Mer De Palma! The Fury är uppföljaren till hanses megahit Carrie (1976), och De Palma tog med sig både telekinesi-temat och en väldigt ung och storögd Amy Irving som här gjorde sin första huvudroll. Det börjar rätt skakigt när Kirk Douglas blir förrådd av sin gamle vän John Cassavetes (härligt sinister) i Mellanöstern i en förmodat explosiv scen som mest ser ut som halvkeff Bond-action från Roger Moores sena sjuttiotal. Och därefter ett långt tracking shot efter Amy Irving och hennes väninna på en strand, med alldeles för många statister och halvbra eftersynk. Det känns som en rätt ordinär sjuttiotalsaction, särskilt om man sitter och väntar på De Palmas tricks.
Men det växer. Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.
Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt stadig och pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irvning håller folk i handen kan hon få läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser, och det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen... slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset... Slurp!
Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens, där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Assnyggt – och mer sånt finns: en lång dramatisk slow motion-scen när Irving försöker rymma, slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Och en obetalbar scen på ett nöjesfält när han får en karusell att gå haywire och några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade.
Cassavetes och Durning i samma split focus-bild. Smarrigt!
Det finns mycket fint att hitta här: Carrie Snodgress t ex, som jag hade glömt att hon fanns. Hon är jättesnygg och väldigt bra, särskilt på att spela nervös i inledningen till scenen där Irving rymmer – hon spelar över som tusan. (Hade också missat att Snodgress har barn med Neil Young och tragiskt nog dog bara 58 år gammal år 2004 av hjärtfel) Och Dennis Franz (som minnesgoda läsare kommer ihåg från min Dressed to Kill-text) gjorde här sin filmdebut, som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut, bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige småfete sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat!
Slutscenen ska inte avslöjas (den finns iofs på YouTube och är knappast särskilt hemlig längre) men den är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving nåt ännu fetare tre år tidigare... och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slo mo, och tar om blodmoset det ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.
Men det växer. Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.
Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt stadig och pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irvning håller folk i handen kan hon få läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser, och det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen... slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset... Slurp!
Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens, där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Assnyggt – och mer sånt finns: en lång dramatisk slow motion-scen när Irving försöker rymma, slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Och en obetalbar scen på ett nöjesfält när han får en karusell att gå haywire och några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade.
Cassavetes och Durning i samma split focus-bild. Smarrigt!
Det finns mycket fint att hitta här: Carrie Snodgress t ex, som jag hade glömt att hon fanns. Hon är jättesnygg och väldigt bra, särskilt på att spela nervös i inledningen till scenen där Irving rymmer – hon spelar över som tusan. (Hade också missat att Snodgress har barn med Neil Young och tragiskt nog dog bara 58 år gammal år 2004 av hjärtfel) Och Dennis Franz (som minnesgoda läsare kommer ihåg från min Dressed to Kill-text) gjorde här sin filmdebut, som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut, bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige småfete sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat!
Slutscenen ska inte avslöjas (den finns iofs på YouTube och är knappast särskilt hemlig längre) men den är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving nåt ännu fetare tre år tidigare... och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slo mo, och tar om blodmoset det ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.
1 kommentar:
Ja visst är han grym (och underskattad)!
Skicka en kommentar