Grattis, Brian!

Idag onsdag 11 september fyller min idol Brian De Palma 73 år, på bilden ovan med Nancy Allen cirka 1980. Detta firar jag med en liten drapa på Weird Science om hans senaste, tyvärr inte så lyckade sexthriller Passion, och hans tidigare, helt mästerliga sexthriller Dressed to Kill. Texten hittar du här!

120 höjdare: The Fury (1978)

Mer De Palma! The Fury är uppföljaren till hanses megahit Carrie (1976), och De Palma tog med sig både telekinesi-temat och en väldigt ung och storögd Amy Irving som här gjorde sin första huvudroll. Det börjar rätt skakigt när Kirk Douglas blir förrådd av sin gamle vän John Cassavetes (härligt sinister) i Mellanöstern i en förmodat explosiv scen som mest ser ut som halvkeff Bond-action från Roger Moores sena sjuttiotal. Och därefter ett långt tracking shot efter Amy Irving och hennes väninna på en strand, med alldeles för många statister och halvbra eftersynk. Det känns som en rätt ordinär sjuttiotalsaction, särskilt om man sitter och väntar på De Palmas tricks.

Men det växer. Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.

Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt stadig och pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irvning håller folk i handen kan hon få läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser, och det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen... slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset... Slurp! 





Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens,  där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Assnyggt – och mer sånt finns: en lång dramatisk slow motion-scen när Irving försöker rymma, slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Och en obetalbar scen på ett nöjesfält när han får en karusell att gå haywire och några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade. 



Cassavetes och Durning i samma split focus-bild. Smarrigt!


Det finns mycket fint att hitta här: Carrie Snodgress t ex, som jag hade glömt att hon fanns. Hon är jättesnygg och väldigt bra, särskilt på att spela nervös i inledningen till scenen där Irving rymmer – hon spelar över som tusan. (Hade också missat att Snodgress har barn med Neil Young och tragiskt nog dog bara 58 år gammal år 2004 av hjärtfel) Och Dennis Franz (som minnesgoda läsare kommer ihåg från min Dressed to Kill-text) gjorde här sin filmdebut, som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut, bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige småfete sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat!

Slutscenen ska inte avslöjas (den finns iofs på YouTube och är knappast särskilt hemlig längre) men den är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving nåt ännu fetare tre år tidigare... och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slo mo, och tar om blodmoset det ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.

120 höjdare: Dressed to Kill (1980)

Äntligen! De Palmas smäckra sexchock från 1980 sedd. Dressed to Kill brukar lyftas fram som hans stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar och kreativt användande av speglar. Och enligt uppgift Giuliani Carnimeros The Case of the Bloody Iris, som jag tyvärr inte sett – någon? 

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, OM det nu skulle vara så att ni inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongman som hämtad från ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv... och precis när hon närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt. 


Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv "pure cinema" De Palma diggar och excellerar i, satt till Pino Donaggios vackra musik.

Ja, Dressed to Kill är rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Karen Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Body Double ett år senare). Och kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring och Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut. Och Michael Caine i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och lokalfärg! Det New York från 1980 han målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är vågade, charmigt cheesy nu men stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma (kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer) vad handlingen anbelangar sätter likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater. Dressed to Kill är mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Och ett mästerligt klippt hissmord som är en av Hans bästa scener.


En drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en De Palma på sitt bästa humör. Längtar redan efter att se om den!

Ellroy!

Snabb rapport från James Ellroy på Internationell författarscen igår: knökfullt i Hörsalen på Kulturhuset (drygt 500 pers), gott om snubbar med Ellroy-looken (pullover, hornbågade glasögon, flint), gott om mediahalvkändisar (DN:s Nils Hansson, Leif GW, Chrille Barnekow, Annette Kullenberg, diverse förlagsfolk), ett upphetsat buzz innan Ellroy äntrar scenen, tjugo minuter efter utsatt tid.

Han är lång och ställer sig bredbent och läser upp det här stycket från nya romanen Blood's a Rover, men ännu mer aggressivt och stötigt än i klippet, mer som en smått bindgalen spoken word. Vild applåd. Sen blir han intervjuad av SVT:s Britt-Marie Mattsson i en dryg timme - och det är stor underhållning. Mattsson är ingen höjdare på engelska men ställer mestadels bra och snabba frågor. Ellroy är just så som man läst att han ska vara: megalomanisk, slagfärdig, snuskig, och riskerar hela tiden att bli den briljante men galne Konstnären som vi DN-intellektuella i publiken vill krama sönder. Men Mattsson inser detta och dompterar Ellroy, styr honom vidare när han är på väg att bli en cirkushäst, och det funkar. Mycket om JFK (som Ellroy dissar hårt), Reagan (som han hyllar) och Obama (inte säker än) och amerikansk politik, till konkreta frågor som "Hur ser det ut i rummet när du skriver?" Sånt man faktiskt vill veta.

