söndag 11 oktober 2009

Time out



Se på fan! Det gick tydligen inte att hålla igång heltidsjobb, två småbarn, ett förhållande, filmquizknåpande, skribentuppdrag OCH den här bloggen utan att jag till slut faktiskt blev sjuk av (helt självförvållad och väldigt onödig) stress, så istället för att klämma ur mig ett pliktskyldigt inlägg i månaden tar jag en time out. Jag kommer fortsätta skriva på Weird Science, men Conan får vila en tid. Vi ses 2010!

tisdag 6 oktober 2009

Född till tönt



Att vakna upp efter nästan en månads bloggkoma för att skriva tre meningar om Kents nya singel (släpptes på iTunes igår) kanske är skäl för diskning, men what the hell. Jag älskar ju Kent. Töntarna är den fjärde låten i mitt liv jag köper på iTunes - efter Max 500 (på släppdagen) och Midlakes Roscoe (Beyond the Wizard's Sleeve Remix) i våras, och en Kate Bush-låt som bara finns på soundtracket till Guldkompassen. Men jag vete fan - gillar inte att de håller fast vid Depeche-soundet som drog ner stora delar av förra skivan. Och låter inte Töntarna som en nerpitchad, långsammare version av Musik Non Stop fast med bättre text?

Nä, jag skulle vilja att de nån gång släppte en poprökare som singel, en rivig låt som Nihilisten. Den är bra.

Det här hindrar förstås inte att peppen inför kommande skivan Röd - bra titel, inte så ballt omslag, som ett nummer av Bibel från tidigt 00-tal eller nåt - är klart pockande. Sjätte november blir det åka av!

torsdag 24 september 2009

One Flew Over the säsongspremiären av House



Idag på Weird Science hyllar jag det fina dubbelavsnittet som inledde sjätte säsongen av House i måndags. Läs här!

torsdag 10 september 2009

Nollnolltalets bästa låtar?


Se inte så deppig ut, Neil. Du vann ju!

Apropå alla 2000-talets bästa låtar-listor som är i omlopp just nu bjussar jag på min egen. Jag hade äran att bli tillfrågad av Novell, som drar igång sin stora nedräkning på nollnolltalet.se den 23 sept, så jag skrapade ihop en lista, även om det faen inte var lätt.

När jag gått igenom ALLA mina cd-skivor landade jag på ca 59 låtar, och insåg hur lite skivor jag köpt på 2000-talet. Sen gick jag igenom iTunes-katalogen, men hade efter det fortfarande bara skrapat ihop runt 80 låtar. Efter att ha kollat Strages och Hanna Fahls (som påminde mig om My Favourites Burning Hearts, tack för det!) och några fler musikjournos listor för inspiration, och sen skummat (n ästan) hela Pitchforks 500-lista, blev det till slut 100 låtar, men det var på håret - för att det skulle räcka blev jag tvungen att frångå min initiala målsättning att bara ha en låt per grupp/artist. The Radio Dept vinner med tre låtar, Moz och Midlake fick två var.

(Jag blev också smärtsamt påmind om hur många av mina favoritgrupper - Teenage Fanclub, Momus, Stereolab tex - som gjorde sina allra bästa låtar på 90-talet.)

Topp 20 är väl hyfsat genomtänkt, resten är egentligen totalt godtycke i ranking. Gjorde listan under viss (självpåtagen) tidspress och försökte att inte bry mig så mycket, annars hade jag kunnat hålla på i evigheter och antagligen bli sinnessjuk. Precis som Jenny Seth grubblade jag över om Hey Ya skulle vara med - men jag bestämde mig snabbt för att bara låtar som fortfarande kändes bra, och som jag fortfarande (i viss mån) lyssnar på, skulle platsa. Så ingen Hey Ya men däremot Such Great Heights, etc.

Så här är listan. Den blev väldigt vit, väldigt indie, och oväntat mycket svensk. Precis som jag, med andra ord!

Nollnolltalets bästa låtar

01. The Divine Comedy – Our Mutual Friend
02. Broadcast – Before We Begin

03. The Knife – Silent Shout

04. The Streets – Weak Become Heroes

05. Beth Orton – Concrete Sky

06. Editors - Smokers Outside the Hospital Doors

07. Morrissey – First of the Gang to Die

08. Robyn with Kleerup - With Every Heartbeat

09. Kent – Mannen I den vita hatten (16 år senare)

10. Burial – Near Dark

11. Midlake – Roscoe

12. Interpol – Slow Hands

13. The Radio Dept - 1995

14. Antony & The Johnsons – Hope There’s Someone

15. Camera Obscura – Lloyd, I’m Ready to be Heartbroken

16. Robyn – Be Mine

17. Broder Daniel – Shoreline

18. Eminem – Kill You

19. Kings of Convenience – Misread

20. Beck – Everybody’s Gotta Learn Sometimes

21. Phoenix – Too Young

22. Portishead – The Rip

23. Franz Ferdinand – Take Me Out

24. Dinosaur Jr – What If I Knew

25. Hot Chip – Boy From School

26. Kanye West – Jesus Walks

27. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt

28. Richard Hawley – Cole’s Corner

29. Bon Iver – Re: Stacks

30. Doves – There Goes the Fear

31. Foo Fighters – The Great Pretender

32. Hot Chip – The Warning

33. Jenny Wilson – Let My Shoes Lead Me Forward

34. Jose Gonzalez – Heartbeats

35. Johnny Cash – Hurt

36. The Postal Service – Such Great Heights

37. Tracey Thorn - A to Z

38. Band of Horses - Is There A Ghost

39. Vampire Weekend – A-Punk

40. The Tough Alliance – Silly Crimes

41. 50 Cent – P.I.M.P.

42. LCD Soundsystem - All My Friends

43. Madonna – Hung Up

44. Sun Kil Moon – Tonight the Sky

45. Ingenting – Punkdrömmar

46. Sonic Youth – The Empty Page

47. Junior Boys – Teach Me How to Fight

48. Bear Quartet – Load It

49. Belle & Sebastian – I’m A Cuckoo (by the Avalanches)

50. Bloc Party - Helicopter

51. Mary J Blige – No More Drama

52. Doktor Kosmos – Jimi Tenor och Kennet Johnsson

53. Dr. Dre feat. Eminem – Forgot About Dre

54. Depeche Mode – Suffer Well

55. Håkan Hellström – En vän med en bil

56. Teenage Fanclub – It’s All in My Mind

57. Jay-Z - Takeover

58. Kraftwerk – Expo 2000

59. New Order – Crystal

60. The Magic Numbers – Love Me Like You

61. bob hund – Ska du hänga med? Nä!

