebra år att vara lojal licensbetalare.

Trailer-pepp: 2001: Beyond the Infinite

2010-09-14T21:50:00.005+02:00

Vad gör den gamle special effects-pionjären Douglas Trumbull - med banbrytande insatser på Blade Runner och Close Encounters of the Third Kind - nuförtin? Jo, han jobbar på en superambitiös dokumentär om Kubricks 2001: A Space Odyssey, där Trumbull (då blott 26 bast) var special photographic effects supervisor.

Blir dokun hälften så maffig som Trumbull lovar i den här klippet - som mer är en programbeskrivning än en regelrätt trailer - vankas massiv mumma. Se trailern här! (Den finns också i högre upplösning på Trumbulls egen websida.)

Via /Film

UPDATE: Aldrig får man vara riktigt glad. Jag hade missat att projektet är nedlagt efter att Warner dragit in finansieringen. Vi håller tummarna att det kanske, ändå... Vi kanske kan starta en Facebookgrupp och få saker att hända! Intervju med Trumbull från i somras finns här.

En vecka kvar...

2010-09-09T22:43:00.002+02:00

...tills vi firar tvåårsjubileum för Stockholms Filmquiz. Festligheterna går av stapeln torsdag 16 september på Pet Sounds Bar. Vi kör i vanlig ordning igång kl 20. Ses där!

Du tycker väl om oss på Facebook?

Tv-tipset: Man On Wire!

2010-09-07T10:25:00.004+02:00

En av de mest spännande filmer jag sett - och tveklöst en av nollnolltalets bästa dokumentärer - fick knappt någon biovisning i Sverige, och finns fortfarande bara på import-dvd. Tur då att SVT tar sitt ansvar och visar James Marshs tokhyllade Man on Wire på tv ikväll.

Vi följer den franske särlingen Philippe Petit - en spelevink i cirkusbyxor som påminner en hel del om en ung Malcolm McDowell i sjuttiotalsklippen - och hans minutiösa planer för att gå på lina över Twin Towers.

Marsh varvar intervjuer med teamets egna super 8-filmer från back in the day, bygger upp stämningen omsorgsfullt, via (medvetet?) småostiga reenactments i svartvitt kompletta med lösmuschar och breda polisonger... och trots att man vet vad som ska hända är det ANDLÖST mäktigt när han väl går på linan. Bilderna därifrån är smått ofattbara!

Det är rafflande som en thriller, men också fint och sorgligt när en av Petites forna bästisar berättar om hur gruppen splittrades efter dådet och Petit blev kändis.

Ikväll kl 22 på SVT (går också i repris). Missa inte!

Vem är Salt? Nämen allvarligt: vem ÄR det?

2010-09-06T21:08:00.006+02:00

En intressant avart i dessa blockbustertider är till synes simpla high concept-filmer med så tillkrånglad plot att de blir helt obegripliga. Nya Angelina Jolie-actionern Salt är en sådan film.

En CIA-agent blir anklagad för att vara KGB-agent och måste rentvå sitt namn - låter busenkelt, men manuset tar så många vändningar fram och tillbaka, och har en så löjlig final, att det är svårt att hänga med. Det kan förstås ha att göra med att jag var grymt trött och druckit två glas vin innan jag såg den på Malmö Filmdagar, vem vet? Men med manusförfattare som Kurt Wimmer och Brian Helgeland (som skrev om manus till att passa Jolie efter att Tom Cruise tackat nej) och en rutinerad - om än hyggligt ospännande - actionregissör som Phillip Noyce borde det blivit bättre.

Det mest fascinerande med Salt är hur Angelina Jolie ser ut. Så avmagrad att hennes ansikte blivit till en kantig mask: med vassa kindben, fyrkantiga läppar under ett par gigantiska anime-ögon ser hon nästan datoranimerad ut. Hon är både bortom "snygg" och bortom "mänsklig" - hade Terminator 3: Rise of the Machines gjorts idag hade hon blivit en perfekt bad guy istället för den där norska fotomodellen.

Sen är det lite skojigt med filmens tagline. "WHO IS SALT?" är sannerligen i lamaste laget - på svenska blir det inte coolt, bara absurt. "VEM ÄR SALT?" låter mer som en tagline för en fyrtiotalskomedi med Annalisa Ericson och Nils Poppe. "Vem är Salt? Jo det är Viola det, saltaste bönan i stan!"

Stephen, du är king!

2010-08-31T21:32:00.000+02:00

På visit hos min mamma i Nyåker i somras gick jag äntligen igenom de fyra, fem banankartonger med mina tonårsprylar som stått i hennes förråd i... ja det måste vara tjugo år nu. (Och ändå är jag bara 27, hur fan går det ihop??) En låda full med King-böcker: i pristint skick (jag var extremt noga med att de fina amerikanska pocketarna inte skulle få vita ränder på ryggen). Några mindre älskade än andra (gillade aldrig kalla och hårda The Dark Half, Romeros film var heller ingen höjdare) men alla saknade.

