Ban this book!

En reporter som undersöker ett antal mystiska dödsfall bland spädbarn upptäcker att de alla fått höra samma vaggvisa från samma biblioteksbok kvällen innan de dog. Jakten på att spåra upp och förstöra alla kopior av den livsfarliga boken börjar, men det är många som slåss om katen över orden som dödar.... Hur smakar den som en high concept-pitch för en roman? Gött! Det blev också djävulskt bra, jag avgudade Lullaby av Chuck Palahniuk, en grym, smart och underhållande roman med hög bodycount.

Så peppen var enorm inför Haunted, hans senaste roman som släpptes förra året. "By turns nauseating, darkly funny and brutally graphic" lät en blurb på omslaget och det är just den typen av hets man lite masochistiskt går igång på, för det är med ett visst mått av självplågeri man tar sig an en ny Palahniuk-bok, hans nattsvarta samtidssatir är inte att leka med. Inget man ”myser” med i ”hängmattan”.

Men runt 170 sidor in på Haunted är jag tvungen att ge upp. Det blir för jävla jobbigt.

Upplägget: ett gäng aspirerande författare (samtliga sugna på en nystart i sina misslyckade livsbanor) fastnar för en annons som lovar författar-retreat på hemlig ort i tre månader, fullständigt avskilt från omvärlden, all expenses paid. De hamnar på en nedlagd biograf men noll kontakt med omvärlden. Har det egentligen rätt bra, men den lätt hotfulla stämningen skapad av skrivarlägrets bizarra ledargestalt är tillräcklig för att samtliga närvarande ser sin chans att få sina femton minuter: så kåta blir de på att sälja storyn att de, var och en på sitt håll, förskingrar matförrådet, kapar telefonledningar, saboterar kyl och frys. När folk dör innebär det bara ytterligare några miljoner i tänkt betalning för filmrättigheterna, och istället för att hjälpa till rasslar det i anteckningsblocken och fickminnena, allt för att varje slaskig detalj ska komma med.

I sig en rätt enformig ramhandling som man snabbt ledsnar på, men det är i de medverkandes respektive noveller som boken briljerar. Palahniuk slösar med infall, varje novell är i princip en grym romanidé som han till synes sorglöst bränner av som en kortis på femton tjugo sidor.

Han går ut benhårt med första novellen "Guts", en djävulskt motbjudande historia om en snubbe som försöker optimera sitt, eh, runkande. Nedsänkt i en pool, med rumpan mot utsuget och andan i halsen, är det som skönast – men ventilen har större kraft än han räknat med, hans tjocktarm sugs in och det blir så fruktansvärt läbbigt att folk svimmat som flugor under flera författaruppläsningar i USA och England (om man ska tro Palahniuk själv).

Har man tagit sig igenom den fetsmällen väntar ett gäng smarta, fyndiga och djupt cyniska historier om västvärldens totala moraliska krackelering och vår totalt medieskadade självbild. En fotmassös anlitas som lönnmördare, eftersom rätt tryck på rätt plats kan skapa njutning så stark att offret dör. Ett totalt blasé rikemanspar börjar slumma som uteliggare, ända tills deras oskyldiga identitetslek får ett blodigt slut. En journalist på dekis hittar av en slump en f d barnstjärna och ser till att han får den skandalartikel som genren kräver, kosta vad det kosta vill.

Palahniuk skriver som en gud och det är fruktansvärt underhållande, även om den totala cynismen gör varje kapitel jobbigare att komma igenom än det förra.

Sen tog det stopp: i en historia om en sekreterare på en polisstation som ska köpa in en sån där obehaglig docka som man tränar konstgjord andning på, men av misstag beställer ett par handgjorda knulldockor av småbarnsmodell från Ryssland. Dockorna blir ständigt utlånade av manskapet, som arbetsmaterial givetvis, och lämnas tillbaka mer och mer utslitna, misshandlade och nedkladdade. Och det är bara början. Här gick gränsen för mig – det blev för obehagligt och jag kände att Palahniuk drivit hem sin poäng för länge sedan och geggade runt nånstans där jag verkligen inte ville vara. Svartsynen, cynismen och kylan gjorde mig illamående. Ge dig nu!

Som tuff konsument av edgy populärkultur vill man ju inte bli fisig moraltant och få röda kinder i onödan, men det här blev för vidrigt.

Kan nån som läst hela boken berätta a) vad ni tyckte och b) hur den slutar, och c) vilken av hans böcker jag ska läsa nu för att komma tillbaka till the warm and fuzzy Palahniuk?

Andra bloggar om: chuck palahniuk, haunted, lullaby, böcker, litteratur