torsdag 31 januari 2013

Zombie vs Shark

 Det sägs att man inte levt förrän man sett en zombie brottas under vattnet med en haj. Nu har jag äntligen levt! Zombie vs Shark-sekvensen från Zombie Flesh Eaters känns just nu som den vackraste, märkligaste, mest poetiska filmscen jag sett i hela mitt liv. Den är härligt lång, mjukt klippt och till synes utan specialeffekter – det är verkligen en zombie som tar brottargrepp på en hungrig haj (medan en förskräckt halvnaken tjej i dykarmask tittar på, så det mitt i det vackra bjuds på lite genresäkert tits and ass också). 

Den scenen, och den ohyggligt groanworthy sekvensen där nästan overkligt sjuttiotalssnygga Olga Karlatos utsätts för våld mot öga, är kanske de mest kända från Lucio Fulcis zombieklassiker, som nyss släpptes i en rent sjukligt smarrig och med extramums helt fullmatade bluray/steelbox-utgåva från pålitliga Arrow, ett brittiskt Criterion specialiserat på kärleksfulla återutgivningar av skräck och sleaze från sjuttio- och åttiotalen. 


Jag är relativt ny på området, det är först senaste året jag börjat beta av Bava, Argento och nu Lucio Fulci. Sist jag klämde en Fulci var för nästan tjugo år sen när jag pluggade film och såg ökänt misogynistiska New York Ripper, där en psykopat i läderrock skär sönder prostituerade medan han kvackar som en anka. Zombie Flesh Eaters är betydligt mysigare, och har några hypnotiskt snygga scener där zombies långsamt kliver upp ur jorden, täckta av slingrande daggmaskar, till frän elektronisk musik av Fabio Frizzi. Samt en massa härlig gore med klarrött sjuttiotalsblod, Mias syster Tisa Farrow i en storögd (men rätt risig) rollprestation och Ian McCulloch, en rejäl leading man (och härligt osannolikt castad med dagens mått mätt, med sin fascinerande tunnhårighet). 

Ni som har koll, vilken Fulci ska man se härnäst?

tisdag 29 januari 2013

The Man Who Drooled Too Much



Vartenda jämra nyhetsbrev från Criterion skapar givetvis decilitervis med dregel, men frågan är om inte den här nyutgåvan av Hitchcocks The Man Who Knew Too Much – med idolen Peter Lorre i tidig brittisk roll – är det smäckraste de tryckt ur sig på länge? Alltså jag DÖÖÖR typ. Dags att starta en Kickstarter på Swedish Blogger Conan REALLY Needs a Region Free Bluray Player?

torsdag 24 januari 2013

Oslo 31 augusti



ÄNTLIGEN! kom jag till skott och såg Joachim Triers Oslo 31 augusti, om en kille som lämnar narkomanhemmet för att återknyta till sitt gamla liv under en stekhet sommardag i Oslo, och jag insåg – lite i efterskott alltså – att den inte bara var 2011 års i särklass bästa film utan en av de starkaste filmer jag sett i mitt liv, kanske topp 20. Tankeväckande, vacker, jobbig, sann och fruktansvärt välspelad – Anders Danielsen Lies dämpade spel är sensationellt bra. En film som får en att se världen på ett annorlunda sätt efteråt. 'nuff said. Se den!

Härnäst: flukta in Reprise, Triers debutfilm från 2006 med samma skådisar. Pepp!

tisdag 22 januari 2013

Far Cry 3: bästa ön sen "Lost"-ön!

Hej Internet! Jag är tillbaka efter en nästan månadslång sejour på en namnlös söderhavsö där jag skjutit skallen av ett ändlöst antal bandanaförsedda piratpsykopater. Alltså det var flera år sen jag var så hooked på ett tv-spel som jag varit på Far Cry 3. Jag kommer ihåg när jag var som mest inne i första Resident Evil, och ägnade hela arbetsdagar åt att grubbla och längta efter att kvällen skulle komma, och jag skulle få snurra igång min smäckra gråa PlayStation (då: state of the art). "Om jag går tillbaka till brandstationen och hämtar det uggleformade ornamentet kan jag komma in i rummet med den vridbara statyn och sen hitta nyckeln till elskåpet i polisstationen, måste bara se till att ta med mig en röd och grön ört som jag kan blanda ihop för att få full hälsa..." 

