Charlton Heston put his vest on

Studio S skämmer i dagarna bort oss med hela TVÅ Charlton Heston-rullar, båda från det magiska året 1976. Viss pepp på Slaget om Midway (Midway) från 1976 om ett av USAs viktigaste sjöslag mot Japan i Stilla Havet 1942 - jag har kommit in i ett litet krigsfilmsstim efter HBO:s The Pacific, nysläppta Saving Private Ryan på bluray och The Longest Day som jag impulsköpte på fyllan härommånaden. Och så En prickskytt i mängden (Two-Minute Warning) där Heston och John Cassavetes som (vågar jag gissa) hårdföra och sammanbitna SWAT-snubbar måste fånga en krypskytt som hotar mörda presidenten på en fullsatt sportarena. Jag tror att jag kan ha sett den här filmen nån natt på Femman, eller också blandar jag ihop den med Roller Coaster från 1977 med liknande plot.

Hursomhelst: jag måste se de här filmerna. Vet inte varför, men just nu vill jag i stort sett bara se katastroffilmer och action från sjuttiotalet starring Charlton Heston.

Filmhistoriens absolut sämsta pappa

OBS: inlägget innehåller enorma spoilers för filmen Orphan. Läs bara om du redan sett den! (Jag fattar ju att det här exkluderar 92% av alla besökare men what the hell.)

Någon, nånstans hade peppat på Jaume Collet-Serras Orphan så jag gav den en chans. Bizarr film. Vanligtvis halvindieskådisarna Peter Sarsgaard och Vera Farmiga (pre-Up in the Air) slummar till det i sleazy men välgjord skräckfilm om liten adopterad flicka från ryskt barnhem som snabbt får lille Damien från Omen att likna Dakota Fanning. Hon spelar ut föräldrarna mot varandra, skadar lekkamrater i parken, slår ihjäl en snäll nunna med en sten, eldar upp en trädkoja, knivhotar sin styvbror med mera - och allt slutar i en sinnessjukt melodramatisk slasherfinal då man mest tittar för att det inte går att sluta titta. Det är här twisten avslöjas också (filmens tagline: "You'll Never Guess Her Secret") på ett hysteriskt roligt sätt, inklusive underhållande makeup.

Men det jag vill prata om är Peter Sarsgaard som alltid brukar vara snygg och bra (t o m i Bigelows sömnpiller K-19: The Widowmaker) men här har den otacksamma genretypiska rollen som Mannen som inte tror på sin fru, trots att ALLT i den här filmen verkligen talar för att frugans misstankar om att de adopterat ett ondskefullt barn stämmer till hundra procent. Det absurda är att det knappt finns någon scen som etablerar hans känslomässiga band till lilla Esther - ändå bestrider han tjurskalligt ALLT Farmiga säger, och plockar fult fram hennes gamla alkoholism som trumfkort trots att de straxinnan haft ett jättefint förhållande som t o m innehöll en passionerad ståfralla mot diskbänken - för Farmiga givetvis med behån på (så gör de ju i USA) och givetvis fanns scenen mest för att Esther ska komma på dem och bli svartsjuk. Det finns ingen rim och reson ihans beteende, förutom att driva handlingen plågsamt enkelriktat framåt.

Och när Sarsgaard till slut förstår sitt misstag är det försent. Och upptakten till den scenen är HELT obetalbar: Sarsgaard har just kommit hem från sjukhuset där hans son nätt och jämnt blivit kvävd av Esther med en kudde (vilket bara Farmiga förstått, men hon är på sedvanligt vis fullproppad med valium av de manliga läkarna), sätter sig i soffan, dricker hastigt en flaska rödtjut, slumrar till - och när han vaknar ser han allting suddigt och fyrdubbelt, som i ett prisma. År 2009! Det är helt lysande! Sen ringer det, och han går långsamt, långsamt fram till telefonen - och just då bryts det, och proppen går, allt blir svart... och han hasar omkring i snigelfart, fortfarande med prismat snurrande... Ja helvete.

Hans roll i den här filmen kan vara den sämsta filmpappan jag sett sen Nicholson i The Shining. Fast Nicholson var mer underhållande, Sarsgaard är oerhört irriterande. Har ni sett filmen? Vad tyckte ni? Talk to me!

