På semester i min gamla hemort Umeå brukar jag peta in ett besök på Filmstaden. Mitt i sommarkoman behöver man bara samsas med några spridda kepskillar som irrar runt i den stora ödsliga foajén och man kan sitta och mysa i en nästan tom salong. Vi såg Superman Returns och det är klart att det kanske fanns en del skavanker. Jag vill minnas att Margot Kidder var en duktigt mycket rivigare Lois Lane än Kate Bosworth som mest är snygg - en tuffare donna fick väl inte plats i Singers stjärnögda pojkrumsfantasi. Brandon Routh är perfekt som Stålman men hans spel, särskilt när han är Clark Kent, är otäckt likt Christopher Reeves, ner till de minsta detaljerna i fumlandet med pärmar, fipplandet med nördglasögonen och det sneda, godmodiga smajlet. Eftertexterna avslöjar att filmen är tillägnad salig Reeves vilket är fint, men att Singer styrt spelet så hårt efter hans manér känns en smula osunt, det hamnar farligt nära missriktad hommage, lite som Gus Van Sants olycksaliga Psycho. Och Kevin Spacey som Lex Luthor? Nja. Inte tillräckligt knasig för att nå Gene Hackmans bombastiska höjder, inte tillräckligt nertonad för att vara så creepy som Spacey kan vara när han vill. Han hamnar ibland i ett lite tafatt ingenmansland.
Men vad fanken, det här är verkligen gnäll i marginalen. Jag älskade filmen. Läste nånstans att Bryan Singer velat ta sig an Superman sen han var liten parvel och det märks så tydligt att han öst all sin kärlek och pepp in i projektet. Bara att få en blaserad och CGI-skadad nutidspublik att faktiskt flämta till en aning och faktiskt tycka att det är klart mäktigt med en karl i trikåer som flyger. Den inledande flygplansscenen var något av det mest rafflande jag sett på ett bra tag. Och det skamlöst romantiska upplägget är i själva verket filmens stora styrka - Supermans och Lois on/off-relation är ju banal så in i helsike men i fet cinemascope med Rouths innerliga blick och ruggigt vackra drag, ihop med Bosworths gammeldags kvinnlig-journalist-med-skinn-på-näsan-act funkar det helt förträffligt.
Sen njöt jag också av de små Kubrick-hyllningarna Singer la in. När planet i början blir tyngdlöst och en vimmelkantig Lois Lane ser en reservoarpenna sakta komma seglande, och försöker greppa den på exakt samma sätt som i den där första rymdfärden i 2001. Also Sprach Zarathustra-vibbarna i de mäktiga rymdscenerna i början, och den otäcka Ligeti-inspirerade kören som får ackompanjera Supermans hantering av den lätt samorost-liknande undervattensschabraket. Eller bara en pojke som sakta går mot en stängd ståldörr och kameran smyger efter precis som i The Shining - det fanns säkert mer att gotta sig åt. Jag längtar redan efter dvd:n.
Andra bloggar om: superman returns, bryan singer, stanley kubrick, film, superhjältar, stålmannen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar