Uncool

"The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."

Sov gott, PSH.

Intresseklubben Antecknar, avsnitt 1: Snickarglädje!

Hallå där, filmdiggare! Igår var det äntligen premiär för Intresseklubben antecknar, en sprillans ny filmpodcast som min gode vän och SFQ-kollega Jesper Wiking har startat. 

Vi fokuserar på en regissör per avsnitt, djupdyker ner i en aktuell film av henom, och har en topp tre-lista i olika ämnen. Plus tävling förstås.

Det kändes lika bra att börja från början så första avsnittet handlar om vår idol John Carpenter och hans kung fu-action/screwball-komedi från 1986, Big Trouble in Little China, som Arrow i dagarna släpper i smarrig blurayutgåva. Och så listar vi våra topp tre Carpenter-favoriter.

Hur tillgodogör man sig då denna mumma? Det finns flera sätt:
Ladda ner från iTunes (eller bara sök på namnet i Podcaster-appen så hittar du oss)Lyssna via SoundCloud 
Följ vår Facebook-sida 

Välkomna!

Det är dags... för TVDags!

Den ultralåga aktiviteten på denna blogg ska inte bara skyllas på GTA V och allmän spleen, utan också på att jag från och med nu också skriver på TVDags, ett slags merger mellan Weird Science och teve-appen TVDags. Som medlem av en rätt så formidabel skara skribenter (hela redaktionen presenteras här) kommer jag framöver att ansvara för film på tv. 

Min blygsamma debut var en hyllning till dokumentären The American Scream, och idag har jag mödosamt vaskat fram 10 guldkorn på svenska Netflix. Och sen blir det 1-2 inlägg i veckan framöver.

Häng med från start! Och tack för att du fortfarande surfar in på Conan, snart ska det bli lite mer aktivitet även här.

Grattis, Brian!

Idag onsdag 11 september fyller min idol Brian De Palma 73 år, på bilden ovan med Nancy Allen cirka 1980. Detta firar jag med en liten drapa på Weird Science om hans senaste, tyvärr inte så lyckade sexthriller Passion, och hans tidigare, helt mästerliga sexthriller Dressed to Kill. Texten hittar du här!

Malmö Filmdagar: roundup!

Malmö Filmdagar avslutades i onsdags, och det blev som planerat två Weird Science-poddar där Martin Degrell och jag betade av de viktigaste filmerna ur höstens filmflod. 

I den första podcasten pratar vi om:
invigningsfilmen Monica Z (biopremiär 13 sept)
Lisa Langseths Hotell (4 okt)
Porrbiopicen Lovelace (dec)
Belgiska bluegrass/kärlek/cancerdramat The Broken Circle Breakdown (6 sept)
PO Enquist-filmatiseringen I lodjurets timma (27 sept)
...samt går på ett oerhört avslöjande seminarium om svensk filmkritik.

I den andra podden avhandlas:
Wong Kar Wais kung fu-epos The Grandmaster (biopremiär 13 sept)
Jeff Nichols hyllade Mud (15 nov)
Anna Odells långfilmsdebut Återträffen (4 okt)
Sundancevinnaren Fruitvale Station (3 jan 2014)
och avslutningsfilmen Mig äger ingen, efter Åsa Linderborgs självbiografi (8 nov)

I denna sändning avslöjar vi också årets (hittills) bästa film! Diskret ledtråd: bilden ovan. 

Malmö Filmdagar, here I comez

Imorgon måndag startar Malmö Filmdagar, då SFI och filmbranschen under tre späckade dagar visar ett gäng av höstens premiärer och det dricks öl och och nätverkas. Programmet i år känns lite klenare än vanligt, men det bjussas ändå på några godbitar. Jag ska se fyra av höstens svenska snackisar: Hotell av Lisa Langseth, Anna Odells långfilmsdebut Återträffen, Monica Z och Mig äger ingen efter Åsa Linderborgs fantastiska självbiografi. Samt Wong Kar-Wais enligt uppgift vrålsnygga kung fu-macka The Grandmaster, Sundancevinnaren Fruitvale Station, Jeff Nichols hyllade Mud och några till.  

För tredje gången tänker jag och min Weird Science-kollega Martin Degrell spela in podcaster från eventet – det lär bli två stycken, en på tisdag och en på onsdag. Du kommer att hitta dem här. Lyssna gärna!