Ellroy stakar sig aldrig. Han tänker i två sekunder, levererar sen en sammanhängande och ytterst välformulerad drapa som lika gärna kan sluta i en briljant politisk analys som i en dålig fräckis. Visst känner man att en del svar är färdigpaketerade och crowdpleasing, men han känns genuin, om inte annat för att han är genuint intresserad av att tjäna pengar (ett faktum han gärna trumpetar ut).

Efter frågorna från publiken - och detta är den absolut första författarträff jag varit på där alla publikfrågor är smarta och initierade, utan några hårresande pinsamheter - är det slut. (Det hade lätt kunnat få hålla på en timme till.) Ellroy ser närmast förvånad ut, och när alla rest sig och börjat gå mot utgången vrålar han "HEY! Does anybody wanna hear the world's greatest joke?"

Det vill alla såklart.

"A lion is fucking a zebra. Suddenly the zebra's husband shows up. The zebra yells to the lion: 'Quick, pretend that you're eating me!'"

Ridå.

Det ska tyvärr medges att jag inte läst några Ellroy - än. Jag har sett nästan alla filmerna (där konsensus är att Curtis Hansons L.A. Confidential är bäst, vilket t o m Ellroy medger, och De Palmas The Black Dahlia inte blev så lyckad, även om den hade sina stunder) men bara nosat på The Cold Six Thousand och nya Blood's a Rover. Ellroys brutala, korthuggna stil är inte helt lätt att ta in, man behöver vara rejält koncentrerad för att penetrera hela den gigantiska härvan av JFK, Marilyn Monroe, Grisbukten, exilkubaner, CIA, horor, hallickar, konspirationer och korrupta snutar. (Tidigare har det känts helt givet att läsa Ellroy i original, men jag misstänker att David Nessles översättning av nya boken faktiskt kan göra språket rättvisa.)

En av de mest fascinerande saker Ellroy berättar på scen är hur han går tillväga när han skrev Blood's a Rover: först skickar han ut ett team som gör research och sammanställer vad varje huvudperson (Nixon, Bobby Kennedy, J Edgar Hoover et al) gör dag för dag, månad för månad under den bestämda period boken ska utspela sig, här 1958-72. Sen gör Ellroy en outline på 400 sidor (en längre roman för de flesta författare) där han också vävt in sina fiktiva, men till synes verkliga, romanfigurer. Och sen skriver han (för hand) boken på 750 sidor. Man blir impad och nästan matt bara av the scope of it.

Blood's a Rover är sista boken i trilogin där American Tabloid är först och The Cold Six Thousand tvåa. Men jag peppar mest på hans självbiografi My Dark Places, om mordet på mamman. Det blir den härnäst. Ni som läst Ellroy - vad rekommenderar ni?

Body Double

Det var otroligt kul att se om Body Double på SVT i torsdags, en film som pendlar mellan rätt cheesy och... obeskrivligt cheesy. Craig Wassons lökiga klaustrofobianfall, den mystiske indianen med jeansväst och pilotbrillor, porrfilmsinspelningen med Melanie Griffith - alla viktiga komponenter i en av Brian De Palmas larvigaste och mest fascinerande filmer. Jag skriver lite mer om detta på Weird Science.

The Black Dahlia

Kom till slut iväg på The Black Dahlia, som jag peppade hårt på i somras. Och det svider att säga det men den rätt kraftiga smisk filmen fått är befogad. Det börjar dock extremt lovande, första timmen är tät och rapp och hela paketet är snorsnyggt. DePalma har tagit hjälp av Scorseses favoritscenograf Dante Ferretti och låtit veteranen Vilmos Szigmond (som fixade det vansinnigt snygga cinemascopefotot i Blow Out) hantera kameran – och tillsammans har de galant fått till den cleana, stiliserade 40-talslooken som DePalma lyckades så bra med i The Untouchables. Knäckfrågan, huruvida en medioker skådis som Josh Hartnett skulle vara Ellroys hårdkokta polistakter mogen, blir besvarad – jag tycker han funkar hyfsat, men inte mer än så. Däremot är den alltid så stabile Aron Eckhart rätt svajig, särskilt en bit fram i filmen där han blir mer och mer besatt av det gruvliga morfallet, men det kan säkert bero på dålig regi.

DePalma är uppenbart mer intresserad av komplicerade tagningar, eleganta åkningar och fiffiga steadicamlösningar än av skådespeleriet. Skådisarna poserar coolt, underordnade kamerainställningar och rälsar på golvet, allt i jakten på en perfekt bild – vilket gör att filmen ser djävulskt bra ut, allt annat vore vansinne när det gäller De Palma. Och han har förstås inte försökt göra något realistiskt utan en stiliserad movie movie som är mäktigare än livet och då kanske inte personregin blev prio a.

Han gör också en del helt typiska grejer, som en lång subjektiv steadicamtagning i en scen, och helt ogenerade inåkningar mot uppslagna tidningar för att vi verkligen ska hinna läsa rubrikerna, med mera, vilket är visuell mumma. (Och av oklar anledning finns det få raka klipp mellan scener utan idel dissolves, vilket Mrs Conan som är klippare tycker är extremt fult men som jag diggar: det ger filmen en drömsk, flödande kvalité. Eller också är det bara en lat regissörs sätt att piffa till scenerna.)