Och så Four Past Midnight, som av oklar anledning förblivit oläst. (Kanske köpte jag den i skarven mellan det maniska King-plöjandet under tonåren, och den där sommaren mellan gymnasiet och universitetet då jag skulle bli intellektuell och läste Stäppvargen, Siddharta och Kafka och tyckte jag var färdig med King?)

Four Past Midnight innehåller fyra långnoveller (ett av Kings bästa format) varav jag plöjt Secret Window, Secret Garden - den som blev film med Johnny Depp som författare och John Turturro i ominös Amishhatt. Och twisten på slutet. (Boken var bättre.)

Men de andra tre fanns kvar. Jag blev nästan besinningslös av lycka när jag insåg att The Langoliers låg där, oläst, i perfekt sommarlagom längd.

En pilot får reda på att hans fru dött i en brand när han går av skiftet, på väg hem i planet lite senare slumrar han in och när han vaknar är det helt öde i planet - sånär som på en liten grupp förvirrade passagerare: en blind liten flicka med (skräll) psychic gifts, en blyg tonårskille, en halvpsykopat etc. Samt en engelsman som är överdrivet artig och handlingskraftig och som snabbt visar sig vara nån for

m av hemlig f d toppagent. Dialogen King lägger i hans mun är egentligen superlöjlig - en amerikans uppfattning om hur en posh britt snackar... eller också är den medvetet over the top (tror på det senare). Inga mångfasetterade personporträtt direkt men bra drag i handlingen. Allt utmynnar i en rejält spännande historia med en premiss - om nuets förhållande till dåtid - som är totalt fascinerande (tidsresor! portaler!) och skönt Twilight Zone-corny samtidigt.

Någon som sett filmversionen? David Morse i huvudrollen, Patricia Wettig och Dean Stockwell i biroller? Det var ett bra tag sen jag såg den i 3 för 99-backen på Willys, borde kanske slagit till då. Regi Tom Holland, som ju gjort två av 80-talets bästa mysrysare: Child's Play och Fright Night. Jag fruktar dock att specialeffekterna inte är på Weta-nivå vilket kanske tar ner skräckupplevelsen några snäpp?

Det här gav givetvis mersmak. Det är absolut inte så att jag helt övergett King, men de böcker jag läst på senare år - Dreamcatcher, From A Buick 8, Blaze, Cell - har inte riktigt levererat. Är såklart sugen på senaste bamsingen Under the Dome men sweet Jesus... 1074 sidor - alltså 16 sidor längre än hans mäktiga magnum opus It - skrämmer mig. Nån som läst? Är den bra?

Absolute Morricone

2010-08-30T22:27:00.004+02:00

Ennio Morricone, eller THE GENIUS som han lanseras som på affischtavlorna, är i stan idag och tar emot Polarpriset ur Konungens hand (ett pris jag gjorde mig lustig över här). Jag har sammanställt en snabb topp fem-lista över gigantens bästa filmmusikbitar på Weird Science. Klicka här!

Malmö Filmdagar

2010-08-28T11:45:00.004+02:00

Jag tillbringade större delen av denna vecka i Malmö, där SFI och branschen hade sina traditionsenliga visningsdagar för höstens kommande filmer. Det var en riktigt bra vecka, både socialt och filmmässigt - jag såg åtminstone fyra-fem mästerliga filmer (The Kids Are Alright, Scott Pilgrim vs The World, Armadillo, Toy Story 3D, Winter's Bone) och bara ett bottennapp (den oerhört förvirrande Angelona Jolie-actionern Salt). Mer om dessa - hoppas jag - när premiärerna närmar sig.

Schemat är tokspäckat med film i princip nonstop 9-21 plus att man ska hinna nätverka (dricka öl) också så det är lite svårt att hinna rapportera på något meningsfullt sätt - första året jag var där satt jag och hetsskrev blogginlägg som ingen läste (förklarligt nog: vem orkar läsa om filmer som kommer först om några månader?), förra året twittrade jag (en konstform jag fortfarande inte behärskar).

Men i år försökte vi oss på podcaster, min Weird Science-kollega Martin Degrell och jag. Och i all blygsamhet måste jag säga att det blev riktigt lyckat, en del barnsjukdomar och n00b-misstag till trots. Det var roligt att göra, förhoppningsvis är det roligt att lyssna också. Våra tre rapporter finns här: dag två, dag tre och dag fyra/roundup, där vi också gästas med den äran av Ebba Bjelkholm från NonStop Entertainment och litteraturvetaren/skräckfilmsexperten Anna Arnman.