62. The Shins – Phantom Limb

63. Yo La Tengo – Let’s Save Tony Orlando’s House

64. TV On The Radio – Dreams

65. Talib Kweli – Get By

66. Radiohead – Everything in its Right Place

67. Missy Elliot – Work It

68. The Strokes – Last Nite

69. Beyoncé – Crazy in Love

70. My Morning Jacket – Touch Me I’m Going to Scream pt 1

71. Ghostface Killah – Shakey Dog

72. MGMT – Kids

73. Vampire Weekend – A-Punk

74. Fleet Foxes – White Winter Hymnal

75. The Latin Kings – Shonnar vet

76. Peaches – Fuck the Pain Away

77. B.R.M.C. – Whatever Happened to My Rock’n’Roll (Punk Song)

78. Amadou & Mariam – La réalité

79. Sufjan Stevens – All Good Naysayers, Speak Up! Or Forever Hold Your Peace!

80. My Favorite – Burning Hearts

81. Coldplay – Talk

82. Jens Lekman – You Are The Light

83. Don Lennon – Gay Fun

84. The Hidden Cameras – A Miracle

85. The Montgolfier Brothers – The World is Flat

86. Veronica Maggio – Stopp

87. The Radio Dept – The Worst Taste In Music

88. Ludacris – She Said

89. Glasvegas – Geraldine

90. Broadcast – Come On Let’s Go

91. Mauro Scocco – Min föredetta

92. Queens of the Stone Age – No One Knows

93. Morrissey – It’s Not Your Birthday Anymore

94. The Radio Dept – Where Damage Isn’t Already Done

95. Midlake – Head Home

96. Electrelane – The Valleys

97. Ken Stringfellow – Find Yourself Alone

98. Bonnie “Prince” Billy – Master and Everyone

99. Damien Jurado - Medication

100. Band of Horses – The Funeral


PS - jag har inte orkat göra en Spotify-lista än, men har du en stund över så tveka inte! :)


UPDATE: Min flitige vän Hank tog upp den kastade handsken - här är Spotify-listan. (83 av 100 låtar fanns.) Stort tack!


lördag 5 september 2009

Day of the Direkt till dvd



En remake på Romeros Day of the Dead, med hyfsat snygg affisch, Ving Rhames (som ju var med i Zach Snyders lysande nyversion av Dawn of the Dead) och regisserad av Steve Miner (som ju faktiskt var inblandad i de första tre Friday the 13th samt inte helt oävna Halloween: H20) - det borde ju kunna bli lite bra, och... eller vänta nu: inspelad i Bulgarien, släppt direkt på dvd även i USA, men kanske ändå att... nä. Den var pissdålig.

Jag har vaga minnen av originalet - om Night of the Living Dead var en riktigt nasty liten lågbudgetrysare (flickan i källaren!) och Dawn mer episk och med comic relief-zombies kommer jag ihåg Day som ofantligt deprimerande. Zombierna har tagit över världen och det är kört redan från början, ett gäng militärer är instängda i ett underjordiskt labb med ett gäng "tama" zombies som de försöker förmänskliga utan nåt meningsfullt resultat. Bestående minnena är när en zombie försöker läsa en Stephen King-pocket (Romero och King är ju gamla polare) och när nån tar en spade och resolut skottar av huvudet på en zombie - annars tröstlöst, nattsvart.

Miners remake behåller ingenting av det, utan börjar som en dussinslasher med några kåta teens (spelade av fula nobodies) som hånglar i en lada, tills en av dem börjar snora blod. Sen är hela hålan de bor i avspärrad, med hjälp av militären: Ving Rhames som hardass och Mena Suvari som är soldat trots att hon torde väga ca 45 kg och vara runt 160 lång (161 cm enligt celebrityheights) - har amerikanska armén inga minimikrav för sånt? Snart blir nästan hela bygden rasande zombies och Mena och hennes fule bror måste rädda sig själva. Kvar från originalet finns bara det underjordiska labbet, dock har det pågått hemlig forskning i biologiska stridsmedel så hela epidemin var arméns fel. Som får representeras av nån såpaskådis med vit rock.

Jag störde mig på några saker:

som att huvudpersonen var så otroligt löjlig. Han spelas av en Michael Welch som tydligen var med i Twilight (wot?) och - vilket faktiskt var lite förmildrande - enligt Wikipedia "is featured in the online viral campaign Aczone: The Musical, which was created to inform teenagers about a new acne treatment." Aczone! Gotta love it.

Eller att zombierna rörde sig så snabbt, Romeros klassiska hasande odöda (som jag föredrar) är ju totalt ur modet numera, här var det mer bindgalna tjurrusningar à la (mästerliga) 28 Days Later med uppföljare - inget fel i det, men det är jobbigt filmat, de har crankat upp hastigheten och plockat bort frames, så att det ska bli ballare. Sen ringde 2002 och ville ha tillbaks den effekten.

Eller att en av huvudpersonerna får det obligatoriska lätta zombie-bettet nånstans mitt i filmen, och de spelar ut will he/won't he turn into a zombie-kortet på ett osannolikt sätt. Mena Suvari - som känt killen i ca en timme - insisterar på att han ska följa med (för att botas eller?) i bilen trots att han börjar ruttna inifrån. Stackarn spelas av Stark Sands, som var bra som Nathaniel Fick i Generation Kill men tyvärr är ganska usel här.

Ärligt talat är faktiskt det mesta uselt. Även om det bjöds på en del trelvigt splatter. Men nu fick jag iallafall svar på vad Mena Suvari gör nuförtiden. Som jag undrat!

Andra bloggar om , , , , ,

fredag 4 september 2009

Om Terrence Malick regisserat Home Alone...



...skulle den sett ut som Flickan, som gick upp ikväll och som redan dränkts i överord, men jag hoppar mer än gärna på tåget. Det är en väldigt fin coming of age-historia, känsligt regisserad efter ett tätt manus, och imponerande välspelad av Blanca Engström i huvudrollen. Och fotot av Hoyte van Hoytema är svindlande snyggt, precis på rätt sida om för snyggt, och med vibbar av Jörgen Perssons foto i En kärlekshistoria. Gå och se!

Andra bloggar om ,

onsdag 2 september 2009

söndag 30 augusti 2009

Malmö filmdagar



Jag har tillbringat veckan på Malmö filmdagar och betat av ett antal av höstens kommande filmer. Jag lär skriva mer om det göttaste i den takt filmerna går upp på bio, men för att sammanfatta:

12 filmer sedda, varav
2 mästerverk (Pixars Up som var fenomenal - jag grät tre gånger, vilket är nytt Pixarrekord - och Andrea Arnolds Fishtank, den bästa Ken Loach-film som Ken Loach aldrig gjorde)
1 fantastisk svensk film (Fredrik Edfelts/Karin Arrhenius Flickan som golvade mig totalt)
1 besvikelse (Man tänker sitt - don't believe the hype)
1 riktigt fin romcom (smarta och roliga 500 Days of Summer)
1 snygg sci-fi (District 9)
1 frågetecken (Richard Kellys The Box, som började som en fascinerande Twilight Zone-episod och utmynnade i en gåtfull och förvirrande konspirationsthriller med ekon av Invasion of the Body Snatchers och Kubrick)
1 miss (jag var tyvärr för bakfull för att orka pallra mig upp till In the Loop kl 9 på morgonen)

Men - som sagt - mer om detta framöver.

söndag 16 augusti 2009

Snart sessepremme för Pet Sounds och Zitas Filmquiz!



Om den här bloggen hade varit en sjuttiotalsfilm av Michael Crichton hade den varit Coma, det är jag smärtsamt väl medveten om. (Tyvärr inte Runaway, framtidsthrillern där Tom Selleck blir jagad av plåtspindlar och storskurken spelas av Gene Simmons. Och som jag inte köpte på en börs för 40 spänn i höstas, vilket jag fortfarande grämer mig för.)

Ett skäl till den extremt låga aktiviteten är dock att jag just nu sitter och filar på nästa - och höstsäsongens första - filmquiz! Torsdag 20 augusti bär det av. Ta med dina geekigaste vänner till källaren i Pet Sounds Bar (kom tidigt om du vill sitta) och svara på frågor och drick öl och vinn saker. (Eventuellt.) Vi är lite rostiga, men jag törs faktiskt lova att det kommer att bli ganska bra.

söndag 2 augusti 2009

The International




Den är inte det mästerverk jag hoppats på, men Tom Tykwers The International är väl värd en dvd-hyra. Jag skriver mer om det här!

lördag 1 augusti 2009

Semesterläsning 1: Auster & Hustvedt



Hemma igen efter fem veckors semester! Känns bra att vara tillbaks vid monitorerna igen - ett par timmar Super Mario Galaxy med femåringen och senare ett par timmars onlineslaktande i Left 4 Dead gjorde susen när vi kom hem efter fyra dagar i ett strömlöst torp i Småland. Oerhört självbelåten med att jag lyckats pressa fyra böcker och sex filmer på de här veckorna trots allt badande och solande som skulle hinnas med.