Mos Eisley Cantina Redux

Det har lite oväntat blivit dags för George Lucas att reboota Star Wars ep 4 igen, denna gång för att kränga Adidas (rätt så lama) Star Wars-merchandise. Nu är det dock bara Cantina-scenen som piffats upp av Lucas IT-män, och det är sannerligen svinsnyggt gjort. Men också oerhört absurt, när ett gäng random kändisar glider runt bland ursprungsmiljöerna och tokar till det. Det är tur att ens barndom redan förstörts av Jar Jar Binks och hans upptåg, annars hade nog den pinsamma sekvensen där Snoop Dogg kommer in och är street vid baren varit rejält traumatisk.

Bizarrast i hela filmen är inget av ILM:s gummimonster utan Ian Brown och Noel Gallagher som sitter och nojsar vid ett bord - de ser ut som två kranier insmorda med brunkräm som nån satt tantperuker på. Vad skulle Alec Guinness tyckt om det här?

SANNINGEN om DENNIS HOPPERS okända SEXFILM - "Man ska bli kåt"

"It's a hot steamy film noir set in Texas. I believe that in a lot of ways it is my most mature work. It has a hip, cool, down and dirty soundtrack by Miles Davis, John Lee Hooker, and Taj Mahal, with Jack Nitzsche arrangements. A talented young Swiss cinematographer by the name of Uli Stiger does a bang-up job in this slick, well defined film. I think of it as film noir with a happy ending." - Dennis Hopper, 1990

Lost-finalen eller Vem drog ur proppen?

Lost är slut - flipp eller flopp? Jag lutar åt det förra, trots den där scenen i kyrkan. Läs min text på Weird Science.

Och missa inte det lysande Jimmy Kimmel-klippet med tre alternativa slut och paret Lindelof/Cuse på spexhumör:

Eller det här klippet från CollegeHumor, som framförallt faktiskt skapar en viss pepp att börja om med serien från början. Kanske när tioårsjubileumsboxen kommer?

See more funny videos and funny pictures at CollegeHumor.

Stick with your own kind, FREAK!

Åttiotalsrullarnas bästa gåva till filmhistorien var sannolikt mobbarna - de som gjorde wedgies, la fälleben på matan och bara var allmänt vidriga mot nördarna. The Huffington Post har gjort en fin liten hyllning till the bullys, från Bill Paxton i Weird Science till Craig Sheffers överklassvin i Some Kind of Wonderful. Samt framtidsversionen av Biff Tannen ("Anybody home, McFly??").

Skönaste mobbaren i filmen ovan är nog Billy Zabka, den blonde från Karate Kid som var den perfekte ariske bullyn i flera filmer (med en mäktig hårhjälm to boot). Och bästa sekvensen är hur Wyatts flock of seagulls-lugg lyfter när Bill Paxton spottar ur sig ordet "piss" vid 00:26. Eller hur perfekt James Spader levererar repliken "You're a bitch!" med släpigt förakt vid 00:55. Åttiotalet!

"Äntligen!"

Lustigt sammanträffande: jag är i färd med att flytta över alla mina cd-skivor till plastfickor för att lägga i lådor (fortfarande helt analogt alltså; jag är inte riktigt redo att ta steget till filer än) och satt igårkväll och funderade om jag verkligen behöver alla mina 12 cd-singlar med Björk som jag senast spelade ca 2004? (Svaret är naturligtvis ja, den där Dillinja-remixen av Cover Me var ju så fin.)

Och idag meddelas det att Björk ska få årets Polar Music Prize tillsammans med Ennio Morricone.

(OK, sammanträffandet var nästan helt poänglöst, men det jag menar är: hur ofta tänker man på Björk nuförtin? En gång per kvartal? Varje gång man råkar gå förbi bokstaven B i cd-hyllan?Varje gång It's Oh So Quiet dyker upp i den där reklamen för charterresor?)

Ett populistiskt val, sannolikt det "bredaste" sen 1998 då Ravi Shankar och Ray Charles vann. Ennio Morricone är väl (jämte John Williams) sannolikt den ende filmmusikskapare som om inte "mannen på gatan" så åtminstone den genomsnittligt filmintresserade faktiskt känner till (åtminstone under pistolhot). Och - hör och häpna - en kvinna också, blott den femte sen 1992 vilket juryn med rätta fått kopiösa mängder smisk för och nu senkommet försöker sona.