Det har varit samma mysiga känsla nu, fast det handlat mer om att ta ut vakter med perfekta headshots eller planera hur jag ska döda en haj med C4 och vattenskoter för att kunna snida ihop en större plånbok. Handlingen: man är ledare för ett gäng rätt korkade amerikanska tjugoplussare som är på sorglös röka-braja-och-dricka-bärs-semester på en paradisö i Stilla havet, men gänget splittras och blir tillfångatagna av den bindgalne psykopaten Vaas som förfogar över en stor armé som tagit över ön, och det gäller att ta det tillbaka och befria kompisarna. Under spelets gång "utvecklas" man från ett menlöst offer till djungelvan fullblodsmördare som trakterar macheten lika skickligt som Jason Vorhees, fast tystare, och får för besväret tuffa tatueringar och en massa fiffiga färdigheter, som att kunna stealtha bovarna, slita sprinten ur deras granater, kicka iväg dem med en roundhouse och fröjdas åt smällen efteråt. Ett sandlådespel med SJUKLIGT många sidouppdrag, så även om jag ägnat 40 timmar eller nåt så är jag inte klar med alla radioantenner eller fiendeläger, det är säkert 10 timmar kvar, och då har jag inte ens testat multiplayer än... dreglar lätt


Det är en öppen sandlådevärld med ett köp och sälj-system, och hur mycket som helst att göra: flyga hangglider, jaga djur som man flår och säljer hudarna från, skjuta båge, kniva folk bakifrån, åka båt. Simma. Mot slutet av spelet får man t o m ha POV-samlag (två gånger!) med en het rebellbrud, vilket är lika awkward som det låter. 

Bäst av allt är att ta över ett piratläger, som är svårt i början men när man låst upp sniperbössan med ljuddämpare blir det enklare och, eh, skojigare: först klättrar man upp på diverse berg som omger lägret för att kolla upp var bovarna (i regel sju-åtta brutala typer) står och går, sen hittar man ett perfekt ställe bakom en buske, ser till att först panga sönder larmskåpen så att buset inte kan kalla på förstärkning. (Då kommer det nämligen jeeplaster fulla med skjutglada skurkar.) Har man tur finns det en fångad tiger eller björn i bur i lägret, då skjuter man diskret sönder buren och släpper ut besten och njuter av allt mayhem som skapas, innan man metodiskt plockar bovarna en efter en, medelst perfekta headshots. Eller så blir man upptäckt, varpå piraterna tjurrusar rätt mot en och man får slåss för livet. Eller så kommer plötsligt en komodovaran eller en tiger morrande bakifrån och börjar äta på en när man ligger och siktar – ön är levande och oberäknelig och samma scenario kan sluta på fem-sex olika sätt, vilket gör spelet så oemotståndligt kul.


Sen är Far Cry 3 inte alltid så smart som det vill vara, med en del löjliga figurer, ansträngda skämt och en "farlig" och "tuff" stämning som inte alltid funkar – suggestiv musik och lösryckta Alice i Underlandet-citat under laddningskärmen, så edgy! Men det spelar ingen roll, jag jagar runt och plundrar och mördar och det roliga tar liksom aldrig slut. Bästa shootern jag kört på evigheter. De fyra bästa veckorna i mitt liv... suckar lyckligt

Men nu är det slut. Jag har gått cold turkey sen några dagar, efter att varje natt under hela julen ha jagat runt i stressdrömmar misstänkt lika en superrealistiskt FPS. Har för mig att det finns några saker i livet som kan mäta sig med en riktigt bra shooter, jag ska bara komma på vad det var nu igen.