Det sägs att man inte levt förrän man sett en zombie brottas under vattnet med en haj. Nu har jag äntligen levt! Zombie vs Shark-sekvensen från Zombie Flesh Eaters känns just nu som den vackraste, märkligaste, mest poetiska filmscen jag sett i hela mitt liv. Den är härligt lång, mjukt klippt och till synes utan specialeffekter – det är verkligen en zombie som tar brottargrepp på en hungrig haj (medan en förskräckt halvnaken tjej i dykarmask tittar på, så det mitt i det vackra bjuds på lite genresäkert tits and ass också).
Den scenen, och den ohyggligt groanworthy sekvensen där nästan overkligt sjuttiotalssnygga Olga Karlatos utsätts för våld mot öga, är kanske de mest kända från Lucio Fulcis zombieklassiker, som nyss släpptes i en rent sjukligt smarrig och med extramums helt fullmatade bluray/steelbox-utgåva från pålitliga Arrow, ett brittiskt Criterion specialiserat på kärleksfulla återutgivningar av skräck och sleaze från sjuttio- och åttiotalen.
Jag är relativt ny på området, det är först senaste året jag börjat beta av Bava, Argento och nu Lucio Fulci. Sist jag klämde en Fulci var för nästan tjugo år sen när jag pluggade film och såg ökänt misogynistiska New York Ripper, där en psykopat i läderrock skär sönder prostituerade medan han kvackar som en anka. Zombie Flesh Eaters är betydligt mysigare, och har några hypnotiskt snygga scener där zombies långsamt kliver upp ur jorden, täckta av slingrande daggmaskar, till frän elektronisk musik av Fabio Frizzi. Samt en massa härlig gore med klarrött sjuttiotalsblod, Mias syster Tisa Farrow i en storögd (men rätt risig) rollprestation och Ian McCulloch, en rejäl leading man (och härligt osannolikt castad med dagens mått mätt, med sin fascinerande tunnhårighet).
Ni som har koll, vilken Fulci ska man se härnäst?