Det var en fin upplevelse att läsa Paul Austers senaste, Man in the Dark, back-to-back med frugan Siri Hustvedts What I Loved - man vill verkligen vara en judisk medelålders konst/litteraturkritiker bosatt på Manhattan under läsningen av båda. Åtminstone tills det sker en fruktansvärd olycka i What I Loved, och berättelsen skiftar från sofistikerat relationsdrama till något mycket mörkare och djupare. En bladvändare, oerhört sorglig, och med en småtöntig men ändå fungerande mordhistoria invävd i plotten. Man in the Dark var ett lyft efter den metafest som var Travels in the Scriptorium. Auster på... rutin, höll jag på att skriva, men det är inte sant - det är mest den trygga känslan av att han så obesvärat slänger ur sig små snippets, historier som nästan skulle räcka till en egen roman. Även här en berättelse i berättelsen, den här gången en smått rafflande sci fi/agenthistoria som Austers berättarjag väver ihop när han inte kan sova, och som han ytterst frustrerande inte avslutar - precis som när han i Oracle Night lämnar den där stackars mannen instängd under golvet. Resten av Man in the Dark är en småskalig och rörande berättelse om åldrande, sorg och död. Fruktansvärt bra.

Andra bloggar om , , ,

fredag 26 juni 2009

"OK everybody, that's a wrap"



Även om det väl inte borde kommit som en skräll känns det oerhört märkligt att han är död. Så idag kör vi en repris på en text om en av Michael Jacksons finaste stunder - kändisvideon till Liberian Girl. Vila i frid!

Andra bloggar om

torsdag 25 juni 2009

Mozzorama!



Såhär fint blir det med en iPhone från sektion A24, rad 11.
Click to enlarge!

Gårdagkvällens Moz-konsert på Hovet in a nutshell: jävligt bra. Det var tredje gången jag såg honom, första var på Fryshuset/Arenan 1998 (?) - usel lokal men mäktigt att han avslutade med Meat is Murder. Och sen på Globen sist han var här ("I especially like Plopp") i april 2006 och kycklinggul skjorta. Det här var överlägset bästa. Han inledde med This Charming Man och Billy Budd (hyfsat klipp finns här) och avslutade med First of the Gang To Die (stökigt som fan med plats för handpåläggning och några bindgalna fans). Dessemellan:

Highlights: How Soon is Now (blytung! - vi undrade efteråt hur fasen de fixade Marrs gitarreffekter), Black Cloud, You Just Haven't Earned It Yet Baby - första gången på turnén och första gången ever på 22 år tydligen, så där fick vi vara med om nåt historiskt) och The Loop, b-sidan från Sing Your Life-singeln som lät helt fantastisk live, uppfläskad av Boorer och hans mannar. För övrigt den äldsta sololåten han spelade - inget från de tidiga åren, inget från vare sig Maladjusted eller Southpaw Grammar, och som sagt bara Billy Budd från Vauxhall and I. Disappointed.

Bummers: för många svaga/jobbiga låtar från de senaste två albumen. Har aldrig gillat The World is Full of Crashing Bores och Let Me Kiss You - när de kommer tätt efter varann blir det sömnigt. Och Life is a Pigsty var rätt mäktig i början med samplat regn men blev förbannat seg mot slutet. Och sen avslutades konserten med ett fucking bassolo. Absolutely vile!

Mellansnack: "Have I really deserved this?" (efter att nån slängt upp en 200 grams Marabouchokladkaka), "You would have had to have been there..." (efter den tama publikreaktionen på en - let's face it - rätt kass version av I Keep Mine Hidden), "Hello YouTube!" (till den blinkande muren av mobilkameror i publiken). Samt en smårolig kommentar om att Norge vann ESC.

All in all en kväll att minnas för livet. Mer finns, förstås, på YouTube - tex här. Och missa inte min konsertkamrat Jonas P3-reportage från Mozzers femtoårskalaskonsert i Machester (ligger ute några veckor till).

Låtlistan:

This Charming Man / Billy Budd / Black Cloud / How Soon Is Now? / When Last I Spoke To Carol / Ask / I'm Throwing My Arms Around Paris / How Can Anybody Possibly Know How I Feel? / You Just Haven't Earned It Yet, Baby / Irish Blood, English Heart / One Day Goodbye Will Be Farewell / The World Is Full Of Crashing Bores / I Keep Mine Hidden / Let Me Kiss You / Girlfriend In A Coma / Life Is A Pigsty / Sorry Doesn't Help / The Loop / I'm OK By Myself // First Of The Gang To Die

Andra bloggar om , ,

söndag 21 juni 2009

Serie-pepp: Thomas Ott!



Den schweiziske serietecknaren Thomas Ott blev en ny bekantskap för mig häromåret när han gjorde det makalöst snygga omslaget till Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle i Penguins Graphics Classics-serie (jag skriver mer om det här). Nu är han aktuell på svenska med Numret 73304-23-4153-6-96-8 (Kartago) som släpptes på Fantagraphics förra året. Utförd i Otts säregna stil, på skrapkartong: metodiskt, omsorgsfullt, mardrömslikt.

En dödsdömd fånge lämnar efter sig en papperslapp med just den siffersviten: hans bödel hittar den på golvet efter avrättningen och plockar med den hem - och upptäcker att hans liv styrs av numrena på ett lyckosamt vis, innan allt går käpprätt... En elegant utförd, elliptisk, kryptisk, Twilight Zone-artad liten berättelse - helt utan dialog - som blir ännu bättre när man läser om den och förstår exakt hur väl Ott tänkt igenom och planerat hela den drömlika historien.

Nu blir det till att köpa mer Ott: Fantagraphics har gett ut ett par volymer till, Cinema Panopticum och Tales of Error. Pepp!

Andra bloggar om , , ,

torsdag 18 juni 2009

Hans nådes tid



"Men stormen gick sin gång. (...) Döden bröt upp från sina boningar och vandrade ut och sådde och skördade. Saltvatten gurglade i många strupar, men inte som hälsosam medicin mot förkylningar. Många händer grep efter svallvågens undflyende, bräckliga, fåfängliga möjlighet och fäste; efter halmstrået som gungar på den. Rädsla kved och skrek och förintelseröster vrålade i luftraseriet. Dödshundarna var på jakt. Stänket från dödshundarnas saliv sprutade över huvuden som försvann under yatns vrede på väg ner mot fiskens lugna värld."

Håller på och plöjer Eyvind Johnsons Hans nådes tid från 1960. När det är som bäst - som ovan, eller som när Johnsons torra humor tittar fram - är det fantastisk läsning.

söndag 14 juni 2009

My first taste of Dick



Har länge varit sugen på Dick efter alla filmer man sett baserade på hans böcker, och nu var en kollega vänlig nog att låna mig Second Variety, en utgåva med samlade noveller 1952-55. Titelnovellen sålde in Dick hos henne och det funkade på mig också: efter bara tre sidor var jag smått hooked, och klart beredd att dyka rätt ner i mer femtio/sextiotalsscifi som Richard Matheson och Harlan Ellison.