Det gore bra nu

Jag såg nya svenska lågbudgetsplatterfesten Vittra som går upp på bio idag, och diggade. Läs min text på Weird Science!

Trailer-pepp: Gravity

Alfonso Cuarón har hållit på i flera år med sin kommande science fiction-thriller Gravity, hans första film som regissör sen fantastiska Children of Men. Men nu är den på gång: två trailers har släppts i dagarna och det ser rätt lovande ut. Clooney och Sandra Bullock spelar två astronauter som hamnar i blåsväder när deras rymdskepp blir mosat av rymdskrot, och de måste överleva ensamma i rymden med sinande syre. Premiär i oktober.

Man måste se trailrarna i ordning, annars är den andra helt menlös. Här är de:

Inte svinpeppad på Sandra Bullock, men annars kan det bli härligt. io9 och Gizmodo håller på att göra i brallerna av lycka över den två minuter långa förstatrailern som är gjord i "en tagning", men den känns kanske mer flashig än mäktig på riktigt, speciellt om man jämför med den obegripligt komplicerade och spännande bilscenen från Children of Men. 

Tydligen ska filmen inledas med en 17 minuter lång tagning (dregel!) och Cuarón uppges vara harmsen över att filmbolaget lagt in explosionsbrak i trailern och lovar istället en väldigt tyst film, vilket betyder kraftig Kubrick-stämning. Så: pepp! 

Ja! The Last of Us ÄR det bästa tv-spelet någonsin!

OBS: innehåller (milda) spoilers.

Goddagens! Nu har jag enligt sparfilen kört runt åtta timmar av The Last of Us, och måste nypa mig i armen: kan det stämma att jag bara avverkat 43% av spelet? Kan det stämma att jag har så fruktansvärt mycket härligt kvar? Jag är helt omkullblåst och tycker här och nu att The Last of Us är det bästa tv-spel jag någonsin kört. Jag tänker på det hela tiden, längtar tills aftonen kommer då barnen somnat och jag kan trycka på continue och fortsätta min kärva och våldsamma resa genom det postapokalyptiska, hopplösa och brutala Amerikat.

Första halvtimmen är bland det mest knäckande jag varit med om i tv-spelsväg, det är nog bara Resident Evil 2 och Heavy Rain som kan tävla. Otroligt starkt. Först impas man över hur snyggt det är, sen grips man av storyn och figurerna, och sen går allt åt helvete i en kort, nervig och oerhört effektiv start. 

Sen blire "20 Years Later" och lite snöpligt när spelet förvandlas till en två timmar lång tutorial om hur man smyger bakom lådor och gör takedowns på bovar... Allt känns väldigt mycket som en lång demobana från Naughty Dogs tidigare paradtitel Uncharted, fast tråkigare och utan humor. Men efter det blir spelet bara bättre och bättre.

Där jag är nu är det helt fantastiskt, en grymt suggestiv mix av smyg, skräck och pangpang. Clickers – en form av infekterade/zombies som är nästan blinda men går på hörsel och sliter upp halsen på en om man inte smyger tillräckligt tyst – är en av de mest fasansfulla tv-spelskreationer jag haft nöjet att bli slaktad av, om och om igen. De ger ifrån sig ett extremt otäckt strupklickande ljud, tänk den där djävulskt otäcka demonen i Ju-On: The Grudge så förstår ni, och kan man inte lura bort dem och smyga förbi blir man köttfärs på tre röda och väldigt obehagliga sekunder.

Jag gillar att spelet inte satsar på enkla skrämseleffekter utan låter utforskandet ta sin tid, det finns hur många ställen som helst där ett Resident Evil-spel hade gömt en zombie i en garderob eller plötsligt låtit en odöd storma in, men här tar man det lilla lugna.  Älskar att de är sparsmakade med Gustavo "Brokeback Mountain" Santaolallas fantastiska musik, långa stunder av tystnad och sen hans finstämda plink på gitarren... Otroligt fint. 

Kort sagt: jag älskar't! Och jag har inte ens hunnit använda pilbågen än. Längtar!

Känn lite sorg

Jag gillade verkligen Känn ingen sorg, Mårlind/Stein/Jackerts färgglada musiksaga – den är faktiskt ett absolut måste för Håkan-fans – men var ändå tvungen att klaga lite idag på Weird Science. Läs mer genom att klicka här!