Rian Johnson slog igenom 2005 med Brick, en lågbudgetkriminalare med high school-ungdomar som pratade hårdkokt film noir-dialog i ett slutet, ödesmättat noir-universum, fastän allt utspelade sig i en solig förort i Kalifornien, och de viktiga drogdealarna och dödsdomarna utfärdades i pappas gillestuga. En genialisk stilblandning som blev en mäktig liten film, och Joseph Gordon Levitts indie-genombrott.
Sen dess har jag hört Rian Johnson som gäst i olika podcasts (tex /Filmcast och Filmspotting) där han är extremt torr och rolig på ett drygt sätt. Han har dessutom en supermysigt geekig röst. (Jaja, jag erkänner: jag skulle vilja vara hans kompis.)
Det fanns alltså viss pepp på Johnsons andra film The Brothers Bloom som jag till slut såg häromkvällen. Det är en rövarhistoria med Mark Ruffalo och Adrien Brody som professionella con men som försöker blåsa Rachel Weisz på hennes miljoner. Men bara fem minuter in börjar filmen kännas småjobbig, med en sökt charm som aldrig vill infinna sig. Berättarröst, snyggt formgiven grafik i bilden, quirky barn och förment dråpliga scener som skriker Wes Anderson, eller rättare: det känns som om någon verkligen velat göra en Wes Anderson-film, men missat de ömsinta karaktärerna. Brody och Ruffalo jobbar på men rollfigurerna i The Brothers Bloom är tomma, och Rachel Weisz knasiga miljonärstjej var säkert festlig för henne att spela men hon är föga mer än en snäppet äldre Manic Pixie Dream Girl. Med ett ord: sökt.
Nä, nu peppar vi istället på Looper, Johnsons kommande tidsreseraffel med Bruce Willis och Gordon-Levitt, där han enligt uppgift tagit in Primer-skaparen Shane Carruth som time travel-konsult. Lär bli bra! Premiär 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar