Om en månad sparkar Filmfestivalen i Venedig igång med The Black Dahlia, Brian De Palmas filmatisering av James Ellroys roman, och vi håller en tumme att detta blir De Palmas återtåg till toppen efter sin långa sejour i b-filmsträsket. Favoritskägget har inte gjort nåt vettigt på länge: sen mästerliga Snake Eyes från 1998 (Nic Cage i fenomenalt överspel och ett smaskigt smörgåsbord av filmiska tricks och fiffiga berättagrepp) har han bara klämt ur sig två filmer: den stelopererade Kubrickpastischen Mission to Mars och senast Femme Fatale, en erotisk thriller med direkt-till-dvd written all over it. Inte en helt misslyckad film - DePalmas favoritteman med identitetsbyten, livsfarligt sexiga damer och långa, intrikata tagningar var alla med i ett bitvis trashigt underhållande och elegant mysterium - men sanslöst krystad handling, pinsam dialog och småjobbig gubbsjuka drog resolut ner Femme Fatale till 00:30-sloten på TV3. Och Antonio Banderas "heta" sexscen vid jukeboxen kan lätt tävla med Kyle MacLachlans poolknull i Showgirls eller Madonnas stearinmys i Body of Evidence i genansfaktor.
Men nu har DePalma äntligen fått nytt förtroende att leka med de stora pengarna. The Black Dahlia (som lär vara en fantastiskt bra bok) ingår i Ellroys "L.A. Quartet" tillsammans med bla L.A. Confidential, är inspirerad av ett verkligt, fortfarande olöst mordfall, och utspelar sig i Hollywood 1940. En stjärnögt nybakad aktris blir brutalt mördad, två snutar (Josh Hartnett och Aaron Eckhart) kopplas in i utredningen, och de förstår snart att mordet har förgreningar rätt in i den som alltid korrupta poliskåren. Mia Kirshner (från Atom Egoyans Exotica och första säsongen av 24) spelar mordoffret Elisabeth Short, Scarlett Johansson, Hilary Swank och DePalma-stammisen Gregg Henry fyller ut en rätt gedigen birollslista.
De bilder som släppts ser jäkligt lovande ut, och trailern är om inte sensationell så i alla fall helt okej. DePalma har tagit hjälp av Scorseses scenograf Dante Ferretti och låtit veteranen Vilmos Szigmond (som fixade det vansinnigt snygga cinemascopefotot i Blow Out) hantera kameran – de ser ut att ha fixat den cleana, stiliserade 40-talslooken som DePalma lyckades så bra med i The Untouchables. Tyvärr ångar musiken tafatt på och ger intrycket av svettig erotisk thriller vilket antagligen inte är nåt att bry sig om. Värre då med projektets riktigt svaga kort Josh Hartnett, kanske en av världens torraste och charmlösa skådisar. Men det kanske funkar ändå: trailern låter ana en rafflande, sleazy och sorglig historia om korruption och krossade drömmar.
Och, jag kan ha fel här, men visst låter det som De Palmas egen röst bakom kameran i inledningsscenerna, när den unga aktrisen fumligt försöker behaga sin regissör? En skönt självironisk blinkning från en regissör som ofta brukar anklagas för att vara grym och kvinnohatande.
The Black Dahlia går upp i USA 15 september och då får vi veta om DePalma rott hem skutan.
Se trailern här!Andra bloggar om: film, trailer, brian de palma, the black dahlia, josh hartnett, james ellroy
11 kommentarer:
Hua, den såg läskig ut. Inget för Blom. Adjö.
Missa inte heller manusförfattaren Josh Friedmans blogg: http://hucksblog.blogspot.com/
hysteriskt rolig läsning!
Japp, brukar vara inne på den ibland, väldigt kul! Alla som döper sin blogg efter ett Vader-citat har en plats i himlen. Du har säkert hittat hans kompis John August också: http://www.johnaugust.com/ Otroligt bra den också.
Loggan: någon har tittat på Six Feet Under!
Jag har ganska stort förtroende för många av de inblandade: De Palma, Swank, Eckhardt, Johansson och framförallt Ellroy, så det kan ju bli bra. (Boken är magnifik, måste läsas; hela LA-kvartetten är fortfarande min största läsupplevelse.)
Det stora orosmolnet är såklart Hartnett - känns helt galen att casta honom som huvudperson och berättare. Tycker fortfarande han ser ut som en spoling, och spolingar hör aldrig hemma i Ellroys värld.
Två saker:
1. "...mästerliga Snake Eyes"?? I min bok sög den gammal torr träballe, har vi verkligen sett samma film? Nej, det senaste riktigt bra De Palma har gjort är ju sjukhusscenen (ja, den där specifika sjukhussängsscenen) i Raising Cain. DEN är mästerlig. Och Sean Penn-regin i casualties of war.
2. Blev i själva verket inte Ellroys mamma mördad av The Black Dahlia killer? Jag har för mig att jag har sett något i den stilen på tv.
Max: nej. Svarta dahlian mördades 1947, Ellroy föddes 1948 och hans mamma mördades 1958. Under sin uppväxt smälte Ellroys besatthet av sin mors mord ihop med Svarta dahlian - framförallt för att de bägge morden är två av LA:s få olösta mord de senaste 50 åren, och för att de (i Ellroys ögon åtminstone) påminde om varandra.
När jag ändå är på gång kan jag rekommendera My Dark Places, Ellroys självbiografi (där han även försöker gå till botten med moderns mord).
Max! De flesta håller med dig, alla jag känner håller med dig, men jag är väldigt svag för Snake Eyes. För Nicolas Cages enorma överspel, för den spännande premissen med mordgåtan (att manuset, av min idol David Koepp, sen ballar ur mot slutet och blir trött b-thriller är en annan sak) men mest för att De Palma - här mer än i nån av sina filmer - är så barnsligt förtjust i att briljera med långa tagningar, djupfokusgrejer, subjektiv kamera, samma händelse sett från flera synvinklar... det är så sjukt snyggt! Och att han inte drar sig för att göra rätt töntiga men effektiva saker, som att låta en karaktär med taskig syn tappa glasögonen och sen filma i oskärpa genom hennes ögon.
Jag håller såklart med dig om Raising Cain (John Lithgows finaste stund!) men sjukhussängscenen i Carlito's Way går inte heller av för hackor. Den där Sean Penn upptäcker att Pacino fått nog. I slow motion!
Har ni sett mini-dokumentären på sajten
(http://www.theblackdahliamovie.net)? Jag gillade trailern (trots death in vegas halvsunkiga musik), men de här klippen tycker jag ser RIKTIGT lovande ut...
Men Degrell, om nu the black dahlia killer aldrig blev gripen, och Ellroys mammas mördare aldrig heller blev gripen - finns det då inte en viss chans att de två mördarna faktiskt är en och samma person? Rent hypotetiskt alltså?
Han (the black dahlia killer) kanske hade något så ovanligt som en cooling off-period på tio år.
Jag tycker förresten att De Palma gör det där med "olika synvinklar" väldigt mycket bättre i Mission impossible, i scenen på restaurangen i prag. Även om alla olika synvinklar kommer från ethan hunts skalle.
"Rent hypotetiskt alltså?"
Jo, självklart - men morden var metodmässigt helt skilda åt, omständigheterna, miljöerna, offren, etc. Det är dock inte så konstigt att de bägge morden smält ihop för Ellroy, där är omständigheterna liknande - han har obsessat kring ämnet under hela sitt liv.
Skicka en kommentar