Morricone är med sina 81 jordsnurr i normal ålder för priset (dvs past his prime) medan Björk, blott 44, torde vara den yngsta pristagaren hittills. Och medan Morricone (liksom 90% av alla tidigare vinnare) givetvis har karriären bakom sig är Björk - även om hon försvann från popradarn in i knasig konstmusik för snart tio år sen - fortfarande, med lite god vilja, en spännande artist som förhoppningsvis kan leverera fler storverk i framtiden. (Eller, jag vete fan. Men Björk är ett geni och jag har älskat hennes skivor vilket räcker för mig.)

Hela idén med Polar Music Prize är förstås fullkomligt bizarr - var det verkligen Stikkan Andersons sista vilja att man varje år skulle välja ut en mätt och belåten multimiljonär ur rock- och konstmusikhistorien och tvinga honom (alltid honom) att flyga till Stockholm för att ta emot ytterligare en miljon för något fint de gjorde för trettio år sen? Hur sjukt måste det inte känts för Paul McCartney eller Jimmy Page att få en summa pengar som för dem motsvarar två veckors royalties? Av den svenske KUNGEN? Det känns lite... pinigt varje år. Pinigt att vara svensk! (Eller är jag typiskt "svensk" nu? How Scandinavian of me.)

Bortser man från den lilla detaljen känns det som ett toppenbra val - populistiskt, som sagt, vilket säkert är nödvändigt för att priset inte ska bli helt utmobbat, men på ett bra sätt. Båda har gjort fantastiska saker så vem klagar?

Nu återstår dock det värsta: att gruva sig inför ceremonin. Minns med fasa hur Jimmy Page och Robert Plant fick utstå hur sångerskan i Sounds massakrerade Rock'n'Roll för fyra år sen (vilket jag skrev om här) och fundera sen på exakt vilka "fräscha" och "oväntade" konstellationer producenterna för galan (var sänds den förresten numera, på Öppna Kanalen?) kommer att hyra in för att hedra pristagarna. Vem ska göra Morricones episka, übersentimentala musik rätvisa, och vem tusan ska sjunga Björk utan att det blir satir? Your answers on a postcard.

I'm The Wire-starter!

Som en self-respecting filmnörd är det alltid plågsamt att erkänna sina luckor. Confession time: jag har inte sett Juno (gasp!), eller St Elmo's Fire, eller Slaget om Alger, eller The Wizard of Oz, eller... När det gäller tv är listan ännu mer smärtsam och lång, men nu har det äntligen blivit dags att ta sig an Världens Bästa TeveserieTM, Nollnolltalets Dickens Fast På tv bla bla blah aka THE WIRE. Betar av dem boxvis på dvd. Tre avsnitt in kan jag meddela följande:

* Det är bra, givetvis. Jag blev snudd på lika hooked som efter första avsnittet av Sopranos eller Six Feet Under.

* Jag älskar hur David Simon och Ed Burns (som skrivit alla episoder i s01) slår an tonen så knallhårt redan i första episoden, i scenen där McNulty blir inkallad till Rawls efter att ha läckt känslig info till domaren, och chefen möter honom sittandes bakom skrivbordet med båda långfingrarna i luften. Och säger nåt i stil med "This one is gonna go up your ass. And this one I'll put in your eye." Raka rör.

* Två välbekanta ansikten från Homicide: Life On The Streets dyker upp per omgående: Erik Dellums (underbart svinige storskurken Luther Mahoney) som coroner och Peter Gerety som domare (hans Gharty är såklart inte min favvo från Homicide men ändå).

* McNulty är en så självklar, så klockren antihjälte. Det är naturligtvis skandal att Dominic Wests filmkarriär inte tagit fart ordentligt, han borde exempelvis slippa spela andrabanan till Ray Stevenson i Punisher: War Zone. Vi håller tummarna för att Neil Marshalls kommande medeltidsaction Centurion blir en hit.

* Reaktionerna jag mött när jag bekänt att jag precis börjat plöja serien har varit massivt kärleksfulla och svårt avundsjuka - folk har blivit knäckta över hur mycket glädje jag har kvar framför mig och önskat att de kunde börjat om med fräscha ögon. Det värmer.

Bara 57 avsnitt kvar nu. Pepp!

Holy abs, Batman!

"Kolla i Maltin!"

På förekommen anledning (nej, han har inte dött, tack och lov) hyllar jag idag en gammal idol på Weird Science. Läs här!

Drunk Girls

Märkligaste videon just nu är LCD Soundsystems nya singel Drunk Girls (finns högupplöst här). James Murphy med band står i en enkel studio och sjunger till låten samtidigt som ett gäng pandor lever rövare - först bara lite irriterande muckigt, sen värre och värre tills det slutar i rena övergrepp, total mobbningseufori och smatterbandskaos på slutet. Spike Jonze på sedvanligt skojhumör tänker man först, men videon är egentligen smått obehaglig: Funny Games möter Jackass, utan något förlösande skratt på slutet - James Murphy ser mest trött och ledsen ut i slutsekunderna, samtidigt som pandorna maniskt smäller smällare och sprutar skum, till skärande ångestskrik. Tortyrpop?

Lovestar

Jag lyssnar förbluffat på Di Levas nya och rätt så fruktansvärda coveralbum Lovestar. Det är svårt att ta in att min stora idol under några formativa år i skarven mellan åttio- och nittiotal - jag kunde ALLA texter utantill och spelade sönder i synnerhet Pussel från 1986 - nu gör Phil Collins-covers med förskräcklig E-Type-produktion. Cures Boys Don't Cry får mig att gråta och Depeches Personal Jesus att vilja skjuta mig. Och covern på Neil Youngs Rockin' in the Free World... yikes! Att göra Neil Young till själlös eurotechno är att be om att bli sågad - men Di Leva gör såklart inte musik för kritikerna, frågan är bara om fansen är peppade på Lovestar. Det är svårbegripligt att Universal faktiskt släppt den här skivan.

Samtliga låtar är bra eller åtminstone ok men rätt uttjatade, och läser man bara titlarna efter varandra - Another Day in Paradise, Man in the Mirror, The Miracle of Love, Redemption Song - skulle skivan lika gärna kunna heta Absolute Budskap.

MED DET SAGT är hans plastiga mashup mellan 50 Cents In Da Club och U2:s Pride (In the Name of Love) rätt så... fascinerande. Måste höras!

Jag rensar öronen med den fina covern på En apa som liknar dig, från stödskivan till Olle Ljungström, istället.

White Collar

Idag skriver jag på Weird Science om den halvnya tv-serien White Collar och framförallt om Tim DeKay, han i röd jacka på bilden som är plockad från ett av de absolut bästa Seinfeld-avsnitten. Klicka här!

Podcasten: min nya låtsaskompis

Skamligt låg aktivitet på den här bloggen. Jag har skrivit ytterst lite på sistone, istället har jag ägnat mig åt att lyssna på vad andra - smartare och roligare människor - säger om film. Jag promenerar två gånger 30 min till jobbet varje dag och har äntligen förstått att jag kan ladda ner podcaster till min iPhone. Efter att ha betat av de (gissningsvis?) bästa svenska podcasterna - alla försummade Kino-avsnitt och det göttaste från P3 Kultur - hittade jag äntligen till slashfilms podcast, som sänds en gång i veckan och där tre tjugonånting-geeks pratar ny film, med visst fokus på amerikanska geek properties men även (rolig) arthouse som Park Chan-wook och Bong Joon-Ho. Initierat, smart och underhållande.

Nu har jag lyssnat igenom från i höstas och framåt (runt 30 timmar) och är seriöst hooked. Så till den grad att jag börjat tänka på Dave, Devindra och Adam som mina, eh, *harkel* vänner. Eller de vänner jag aldrig riktigt haft - bland mina närmaste räknar jag både seriöst och skrämmande kunniga sportnördar och (i synnerhet) musiknördar, men ingen riktig filmgeek. Det är tragiskt att jag ska fylla det här hålet med tre unga amerikaner på internet, men vafan. Den timme de sänder i veckan är helt enkelt veckans höjdpunkt.

I need to get out more.

"Hell was a Café-artikel away"

Uppföljaren till Band of Brothers, Spielberg/Hanks-producerade miniserien The Pacific, rullade häromveckan igång på HBO och har sverigepremiär på Canal+ i påsk. Och redan nu kan du läsa allt du behöver veta inför denna nya WW2-macka i senaste, pinfärska numret av Café som finns hos din tidningshökare från och med idag. Där återfinns mitt reportage om serien som jag gjorde i Los Angeles strax före jul då jag intervjuade de tre huvudskådisarna. Och som liten bonus en bild på yours truly där jag står och ler överpeppat bredvid Jon "Falsone" Seda. Bara att slå till, med andra ord!