Handlingen: i en inte så avlägsen postapokalyptisk framtid där nästan hela mänskligheten är utrotad slåss de få kvarvarande amerikanska soldaterna mot ryska invasionsstyrkor. Jänkarna tar hjälp av claws, små ettriga robotar som är programmerade att anfalla människor och skära dem i småbitar - de slinker ner i bunkrarna och gör snabbt och skoningslöst hackebiff av the russkies med hjälp av roterande knivar. Dock visar det sig precis som i Terminator - som för övrigt snodde en hel del idégods av Dick, som då var död och inte kunde stämma Cameron - att maskinerna blivit så intelligenta att de börjat utvecklas och modifiera sig själva, och kanske har de två forna supermakterna nu en gemensam fiende. 48 sidor, tajt som en keps, sluttwisten syns visserligen en mil bort men det funkar ändå.

Nu är jag väldigt sugen på att se filmatiseringen av Second Variety: Screamers, den kanadensiska filmatiseringen från '96 med Peter Weller i huvudrollen. B-action med en budget motsvarande cateringnotan på T2, men verkar enligt internet ändå vara helt okej.

Och mer Dick förstås - resten av Collected Stories vol 2 ska plöjas. Karln hann ju skriva så oerhört mycket under sin livstid - vilken roman ska man börja med? Tips?

Andra bloggar om , , ,

torsdag 11 juni 2009

tisdag 9 juni 2009

Skate is great!



Jag kan just nu inte se mig mätt på Over It, Dinosaur Jr:s nya singel. Så satans bra!

Hur många knubbiga silverhåriga 43-taggare kan ställa sig på en skateboard och ändå (eller just därför) se extremt självklara och coola ut? (Retorisk fråga: svaret är blott en, Joseph Donald Mascis.)

En försiktig gissning är väl att killarna fått lite "hjälp" med att utföra tricksen. Dock ser det faktiskt ut att verkligen vara Murph som grindar med cykeln runt 2:50. Kan det vara sant?

Och vilket stort ögonblick det blir 3:06 in i videon när J tolkar på sin bräda efter Lou. Närbilden på J's hand på Lous axel blir oerhört laddad när man känner till alla år av bråk och det nästan extrema hat de öst ut över varandra. Rörande, på riktigt. Och i apsnygg slo-mo dessutom.

Den här videon, och det här (också från Pitchfork) skapar just nu en MASSIV PEPP inför nya skivan Farm som släpps 23 juni. Har redan fått det på fil av en reklamare, men den här gången vill jag inte ful-lyssna. Jag vill äga.

Andra bloggar om , , , ,

söndag 31 maj 2009

Coraline



Såg äntligen Coraline i 3D på Heron City häromkvällen. Mästerlig! Så vackert och kärleksfullt. Vilken slumpvist vald bildruta som helst ur filmen är ett konstverk. Och efteråt - efter ett par timmar i sällskap med Coralines nördiga, stressade, frånvarande, laptopknappande doofus till farsa, vill jag bara hem och krama mina barn, och berätta för dem att de är viktigast i hela världen.

fredag 29 maj 2009

Skammen



Sjätteplats.

Det sista ordet som flög runt, runt som en förvirrad spyfluga i min sprängande skalle innan jag till slut sent i natt, efter många timmars grubblande och ångest, barmhärtigt nog föll ner i en orolig halvdvala.

Sjätteplats.

Det första ordet som kraxades fram ur mina torra läppar när jag vaknade med ett ryck, hårt hopkrupen i fosterställning, med sängkläder genomblöta av svett.

Sjätteplats. För i helvete!

Filmquizet på Pet Sounds bar igår - då vi för första gången var på andra sidan, fel sida, av quiz-skranket - blev en mardröm. "Allt annat än pallplats vore en total förödmjukelse" hade jag sturskt gått ut med - och det blev en självuppfyllande profetia. Det hjälpte inte att jag satte alla färgerna på bovarna i Reservoir Dogs, eller klämde båda röda tråden-frågorna med lätthet, eller yada yada. Vi slarvade. Vi fick tidsbrist, vi gjorde fel, och framförallt brände vi det REJÄLT på Star Trek-långfrågan. Vi var helt sonika... för dåliga. Sanningen gör ont. I can't handle the truth!

Nåväl, inget att hänga läpp för, det går fler tåg etc. Ett fett kudos till Fredrik och hans vänner för ett lysande quiz, och back to the drawing board för oss. Hem och plugga imdb. Eller snarare: se till att aldrig, aldrig släppa ifrån oss makten över quizformuläret en gång till.

Fan också.

tisdag 26 maj 2009

Jag är Lee Child, asshole



Efter Trude Marsteins Göra gott (smart idé, styvt jobbat, men förbannat svårgenomtränglig läsning; jag gav upp efter 200 sidor) och Pluras Resa genom ensamheten (lysande!) kände jag att det var dags för en riktig flygplatsbok. Eftersom jag redan petat i mig ett par tre Coben och "kan" den gode Harlan vid det här laget (vanlig hederlig familj, nån försvinner, skelett i garderoben, raffel, grymt spännande tills det extremt invecklade och långsökta slutet, tomhet efteråt) föll valet på Lee Child. Som blivit rik som ett troll på sina böcker om agenten/ex-militären Jack Reacher. Om man ska tro wikipedia så säljs det en Reacher-bok varje sekund. Varje SEKUND! Sug på den, Dan Brown.

Innan han blev bestsellerförfattare jobbade Child som nåt slags programchef på Granada Television i England, innan han fick sparken pga omstruktureringar. Vilket hans förlag mer än gärna påpekar. I varenda författarpresentation kommer det - "after being made redundant" - så att vi verkligen ska förstå ironin i det. Fatta, kicken! Och nu praktiskt taget skiter han pengar!

Som om hans gamla chefer i Manchester med darrande underläpp läser det där varje gång en ny bok släpps och ångrar sig bittert. "Om vi ändå hade förstått... fan också!" Och så går de till det gråa fikarummet och häller ljummet vatten över en torr PG Tips, samtidigt som Lee Child sitter i sin lägenhet i Manhattan och sippar på en perfekt draja och funderar på vad han ska ha på sig på Spielbergs middagsbjudning på lördag.

Gone Tomorrow är den trettonde boken i Jack Reacher-serien, men jag tänkte what the hell. (Nördig fixering vid kronologi är annars ett tungt vägande skäl att jag aldrig kommer igång med Denise Mina, eller Ian Rankin, det finns alltid så förbannat många delar när man ska sätta igång.)

Och det funkar förstås bra att hoppa in. Som sig bör i en flygplatsboksthriller är det inget onödigt snicksnackande eller lödiga personbeskrivningar. Det är pang på. Reacher sitter och såsar på tunnelbanan i New York en sen natt, och får syn på en svettig, stissig kvinna som troligen har något farligt i väskan - så rabblar han upp för läsaren de tretton kännetecknen typiska för en självmordsbombare - och jag är hooked direkt. Så rasar det på: korthugget, schvungfullt, snudd på konstlöst men tillräckligt salt och brutalt för att man ska läsa vidare. Och, förstås, en mer eller mindre saftig cliffhanger i slutet av varje (kort) kapitel.

Halvvägs in infinner sig den märkliga Jan Guillou-känslan, att man sitter och läser en thriller med (till synes) intierade beskrivningar av diverse länders militära hemligheter och vapen, saker man egentligen inte bryr sig ett skit om. Och att det är den här typen av böcker som säljas varje sekund. Well, bättre Lee Child än Dan Browns platta prosa eller Paolo Coelhos förnumstiga plattityder.

Andra bloggar om , , , ,

fredag 22 maj 2009

Ska du bara se EN dansk konspirationsfilm i år...



...så stanna hemma i soffan ikväll och ratta in SVT som kör Den tredje makten/Kongekabalet.

Vet inte om jag var full eller bara glad när jag skrev om den sist, hösten 2005 då den släpptes på dvd hösten 2005, men jag kallade den "en dansk uppdatering av kompirationsklassikern All the President's Men som faktiskt inte ligger Pakulas mästerverk långt efter när det gäller nerv och elegans."

Hold kaeft!

Jag fortsatte:

"Det är bara en vecka till val när Midtpartiets självklare kandidat svävar mellan liv och död efter en bilolycka. Ulrik Torp (Anders W Berthelsen från Mifune) är en journalist på uppåtgående som blir befordrad till Christianeborg, danskarnas svar på Rosenbad. Där sniffar han snabbt upp en story om att den tilltänkte efterträdaren Lone Kjeldsen har en skumraskaffär i bagaget vilket hotar hennes chanser. Storyn blir förstasidesstoff, Torp myser av framgången men inser snart att han bara är ett bricka i ett cyniskt spel - och att nyheterna i själva verket dikteras av smidiga spin doctors i ett intimt samspel med maktberusade murvlar.

Men Torp vägrar bli mätt och belåten utan gräver vidare till allmänt förtret och lierar sig så småningom med Moll, en kedjerökande slacker med en osentimental syn på yrket. Och Köpenhamns sentida svar på Woodward & Bernstein är ett faktum.

Regissören Nikolaj Arcel ger en trovärdig och rafflande bild av den wheeling and dealing som försiggår i maktens korridorer och det är extremt välspelat av samtliga (inte minst Sören Pihlmark, aka Krogshöj i Riket, som är fruktansvärt bra som den manipulative Dreier). Allt är kallt, stålblått, och snyggt, mycket mer West Wing än den snacksoppa Kommissionen trist nog utvecklade sig till."

(Här visar det sig smärtsamt tydligt att texten är fyra år gammal, för vem minns Kommissionen idag?)

Hursomhelst: en riktigt bra film som jag varmt rekommenderar. Själv ska jag dock klämma de tre sista House för säsongen ikväll. Pepp!

tisdag 19 maj 2009

Lennart Persson och en nervös nittonåring

Det känns bottenlöst sorgligt att Lennart Persson gått bort alldeles för tidigt. LP:s smak var kanske en aning för amerikansk och rotig för att jag skulle vara helt devot, men jag läste allt han skrev i Pop och Feber, och senare Sonic. Han var alltid entusiastisk, spränglärd, varm och passionerad, utan behovet att positionera sig som de andra skribenterna på Pop.

Jag besökte tyvärr bara Musik & Konst, hans fina butik i Malmö, en enda gång. Det var tidigt nittiotal, jag hade rest ner från Umeå och var fruktansvärt nyförälskad, vi gick in en sväng för att kolla. Jag hade just upptäckt Curtis Mayfield, och stod och velade mellan Curtis/Live! och There's No Place Like America Today. LP stod där bakom disken och såg gemytlig ut, men jag vågade såklart inte fråga vilken av skivorna som var bäst - ni måste fatta, jag var nitton år gammal, Pops jazznummer hade just kommit ut, jag hade läst det från pärm till pärm på nattåget ner. Alla som skrev i Pop var något slags mytiska halvgudar i min värld. Så med svettiga händer valde jag livealbumet, betalade, pep tack och hej och dröp ut. Herregud, då var han ju bara snäppet äldre än vad jag är nu...

Det var ett felköp - liveskivor är alltid felköp, och även om There's No Place... inte är någgot mästerverk innehåller den ju makalöst vackra So In Love - men just ikväll sätter jag på den för första gången på tio år och tänker på Lennart Persson. Jag vill gärna tänka att det finns en himmel, att LP sitter däruppe, och att han får träffa alla sina idoler.

- - -

"Lennart var Yoda. Förutom sina kunskaper var de även var ganska lika utseendemässigt och hade lika stort hjärta." -- Läs Jan Gradvalls fina minnesord i Expressen.

Andra bloggare om ,

torsdag 23 april 2009

Visionen i svensk film



Åsa-Nisse.
Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet.
Skärgårdsdoktorn - the movie.

Vem sa nåt om kris? 2010 kan bli det bästa året i svensk filmhistoria!

tisdag 21 april 2009

Främmat!



Såg Bryan Bertinos The Strangers, ensam uppe sent på kvällen, och höll ärligt talat på att skita knäck. Liv Tyler och Scott Speedman är ett par som kommer hem efter en misslyckad fest (han har friat, men hon bangade) till ett isolerat lantställe och blir terroriserade av tre obehagliga typer i otäcka masker. Simple as that. Jämfört med en annan home invasion-rulle som franska Them/Ils, som var extremt rafflande första timmen men urartade i ändlöst spring i kloakerna är The Strangers mer koncentrerad, och mycket mer effektiv.

Åtminstone om man köper en ganska stor skopa skräckfilmskonventioner, som att det utsatta paret inte håller ihop, att killen (som har bössan) envisas med att lämna huset på egen hand ("Stay inside, lock the door! Now!!") istället för att stanna inne med Liv, etc. Eller att bristen på backstory hos mördarna inte bara gör filmen snäppet läskigare utan också skvallrar om att Bertino helt sonika inte orkat hitta på något. Ändå: befriande med en såpass renodlad skräckis, som drar de högsta växlarna på den basala känslan av att vara ensam hemma i ett stort knarrigt hus med någon därute som bankar på dörren och har en oerhört creepy dockmask på sig.

Andra bloggar om , , , ,

lördag 18 april 2009

Babben & Loa



Jag var på Obesvarad kärlek på Intiman igår. Första gången jag går på privatteater sen jag såg Hjälp! The Nerd (gotta love den titeln) med Björn Gustafson (d.ä.) på gästspel i Umeå för länge sedan. Privatteater en fredagkväll är inte som Stadsteatern utan mer som... Filmstaden Sergel, fast med högre medelålder. Det prasslas med godispåsar, skådisarna står vända mot publiken och pratar ut i salongen, direkt till publiken, som i sin tur kommenterar handlingen. Precis som teater var för hundra år sen. Eller som bio är idag.

Och precis som valfri kväll på Sergel blev föreställningen lätt förstörd av ett gäng tonåringar - dock finklädda, prom night-stylee, och riktigt i gasen. De drog i sig godis och cola, och skrattade aggressivt åt hur tjock Babben var (som om det var ett nytt faktum). När pjäsen var slut tryckte de på mot utgången så fort ridån gick ner (de hade inte hört talas om de obligatoriska tre applådtacken innan man får resa sig). Lätt malplacerade bland alla de grå pantrarna, så vi gissade att de kom från ett musikgymnasium nånstans i landsorten - och mycket riktigt: direkt efteråt blev det tjurrusning mot en stor rosa chartrad buss som det stod MULLSJÖ på. Till vandrarhemmet för mer cola och sms:ande innan godnatt, och imorgon (läs: idag) kanske ett studiebesök på Dramaten? Lite rart faktiskt.