Lyssna gärna!

ÄNTLIGEN quizdags!

2010-08-17T20:48:00.002+02:00

I övermorgon torsdag den 19 augusti hälsar jag er varmt välkomna till Pet Sounds Bar då höstsäsongen för Stockholms Filmquiz äntligen sparkar igång! Baren öppnar kl 18, vi kör igång kl 20, bra stämning, fina priser, extra bra långfrågor denna gång. Varmt välkomna!

Mer om evenemanget på Facebook - för du är väl ett fan av Stockholms Filmquiz? Tänkte väl.

Kristian Petri fo' Prez

2010-08-17T09:32:00.002+02:00

Igår hade Filminstitutet sin traditionella presentation av höstens svenska filmer. Jag var där, och peppar stenhårt på Kristian Petris kommande thriller Ond tro. Läs mer på Weird Science!

Alice i green screen-landet

2010-08-12T22:57:00.003+02:00

En text om Tim Burtons misslyckade försök till electric boogie finns idag att läsa på Weird Science. Klicka här!

Inception: the rage is on!

2010-07-30T12:15:00.003+02:00

I P3 Kulturs nystartade serie Nerd Rage Debating där viktiga populärkulturella fenomen diskuteras drabbade jag igår samman med min Weird Science-kollega Teresa Axner om Inception (odiskutabelt mästerverk menade jag, asexuell tråkthriller enligt Teresa). Och geekblodet flöt! Lyssna här.

The Walking Pepp!

2010-07-23T23:15:00.006+02:00

Jag har visserligen slarvat och bara läst första delen än så länge (album #12 kommer snart), men jag har ju förstått att Robert Kirkmans ambitiösa seriesvit The Walking Dead är ett av de mäktigaste tillskotten till zombiekanon på flera år. Frank Darabont som ju med deppiga och mysigt kladdiga The Mist visade att han inte bara kan göra fängelsefilmer utan också sci fi-skräck baserat på Stephen King-historier känns som helt rätt man för uppdraget att göra The Walking Dead till tv-serie - och tryggt nog är Kirkman ombord. Make up-mästaren Greg Nicoteri (Drag Me to Hell, The Pacific, mfl) basar för den rätta odöda looken vilket borgar för kvalitet.

Just nu under Comic Con i San Diego (varför är vi inte där i år heller?!) har Darabont haft presskonferens och presenterat lite ny info - läs mer här. Som den snorsnygga Comic Con-exklusiva postern ovan signerad Drew Struzan, legendarisk affischmakare åt bla Spielberg och Lucas.

Premiär på AMC till hösten. Massiv pepp!

Coen-hjältar i terapisoffan

2010-07-05T23:34:00.004+02:00

Vi har äntligen börjat kolla In Treatment. Än så länge bara nosat på de första fyra avsnitten av säsong 1, dvs Blair Underwoods spänniga Iraksoldat (förresten, åldras inte Blair Underwood? Han ser EXAKT likadan ut som i LA Law, och det var ju ett tag sen?), Melissa George med en crush på Gabriel Byrne (Melissa George som är en massiv favorit sedan huvudrollerna i Triangle och 30 Days of Night) och Mia Wasikowskas (vad det verkar) rätt så uppfuckade elitgymnast. Så s01 börjar lovande, men det är de avsnitt från säsong 2 jag sett som skapar mest pepp.

Jag säger bara John Mahoney. Är man uppväxt med bröderna Coen som idoler är Mahoney vs Gabriel Byrne ett mästarmöte utan dess like. Byrne spelar ju som bekant Tom Reagan i Coenbrorsornas oöverträffade gangsterdrama Miller's Crossing. Och även om Mahoney förstås och för alltid är Frasiers sitcom-farsa kommer jag alltid att tänka på honom som W.P. Mayhew, den nersupne, självföraktande författaren med en härjad Judy Davis som livlina, från Barton Fink. (Han som sägs bygga på William Faulkner.)

Enligt imdb har Byrne och Mahoney aldrig spelat tillsammans förrän i In Treatment, ändå känns det som om de befolkat samma värld, bara för att de där två lysande nittiotalsfilmerna av bröderna Coen geggade fast sig i mitt medvetande i en ytterst formativ ålder.

Anywho: att se dessa två gubbs - Mahoney som hunnit bli sjuttio bast, Byrne som torde vara universums snyggaste sextioåring - spela mot varandra är en ynnest. En YNNEST! De är så SJUKT bra att man nästan tappar andan.

Jag vill snabbt få s01 överstökad så vi kan komma till Mahoneys sönderstressade CEO. Att leva sitt liv så att det är tajmat med att få uppleva två av världens bästa skådisar tillsammans i en av världens bästa tv-serier är en gåva. EN GÅVA! Ja, ni fattar.