Men den här lattjolajbanlådan av bildporr fungerar bara så länge storyn bär, och efter halva filmen tar Josh Friedmans manus några olyckliga vändningar. Plötsligt dyker det upp flera kackiga och illa spelade biroller som är så camp att man inte vet om det ska vara camp eller bara är riktigt dåligt. Känslan av att man borde läst boken pockar stenhårt när intrigen blir mer och mer förvirrande. Och den solkiga, syndiga känsla av besatthet, förnedring och korruption som det ständigt tjatas om i dialogen syns det alldeles för lite av i bilderna - där var L.A. Confidential vassare i att beskriva Hollywoods smutsiga undervegetation. (L.A. Confidential var tyvärr vassare på alla plan - spelet, karaktärerna, manus - utom det visuella, även om den också är mer mainstream.)

The Black Dahlia blev sågad i USA och tankade rejält på bio vilket är synd, De Palma har inte haft en hit sedan Mission Impossible för tio år sen och är väl värd lite box office-bonanza. Josh Friedmans manus lyckas inte knyta ihop säcken och sista halvtimmen spårar ur till överspelad melodram, vilket är väldigt synd. (Friedman skriver själv i sedvanlig bittert underhållande stil om eftermälet på sin blogg.) Precis som Harry Knowles så ville jag verkligen gilla The Black Dahlia men... nä. Fan.

Andra bloggar om: The Black Dahlia, Brian DePalma, James Ellroy, film

Trailer-pepp: The Black Dahlia

Om en månad sparkar Filmfestivalen i Venedig igång med The Black Dahlia, Brian De Palmas filmatisering av James Ellroys roman, och vi håller en tumme att detta blir De Palmas återtåg till toppen efter sin långa sejour i b-filmsträsket. Favoritskägget har inte gjort nåt vettigt på länge: sen mästerliga Snake Eyes från 1998 (Nic Cage i fenomenalt överspel och ett smaskigt smörgåsbord av filmiska tricks och fiffiga berättagrepp) har han bara klämt ur sig två filmer: den stelopererade Kubrickpastischen Mission to Mars och senast Femme Fatale, en erotisk thriller med direkt-till-dvd written all over it. Inte en helt misslyckad film - DePalmas favoritteman med identitetsbyten, livsfarligt sexiga damer och långa, intrikata tagningar var alla med i ett bitvis trashigt underhållande och elegant mysterium - men sanslöst krystad handling, pinsam dialog och småjobbig gubbsjuka drog resolut ner Femme Fatale till 00:30-sloten på TV3. Och Antonio Banderas "heta" sexscen vid jukeboxen kan lätt tävla med Kyle MacLachlans poolknull i Showgirls eller Madonnas stearinmys i Body of Evidence i genansfaktor.



Men nu har DePalma äntligen fått nytt förtroende att leka med de stora pengarna. The Black Dahlia (som lär vara en fantastiskt bra bok) ingår i Ellroys "L.A. Quartet" tillsammans med bla L.A. Confidential, är inspirerad av ett verkligt, fortfarande olöst mordfall, och utspelar sig i Hollywood 1940. En stjärnögt nybakad aktris blir brutalt mördad, två snutar (Josh Hartnett och Aaron Eckhart) kopplas in i utredningen, och de förstår snart att mordet har förgreningar rätt in i den som alltid korrupta poliskåren. Mia Kirshner (från Atom Egoyans Exotica och första säsongen av 24) spelar mordoffret Elisabeth Short, Scarlett Johansson, Hilary Swank och DePalma-stammisen Gregg Henry fyller ut en rätt gedigen birollslista.

De bilder som släppts ser jäkligt lovande ut, och trailern är om inte sensationell så i alla fall helt okej. DePalma har tagit hjälp av Scorseses scenograf Dante Ferretti och låtit veteranen Vilmos Szigmond (som fixade det vansinnigt snygga cinemascopefotot i Blow Out) hantera kameran – de ser ut att ha fixat den cleana, stiliserade 40-talslooken som DePalma lyckades så bra med i The Untouchables. Tyvärr ångar musiken tafatt på och ger intrycket av svettig erotisk thriller vilket antagligen inte är nåt att bry sig om. Värre då med projektets riktigt svaga kort Josh Hartnett, kanske en av världens torraste och charmlösa skådisar. Men det kanske funkar ändå: trailern låter ana en rafflande, sleazy och sorglig historia om korruption och krossade drömmar.

Och, jag kan ha fel här, men visst låter det som De Palmas egen röst bakom kameran i inledningsscenerna, när den unga aktrisen fumligt försöker behaga sin regissör? En skönt självironisk blinkning från en regissör som ofta brukar anklagas för att vara grym och kvinnohatande.

The Black Dahlia går upp i USA 15 september och då får vi veta om DePalma rott hem skutan.

Se trailern här!

Andra bloggar om: film, trailer, brian de palma, the black dahlia, josh hartnett, james ellroy