Trots detta en trevlig kväll, även om pjäsens upplägg - Babbens karaktär tror att hon har en fantastisk sångröst, men i själva verket är hon tondöv - sannerligen är ett one-joke premise. Ett skämt som upprepades gång på gång. Folk som sjunger riktigt dåligt på ett "komiskt" vis är, gissar jag, oerhört mycket roligare om man själv sjunger i t ex kör - min pappa skulle älskat pjäsen. Det kändes en smula lättköpt, eller också är jag bara snobbig. Loa och Babben var hursomhelst grymt bra. Jag fick mersmak, och nästa gång blir det en renodlad smälla i dörrar-fars. Då jävlar ska det skrattas riktigt ordentligt.

fredag 17 april 2009

Trailer-pepp: Were The Wild Things Are

Det här kanske är en tre veckor gammal nyhet men whatever: Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Spike Jonzes filmatisering av Sendaks bilderboksklassiker äntligen fått ett releasedatum i oktober. Och trailern är så fin, så fin. Enough to make you cry!

onsdag 15 april 2009

Stendhals syndrom



Efter vårens Thomas Kretschmann-pepp tog jag mig an The Stendhal Syndrome eftersom favorittysken spelar psykopat där. Det blev tyvärr inte den slasherfest jag hoppats på. Idén med filmen är det inget fel på: Asia Argento (i fula åttiotalskläder trots att det är sent nittiotal) är en polis på jakt efter en ökänd seriemördare/våldtäktsman, kruxet är bara att hon lider av Stendhals syndrom och blir alldeles snurrig när hon tittar på konst. Cue flera drömlika scener när hon glider mellan tavlans värld och verkligheten, scener som kändes coola på planeringsstadiet men tyvärr dras ner av riktigt usla dataanimationer. (Hon hånglar dock med en fisk.) Och våldet är inte härligt stiliserat, Argento-stylee, utan realistiskt och gruvligt och plågsamt. Det blir för svårt att överse med det kackiga spelet och det sega tempot.

En kompis berättar senare att det här anses vara den bästa av de senare Argentofilmerna, efter guldåldern på sjuttio- och åttiotalen. Låter otroligt deppigt - nån som kan bekräfta?

Härnäst på Lovefilm: Tenebre och The Bird With the Crystal Plumage. Och, förstås, obligatorisk pepp på att kommande Giallo med Adrien Brody ska bli den mäktiga comeback som alla fans hoppas på - halvrisig direkt till dvd-doftande trailer till trots.

Andra bloggar om , , , ,

tisdag 14 april 2009

Vi ses i källarn!

OK, quiz lovers - dags igen. Nu på torsdag den 16:e april vankas Pet Sounds och Zitas Filmquiz, där Johan och undertecknad i vanlig ordning bjussar på filmmusik, repliker, filmsekvenser och annat kul, gammalt och nytt, högt och lågt, från Jules & Jim till Tango & Cash, från Den blå ängeln till Angel. Gå gärna med i Facebook-gruppen.

Man anmäler sig i baren från kl 18 - kom gärna tidigt om du vill ha ett bra bord, det brukar bli rätt fullt - och sen sparkar vi igång quizzet kl 20.

Detta är vårens sista "ordinarie" quiz - våravslutningen 28 maj kommer att styras upp av gäst-geeks. Mer om detta senare!

Varmt välkomna!

fredag 10 april 2009

Glad påsk!



...och håll en tumme att den här bloggen också kan återuppstå en vacker dag.

söndag 5 april 2009

Franco, du fakker med mig!



Criterions månadsbrev brukar bjussa på topplistor sammanställda av regissörer och skådisar, och nu senast är det James Francos tur (här fotad av Gus Van Sant, inspirerat av My Own Private Idaho). “I am obsessed with the Criterion Collection. I have included more than ten, but I have lumped them by director. (...) Basically, I have every disc in the collection, and I am making my way through them all. It’s rare that I watch one I don’t like.”

Skönt - nu behöver jag inte bara vara avis på James Franco för att han är skitsnygg och löjligt begåvad utan för att han dessutom äger alla Criterion-utgåvor. Den jäveln. Hela listan här.

onsdag 1 april 2009

tisdag 31 mars 2009

"I have to go now, Dwayne..."

Grattis på födelsedagen säger vi till Christopher Walken - som idag blir 66 jordsnurr - med en av hans allra första, och allra bästa, insatser.

lördag 28 mars 2009

Carné-krisen



Dryga veckan efter senaste Pet Sounds-quizzet är det ju hyfsat inaktuellt att komma med eftersnack, men jag är fortfarande lite knäckt. Det var kul och bra stämning och så, men för första gången var det uppenbart att vi gjort det för svårt - kanske ville vi överkompensera för att glädja de (få) som klagade på alltför många åttiotalsskräckisar förrförra gången? Fast, handen på hjärtat, var det verkligen en sjupoängsfråga om Marcel Carné de ville ha istället? Eller en fråga på David Lean och Dr Zhivago som gjorde att 80% av lagen stod som fågelholkar? Min bildfråga på psykopater (som jag f ö var sjukt nöjd med) var också lite för mastig.

Så Johan och jag svettades i båset och började fundera på att panikstryka frågor under quizzets gång - ja ni fattar ju hur gärna vi vill bli omtyckta och hur populistiska vi blir under press.

Kruxet var att det var många nya fejs i lokalen den kvällen, som vi lätt stressade undrade om vi skrämt iväg för gott efter en fråga som "Vilken känd fransk poet var med och skrev manus?" Ouch...

Nåväl. Tevesignaturerna gick hem - temat från Alf renderade t o m glada applåder - och det var inte helt kört. Så vi tar nya tag. Nästa gång, torsdag 16 april, blir det snäppet lättare och roligare och bättre på alla sätt. Och nu är det hög tid att bjussa Jonas på de där Bond-frågorna jag lovat så länge... Stay tuned.

fredag 27 mars 2009

Watchmen-pepp!



Är den här bloggen död? Nej, inte riktigt än. Bara lite trött. Men planen är att komma igen. Tills dess hyllar jag snudd på reservationslöst Watchmen i en helvetiskt lång text på Weird Science.

måndag 16 mars 2009

Quiz-dax!



Veckan som gått: panisk snabbläsning av Watchmen inför biogåendet, sena kvällstimmar med Mirror's Edge som i sina bästa stunder är rent hisnande, The Whitest Boy Alive på Strand i lördags (lysande, oerhört tajt, hypnotiskt bra) och hemmadagar med vattkoppigt barn.

Samt flitigt quizknåpande - vi kör igen på Pet Sounds Bar torsdag den 19:e, och ni är varmt välkomna! Och gå för allt i världen med i Facebookgruppen för att inte missa viktig info.

(Nej, det blir ingen fråga på Sean Connerys legendariska sci fi-våffla Zardoz, men den här bilden tål att ses om och om igen.)

Vi ses i källaren!

fredag 6 mars 2009

Moz-chock! (del 2)



I vår uppmärksammade serie Steven Patrick Morrisey spexar till det (del ett läser du här) har vi kommit fram till denna bild som pryder innerkonvolutet till I'm Throwing My Arms Around Paris-singeln. Bandet håller i senaste Greatest Hits-albumet och gör miner av avsmak, samtidigt som Moz gör sin bästa"Hey, that's just ME!"-min.

Att Boz Boorer är fulare än nånsin och bandets skådespelartalanger (i synnerhet Jesse Tobias) får Joey Tribbiani att framstå som Laurence Olivier drar ner spexfaktorn några snäpp. Men vad gör det? Jag har lärt mig älska Years of Refusal, jag myste ordentligt åt Morrisseys fniss i soffan hos Jonathan Ross härommånaden, och jag tycker det här är helfestligt. Fula jeans dock.

Andra bloggar om

måndag 2 mars 2009

lördag 28 februari 2009

Everyman



"Old age isn't a battle, old age is a massacre". Damn straight! Philip Roths Everyman, om en skröplig sjuttioplussare som ser tillbaks på sitt liv och alla irreparabla misstag han gjort längs vägen, är tung läsning. Tung för att den säger som det är: åldrandet är fruktansvärt, och ålderdomen är en pina i väntan på döden, förintelsen. Som om jag inte hade nog med min egen högst triviala dödsångest! Först Johan Kling och nu det här... och näst på tur är Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag misstänker inte blir någon skrattfest. Fackin' ell.

