måndag 14 augusti 2006

Miami Bajs



Jag högaktar Michael Mann men, nä, Miami Vice anno 2006 svänger inte. Inte för att jag är nåt Don Johnson-fan som surar över att Crocketts alligator inte ens fick en liten cameo: att göra en nyinspelning placerad i 80-talet skulle bara bli skrattretande, som en ofrivillig Starsky & Hutch (den med Ben Stiller). Nej, det är såklart en lysande idé att bara ta det göttaste och mest centrala: karaktärerna, omgivningarna och premissen, och göra modern, stenhård och glassig snutfilm av det hela. Det borde alltså bli sjukt bra men jag tycker Mann misslyckas kapitalt.

Ingredienserna - shootouts, undercover-agenter, snabba båtar, överspelande knarkbaroner - är stapelvaror i genren, och manuset är en ganska risig soppa. Inget fel i det förstås, Miami Vice var alltid style over substance. Problemet är bara att det är så allvarligt, så bajsnödigt. Jamie Foxx och Colin Farrell muttrar och deppar sig genom hela filmen, som två sura gamla gubbs i skräddarsydda kostymer, och får väldigt lite att jobba med. Manns faiblesse för tystlåtna, superskickliga yrkesmän som låter kallet gå före allt annat finns här precis som i mästerliga Heat, men de här två snutarna är så skissartat skrivna och anonymt spelade och regisserade att jag bara en halvtimme in kväver första gäspningen.

Förutom ett par fina actionscener som är en bit under par för Mann (särskilt jämfört med de mäktiga actionsekvenserna i Heat) bjuds det mest på nattliga möten på hustak, ändlösa replikväxlingar om knarksändningar hit och båtrutter dit, och pretentiösa kärleksscener i oskärpa. Fotot ja, Mann och hans fotograf Dion Beebe gjorde underverk med den grovkorniga DV-looken i Collateral, men i MV känns det sökt och fult när det borde se makalöst ut. Tips: en sexscen blir inte bättre för att skärpan ligger på soffbordet och en diffus Foxx-bringa bökar runt i förgrunden. Till plågsam nu metal, för att lägga lök på laxen. Soundtracket är antingen Moby-esque, episk ambient (mysigt) eller "känslig" nu metal (eck!).

Den centrala kärlekshistorien mellan Colin Farrell (med, huga, snudd på samma stela hockeyfrilla som Mel Gibson i Dödligt vapen) och Gong Li tar dels aldrig slut, dels köper man den inte vilket är ett stort problem. Gong Li som första gångern vi ser henne är knallhård gangsterboss i glasögon och uppsatt hår och efter romansen med Farrell har - jo, det är sant - kastat brillorna och släppt ut håret. Bu!

Om man inte är väldigt intresserad av skitsnabba båtar (såna med fyra motorer) så tycker jag man gott kan stå över Miami Vice, i min bok Manns sämsta film (möjligen undantaget The Keep som jag inte direkt har färsk i minnet) och se om Collateral istället.

Andra bloggar om: , , , , , ,

5 kommentarer:

Sao sa...

Nämenvafan. Jag som trånat så efter Miami Vice.

Mann brukar ju kunna sin action och få till det där riktigt snygga fotot. fast han kan ju göra mindre bra filmer också. Nu är The Keep osedd för mig, men jag har genomlidit LA Takedown. Det är precis samma film som Heat fast med en tiondel av budgeten och ett litet annat slut, och den är ...hmmm ...inte sevärd i alla fall. (Det skulle i så fall vara om man är Heat-fantast och vill veta hur det kunde ha slutat.)

Mathias sa...

Hm, vet inte om jag köper din recension riktigt. Under ytan finns det nog en hel del godsaker i Miami Vice. Mann har igen låtit sina karaktärer spela mera med detaljer än med direkt dialog eller yttre självklarheter (även om det ju finns gott om dem i MV...). Farrell kanske blir lite stiliserad stundvis, men nog sprakar det till rätt mycket om honom, mer än att man kan kalla honom platt. Det är nog i karaktärerna Mann har gjort ett bra jobb. Precis som i de flesta andra av hans filmer. Heat har ju inte precis nån vidunderligt skruvad plott, och inte Collateral heller. De handlar ju simpelt sagt om en polis som jagar en skurk, samt en kidnappare som tagit en taxichaffis som gisslan för att utföra sina stuffs. Het skulle vara sjukt mycket plattare utan de Niro och Pacino, utan deras rollprestationer skulle man nog inte minnas Heat lika bra.
Ja men, tillbaks till Miami- Kanske inte perfekt, men bättre än en bottennotering i alla fall, och fortfarande flera gånger bättre än flera andra Hollywoodproduktioner.

Anonym sa...

Jag tyckte den va grym Conan. Vet inte vad det va men jag köpte glatt hela skiten. Finafiskenljus och visst, larvigt med utsläppta håret och det där men va faaan. Blir sjukt impad över att jag faktiskt KÄNDE något för Farrell, trorts sjukt starkt motstånd mot hans skådespeleri. Sånt är mäktigt. Nu må jag ha luft
/blomster

Hannes sa...

jag brukar tänka på hur v uttalas på spanska, när jag hör ordet "vice". då blir det ju så.

Anonym sa...

Svar till kritiken till Miami Vice (2006).
För det första vill jag börja med att hålle med dig om att det var bra att de utelämnade de humoristiska inslagen som fanns i serien. Passade inte in i den nya mörka versionen av serien.

Din kritik i sig tycker jag är omotiverad. tycker att du ska se om filmen med ett par andra ögon. I Michael Mann's filmer brukar karaktärerna ha en tredimensionell bild i jämförelse med andra figurer i typiska thrillers. Mann själv säger att strävan efter en tredimensionell karaktär är det viktigaste i hans filmskapande. I Miami Vice lyckas de bra med det. Farrell och Foxx brottas båda med samvets kval, och de sexscener som du så hårt kritiserar är en metod för att underbygga deras kval, framförallt Farrels då han brottas med att rädda henne utan att kompromissa med arbetet. Foxx kval förstår med tanke på den hiskeligt spännande scenen i husvagnen på slutet.

det här svaret blev längre än väntat, och jag är inte klar än.

När det gäller din kritik till musiken så håller jag inte med, men det är en smak fråga så jag låter det bero.

Fattar inte att du håller Collateral högre än Miami Vice. Cruise är lika platt som han är tråkig i den. Säger som rescensenten Fredrik Sahlén; "Tom Cruise har två uttryck som skådis, han gäspar när han är trött och han gapar när han är förvånad."

- Freefall80