IMDb plot keyword: "sökt"

Rian Johnson slog igenom 2005 med Brick, en lågbudgetkriminalare med high school-ungdomar som pratade hårdkokt film noir-dialog i ett slutet, ödesmättat noir-universum, fastän allt utspelade sig i en solig förort i Kalifornien, och de viktiga drogdealarna och dödsdomarna utfärdades i pappas gillestuga. En genialisk stilblandning som blev en mäktig liten film, och Joseph Gordon Levitts indie-genombrott.

Sen dess har jag hört Rian Johnson som gäst i olika podcasts (tex /Filmcast och Filmspotting) där han är extremt torr och rolig på ett drygt sätt. Han har dessutom en supermysigt geekig röst. (Jaja, jag erkänner: jag skulle vilja vara hans kompis.)

Det fanns alltså viss pepp på Johnsons andra film The Brothers Bloom som jag till slut såg häromkvällen. Det är en rövarhistoria med Mark Ruffalo och Adrien Brody som professionella con men som försöker blåsa Rachel Weisz på hennes miljoner. Men bara fem minuter in börjar filmen kännas småjobbig, med en sökt charm som aldrig vill infinna sig. Berättarröst, snyggt formgiven grafik i bilden, quirky barn och förment dråpliga scener som skriker Wes Anderson, eller rättare: det känns som om någon verkligen velat göra en Wes Anderson-film, men missat de ömsinta karaktärerna. Brody och Ruffalo jobbar på men rollfigurerna i The Brothers Bloom är tomma, och Rachel Weisz knasiga miljonärstjej var säkert festlig för henne att spela men hon är föga mer än en snäppet äldre Manic Pixie Dream Girl. Med ett ord: sökt.

Nä, nu peppar vi istället på Looper, Johnsons kommande tidsreseraffel med Bruce Willis och Gordon-Levitt, där han enligt uppgift tagit in Primer-skaparen Shane Carruth som time travel-konsult. Lär bli bra! Premiär 2013. 

The Black Dahlia

Kom till slut iväg på The Black Dahlia, som jag peppade hårt på i somras. Och det svider att säga det men den rätt kraftiga smisk filmen fått är befogad. Det börjar dock extremt lovande, första timmen är tät och rapp och hela paketet är snorsnyggt. DePalma har tagit hjälp av Scorseses favoritscenograf Dante Ferretti och låtit veteranen Vilmos Szigmond (som fixade det vansinnigt snygga cinemascopefotot i Blow Out) hantera kameran – och tillsammans har de galant fått till den cleana, stiliserade 40-talslooken som DePalma lyckades så bra med i The Untouchables. Knäckfrågan, huruvida en medioker skådis som Josh Hartnett skulle vara Ellroys hårdkokta polistakter mogen, blir besvarad – jag tycker han funkar hyfsat, men inte mer än så. Däremot är den alltid så stabile Aron Eckhart rätt svajig, särskilt en bit fram i filmen där han blir mer och mer besatt av det gruvliga morfallet, men det kan säkert bero på dålig regi.

DePalma är uppenbart mer intresserad av komplicerade tagningar, eleganta åkningar och fiffiga steadicamlösningar än av skådespeleriet. Skådisarna poserar coolt, underordnade kamerainställningar och rälsar på golvet, allt i jakten på en perfekt bild – vilket gör att filmen ser djävulskt bra ut, allt annat vore vansinne när det gäller De Palma. Och han har förstås inte försökt göra något realistiskt utan en stiliserad movie movie som är mäktigare än livet och då kanske inte personregin blev prio a.

Han gör också en del helt typiska grejer, som en lång subjektiv steadicamtagning i en scen, och helt ogenerade inåkningar mot uppslagna tidningar för att vi verkligen ska hinna läsa rubrikerna, med mera, vilket är visuell mumma. (Och av oklar anledning finns det få raka klipp mellan scener utan idel dissolves, vilket Mrs Conan som är klippare tycker är extremt fult men som jag diggar: det ger filmen en drömsk, flödande kvalité. Eller också är det bara en lat regissörs sätt att piffa till scenerna.)

Men den här lattjolajbanlådan av bildporr fungerar bara så länge storyn bär, och efter halva filmen tar Josh Friedmans manus några olyckliga vändningar. Plötsligt dyker det upp flera kackiga och illa spelade biroller som är så camp att man inte vet om det ska vara camp eller bara är riktigt dåligt. Känslan av att man borde läst boken pockar stenhårt när intrigen blir mer och mer förvirrande. Och den solkiga, syndiga känsla av besatthet, förnedring och korruption som det ständigt tjatas om i dialogen syns det alldeles för lite av i bilderna - där var L.A. Confidential vassare i att beskriva Hollywoods smutsiga undervegetation. (L.A. Confidential var tyvärr vassare på alla plan - spelet, karaktärerna, manus - utom det visuella, även om den också är mer mainstream.)

The Black Dahlia blev sågad i USA och tankade rejält på bio vilket är synd, De Palma har inte haft en hit sedan Mission Impossible för tio år sen och är väl värd lite box office-bonanza. Josh Friedmans manus lyckas inte knyta ihop säcken och sista halvtimmen spårar ur till överspelad melodram, vilket är väldigt synd. (Friedman skriver själv i sedvanlig bittert underhållande stil om eftermälet på sin blogg.) Precis som Harry Knowles så ville jag verkligen gilla The Black Dahlia men... nä. Fan.

Andra bloggar om: The Black Dahlia, Brian DePalma, James Ellroy, film