Tips på någon trevlig bok för att liva upp stämningen mottas tacksamt!

söndag 22 februari 2009

Oscar-pepp!



Nej, jag orkar inte sitta uppe inatt. Planen är istället att undvika alla spoilers under hela dagen imorgon (lycka till!), plocka hem hela galan efter jobbet och sen avnjuta skiten med några kalla brewskis och snabbspolningsknappen inom tryggt räckhåll så fort det blir musiknummer eller sedvanlig gubbparad på Best Sound Editing.

Har försökt se ikapp i helgen: Frost/Nixon var välsmord, välspelad, snyggt hår, och lite spännande när det hettade till... men hade den där ytliga, lite tomma känslan som Ron Howards filmer brukar ha. Misstänker att pjäsen, också med Michael Sheen och Frank Langella i huvudrollerna, var tätare, mer rafflande. Å andra sidan, för att vara en Ron Howard-film var den lysande. Vi snackar om mannen med The Grinch, A Beautiful Mind och Da Vinci-koden på sitt samvete.

Såg precis klart Milk och blev alldeles tårögd efter den knäckande finalen. Mästerlig film. Har ändå tippat Slumdog Millionaire som Bästa film, men nu börjar jag vackla i tron. Sean Penn är väl värd en Oscar, men jag tror ändå Mickey Rourke kniper den (alla gillar en underdog, right?).

Laddar trots bangen upp med en klart intressant Salon-intervju med Bruce Vilanch, manusnestorn bakom de senaste tjugo galorna (tack till Dahnielson för tipset!). Och twittrar så smått på Weird Science. Där snäppet piggare förmågor som Johanna, Teresa och Degrell har håller fortet hela natten, och kommer att bjuda både på live-tweets under galan och en sammanfattning när det börjar dagas. Rekommenderas!

fredag 20 februari 2009

A Nightmare on Skånegatan



Gårdagens filmquiz på Pet Sounds löpte på som en dröm och var vårt smidigaste hittills, med lagom mycket pladder från yours truly (som efter den femte gratisölen brukar bli "glad" i att krydda rättningen med meningslös trivia). Fullsatt och bra stämning - men tuffa tider för alla er som inte plöjde så mycket åttiotalsskräck när det begav sig - i dessa tider av remakes (förlåt, "reimaginings") av gamla goa slasherfranchises som Friday the 13th kändes det på sin plats med ett stort skräcktema. Kom igen nu, det är faktiskt filmisk allmänbildning att veta hur Freddy Krueger föddes och dog (en väldigt tråkig historia för övrigt). Nästa gång blir det mer arthouse och mindre splatter - vi lovar.

Nu laddar vi inför nästa quiz den 19 mars, men dessförinnan gör vi ett gästspel på Tempo Dokumentärfilmfestival - lördag 7 mars kl 18 på hotell Malmen kör vi ett dokumentärfilmsquiz. Så det blir till att plugga på Stefan Jarl och Maysles-brorsorna så ses vi på Malmen! Mer info här.

Och har du fortfarande inte gått med i Facebookgruppen, gör det här.

måndag 16 februari 2009

Learn to love me, assemble the ways



Jag tog Liv i barnvagnen och Moz i lurarna och tog en långpromenad i lördags - och där, i kylan, genom de sakta dalande snöflingorna fick jag, för att citera Jules Winfield, "what alcoholics refer to as a 'moment of clarity'": Years of Refusal är faktiskt inte alls så dum. Faktiskt helt okej. Faktiskt - gasp! - rätt bra.

Och det här är inte bara ett lätt självbedrägeri för att kompensera för att jag stod vid disken på Pet Sounds i fredags, efter att ha köpt Antony and the Johnsons nya till kärestan som Alla hjärtans dag-present, och fick frågan "du gillar inte Morrissey då?" De hade fått in den. Och jag splashade ut vad som kändes som rätt mycket pengar (åtminstone i dessa Spotify-tider) på De Luxe-utgåvan, featuring en extra dvd med nåt slags dokumentär och några liveframträdanden från Jools Holland och Jonathan Ross. I skitsnygg papp. Trots att jag då, efter två genomlyssningar, var helt på det klara med att skivan var ganska usel.

Jorå: ringande "tuffa" gitarrer, mullrande trummor, gräsliga syntmattor, ett helsikes arenasound, producerat av mannen bakom Blink jävla 182 och Offspring... men ändå rätt bra låtar. It's Not Your Birthday Anymore, är ju lätt en av de bästa låtar Morrissey spelat in på 2000-talet. Och Black Cloud påminner ju en hel del om Tomorrow, en av mina favoritlåtar. Och han sjunger fantastiskt.

Från att ha fått (fel sorts) rysningar av grabbrocksoundet, och att fortfarande, barnsligt, gå och längta efter Stephen Street, kan jag nu tänka "hmmm, Sorry Doesn't Help blir nog rätt sweet att höra live..."

Ses vi på Hovet 24 juni?

Andra bloggar om ,

fredag 13 februari 2009

Splinter sell



Vi är många som drömt om att få se Joey Tribbianis systerson skjuta hagelbrakare i en monsterfilm, och nu har drömmen äntligen blivit sann. Sistlidna november peppade jag relativt hårt på indieskräckisen Splinter, och nu är den ute. Inte släppt än, region 1-dvd:n kommer i slutet av mars, men ändå ute, så att säga. Och den är riktigt bra - läs min hyllning på Weird Science!

Andra bloggar om , ,

tisdag 10 februari 2009

En vandring i solen



Jag gillade verkligen Darling (hey, who didn't?) så det var med visst pepp jag började läsa Johan Klings romandebut Människor helt utan betydelse som släpptes häromveckan. Kling bjuder på en helvetesvandring i väldigt liten skala - vi får följa den rätt misslyckade copywritern Magnus under en stekhet sommardag i Stockholm 1998, där han vandrar från ett förnedrande jobbmöte till nästa och samtidigt våndas inför mötet med sin älskade flickvän som har återvänt efter en resa men som kanske inte är hans längre, om hon nånsin varit det.

Om man tyckte att Michael Segerströms frånskilde ingenjör från Darling var så saktmodig att man nästan blev förbannad på karln, säg hej till Magnus som är en av de mest självutplånande romankaraktärer jag stött på. Hans traskande från ett kvalmigt mötesrum till nästa - idel flackande blickar, svepskäl, undanflykter, "Nämen vi säger så va, så hör vi av oss om det blir något till hösten" - är lika träffsäkert som plågsamt. Och historien Kling berättar är det sorgligaste jag läst på den här sidan Richard Yates.

Kling skriver minimalistiskt intill anspråkslöshetens gräns, men samtidigt oerhört laddat - och, som sagt, fruktansvärt sorgligt. En kalasdebut!

Andra bloggar om , , , ,

torsdag 5 februari 2009

Moz-chock!



Att Morrissey har blivit något av en spexare på äldre dar är ingen nyhet, men det här var faktiskt lite... oväntat. Dels kan man konstatera att Moz har en fantastisk kropp för en man som fyller femtio om några månader. Men att det räckte med en sjutumsvinyl för att täcka över This Charming Mandom var ju något av en besvikelse. Vi får vara glada att det inte var en cd-singel...