I Feel Bonnie

Och som om det inte räckte har nu Bonnie "Prince" Billy remixat låten, med lysande resultat. Finns att lyssna strömmande på Pitchfork!

I Feel Better

Jag har lyssnat på Hot Chips nya album på repeat nu sen den släpptes och älskar det. Allt är fantastiskt och bland det bästa de gjort, utom gospellåten och "I Feel Better" - en oundviklig singel men det tog mig många lyssningar att acceptera ofoget med autotuner, även om de gjort det lite ironiskt eller whatever. Men refrängen är så vacker, och textraden "Nothing is wasted, and life is worth living / Heaven is nowhere, just look to the stars" så ömsint att jag kapitulerade. Och i veckan släpptes videon, regisserad av Peter Serafinowicz - och den är helt enastående! Vem är den skallige, gänglige mannen? Jag vill definitivt se mer av honom! OBS: häng kvar till det blodiga slutet.

Hot Chip - I Feel Better

Hot Chip | MySpace Music Videos

Triangle

Är det någon som sett Creep, den brittiske regissören Christopher Smiths regidebut? Om otäckheter i Londons tunnelbana, med Franka Potente i en av rollerna? Jag såg Smiths andra film Severance från 2007, en skräckkomedi om ett brittiskt vapenföretag som åkte på teambuilding men råkade ut för otäckheter i skogen ("The Office möter The Hills Have Eyes!"). Eller snarare: jag såg halva, sen blev jag omåttligt less på filmens svajiga spel (även om Tim McInnerny alltid är sevärd) och ansträngt satiriska ton och stängde av. Vet inte om det var ett misstag, för Smiths tredje film Triangle är ett mäktigt kliv uppåt i skräckfilmhistorien.

Jag hade ynnesten att inte veta nånting alls om filmen innan jag såg den förutom att Devindra på slashfilms podcast rekommenderade den å det varmaste, och det var direkt bra för upplevelsen. Så jag skippar att rapa upp handlingen och säger bara: se Triangle! Den börjar som en thriller, fortsätter som en blodig och helvetiskt spännande slasher, pepprad med ominösa närbilder och drömlika, diffusa scener och repliker som hintar om att det vi ser hända kanske inte händer, eller har hänt förut, eller vad fasiken?

Sen blir det JÄTTEKONSTIGT. Och det är här Triangle riskerar tappa bort sin publik. Ordet "mindfuck" är rätt lökigt men i brist på annat kör vi på det. Hänger man kvar resten av filmen blir man belönad med ett raffinerat slut som snyggt knyter ihop säcken åtminstone hjälpligt.

Gillar man inte filmer där man måste gå in på IMDb:s message board efteråt för att läsa andras teorier om vad man just sett är det bara att skippa Triangle. Annars har man (precis som när man sett A Tale of Two Sisters) en väldigt mysig stund framför sig, och att se om inledningen direkt efter slutet ger en härligt geekig tillfredsställelse när man förstår hur allt hänger ihop och hur fiffigt scenerna är klippta. Man kan avfärda Triangle som ett överkomplicerad och "duktig" manusövning som kanske inte riktigt hänger ihop hela vägen, eller också tycker man det är en imponerande och skickligt konstruerad helvetesvandring som dessutom är oerhört rafflande. Jag diggade! Den fungerar på många plan och Melissa George som var så bra i 30 Days of Night är lysande även här.

Triangle presterade (inte helt otippat) rätt dåligt på bio och lär komma direkt på dvd härhemma (den finns sen några veckor på brittisk dvd/bluray) men Christopher Smith kommer snart tillbaka med Black Death, en medeltidsskräckis med Sean Bean och gamle favoriten David Warner från Omen, Tron och Time After Time. Går upp i maj och lär ha en fet twist på slutet. Pepp!

Lip balm?

Med anledning av att de tre medelålders männen i klippet härovan nyligen fått varsitt rätt bra uppsving i sina falnande karriärer - Steve Martin som värd för Oscargalan, Chevy Chase i Community och Martin Short i Damages - firar vi med en av de absolut bästa scenerna i Three Amigos. Jag har inte sett den på evigheter men kommer ändå på mig själv med att nynna My Little Buttercup-låten ibland, senast igår.

Det bestående minnet av Oscargalan

Judd Nelson: The years have not been kind.