Andra bloggar om

onsdag 4 februari 2009

Christian Bale får tokspel



Ni som plöjer amerikanska filmbloggar har säkert redan hört detta: Christian Bale får ett massivt psykbryt när Shane Hurlbut, director of photography på Terminator: Salvation, börjar pilla med ljuset mitt i en "laddad" scen. Exakt hur stort asshole Bale är kan man fundera på - ljudklippet bjuder hur som helst på drygt tre minuters stor underhållning. Lyssna här! (via /film)

UPDATE: Lite förmildrande omständigheter på AICN (tack till karin!)

Andra bloggar om , ,

onsdag 28 januari 2009

Best. Biljakt. Ever.



Nä, det vore väl att ta i - men biljakten mot slutet av James Grays We Own the Night är en riktig feting. Jag hyllar både biljakten, Gray och filmen rätt kraftigt på Weird Science.

söndag 25 januari 2009

fredag 23 januari 2009

Never go full retard!



Jäkligt lyckat quiz igår, om jag får säga det själv. Publikrekord och fullt hus redan strax efter 19. Gott om filmjournos och fellow bloggare i publiken - Caroline, Jonas, Konrad, Emma och Bloggywood stod och svettades i källaren med kulspetspennorna i krampaktiga blogghänder. Samtliga kom topp tio vilket är bra jobbat!
Extra kudos till Bloggywoood-gänget som ställde upp för första gången och landade en hedrande tredjeplats. Men vann gjorde - för tredje gången - übernördarna i lag Fredrik Hultgren med sinnessjuka 115,5 poäng (av max 132). Makalöst.

Roligast att göra var Gissa min diagnos, där det gällde att para ihop rätt film med rätt skådis och handikapp (typ Children of a Lesser God - Marlee Matlin - Döv). Och precis som Kirk Lazarus säger: de som går full retard, som Sean Penn i pekoralet I Am Sam, får en nominering men blir snuvad på stayetten på Oscar night. Roligast att dricka öl med efteråt var min ungdomsidol SEO (jag läste hans videokrönikor i salig Scandinavian Film & Video som en självmordsbombare läser Koranen) som tack och lov bara blivit snuskigare och roligare med åren.

Nästa quiz är torsdag 19 februari. Vi ses i källarn! Jag är den salongsberusade killen med skägg bakom dj-båset.

söndag 18 januari 2009

Quiz-dags 22 jan!



NERD ALERT! Det är nämligen säsongsstart för Pet Sounds och Zitas Filmquiz nu på torsdag, den 22 januari. I vanlig ordning öppnar baren i källaren på Pet Sounds kl 18, och sen sparkar quizzet igång kl 20. Kom i god tid om du vill ha bord, det kan nämligen bli rätt så fullt. Max fyra nördar per lag, vinnarna belönas med finfina priser (pinfärska filmer på dvd eller blu-ray från Pan Vision, biobiljetter från Zita), samt förstås den massiva äran vilken inte är att förakta. Bakom dj-båset (och förhoppningsvis lite, ehum, nyktrare denna gång) står yours truly tillsammans med mina fellow quizmakare Johan, Eva och Janne.

Framöver kommer vi att köra en torsdag varje månad under våren - är du medlem i den glada Facebook-gemenskapen, klicka här för att gå med i gruppen och få, som det heter, fortlöpande information om kommande quiz.

Det kommer att bli... hur är det man säger nu... jag har det på tungan... hur bra som helst!

Varmt välkomna!

torsdag 15 januari 2009

Död snö



Som om man behövde ännu en anledning att drömma sig bort till Sundancefestivalen kan jag bjussa på Dead Snow, en norsk (!) skräckfilm om övervintrade nazi-zombier. Ur programkatalogen:

For eight medical students, Easter vacation begins innocently enough. They pack their cars full of ski equipment and enough beer to fuel their escape from everyday life to the snowy, isolated hills outside of Øksfjord, Norway. Once there, they receive a late-night visit from a shady hiker, who tells them a story about Nazi occupation of the area during World War II. After doing their fair share of raping and pillaging, the dreaded battalion faced a brutal and vengeful uprising by the citizens of the town. The soldiers who managed to survive the onslaught, including their dreaded leader Colonel Herzog, were driven into the hills by the angry mob, where they supposedly froze to death, never to be seen again. But if the horror genre has taught us anything, it’s that the raucous behavior and promiscuity of the younger generation always have a way of bringing evil spirits back to life.Director Tommy Wirkola pulls no punches in the carnage department—heads roll, blood flows, and entrails ooze as the young vacationers attempt to make it through the night. Wirkola adeptly utilizes the snow’s eerie and ominous backdrop to its fullest extent while orchestrating this wickedly gory, yet somehow delightful, tale of Nazi zombie terror.

Vad säger man? Pepp!!

(via The Movie Blog)

söndag 11 januari 2009

WTF, ska jag ha dåligt samvete för att jag skjuter nazister nu också??



Om man plöjt Call of Duty, Call of Duty: United Offensive, Call of Duty 2, Call of Duty 3 och Call of Duty 4: Modern Warfare - samtliga två gånger vardera, plus ett onämnbart antal timmars krigande online mot nederländska tolvåringar och amerikanska målbrottskillar - har man då något att hämta från femman, Call of Duty: World at War? Svar: nja. Allt är extremt välbekant, inklusive seriens svagheter: de smyglinjära banorna, medsoldaterna som envisas med att alltid kuta järnet i förväg, den obligatoriska bustrista pansarvagnsbanan. Ändå sitter jag där halvvägs in och myser. Dels har man anlitat Kiefer Sutherland som röst, både i de snitsigt presenterade mellansekvenserna och i spelet, och att kuta i land på Okinawa med Jack Bauers gruffanden i örat är rätt mäktigt. Och dels är några av banorna - en sniperbana som är klart influerad av den gudabenådade Tjernobylepisoden i fyran, en andlös jakt inne i ett övergivet mentalsjukhus - bland de absolut vassaste i hela serien.

Sen var det det här med Budskapet... CoD-serien har ju hela tiden varit försiktigt anti-krig, fast rätt diskret, det har mest varit väl valda citat när man dör och väntar på att spelet ska ladda om. I och med fyran som tog skuttet in i nutiden - och därmed inte kunde luta sig tillbaks mot det trygga andra världskriget, då de allierande var snälla och nassarna odiskutabelt onda - blev det fler gråzoner, och en mörk, cynisk ton mitt i actionvåfflan, samtidskritisk samtidigt som det bjussades på övervåld och maffig eskapism.

I World at War är vi tillbaks i träsken under WW2, men med en ordentlig skopa tankeställare i form av kalla fakta om dödsoffer, barnförbjudna journalfilmssnuttar med äkta avrättningar, och en bister ton väldigt långt från den okomplicerade krigsromantiken i Medal of Honor-serien som startade andra världskriget-vågen till salig PlayStation i slutet av nittiotalet. Soldater skriker i dödsångest, det geggas runt bland fallna medsoldater i smutsiga skyttevärn, det huggs med bajonett och är allmänt deppigt och extra blodigt. Som nytt vapen bjuder man på eldkastaren, otroligt grym i ordets bägge betydelser - det är rätt sweet att använda på fienden, men när det samtidigt ligger på extremt obehaglig filmmusik värdig ett riktigt ruggigt survival horror-spel blir det en märkligt blandad upplevelse. Adrenalinet pumpar som det ska, men man mår samtidigt nästan lite illa av all förstörelse och besinningslöst dödande. Vilket säkert är fint nånstans, men när man inte ens får skjuta nazister utan att känna dåligt samvete, har det inte gått för långt? Vart tog de gamla fina värderingarna vägen?

Andra bloggar om , , ,