Babben & Loa

Jag var på Obesvarad kärlek på Intiman igår. Första gången jag går på privatteater sen jag såg Hjälp! The Nerd (gotta love den titeln) med Björn Gustafson (d.ä.) på gästspel i Umeå för länge sedan. Privatteater en fredagkväll är inte som Stadsteatern utan mer som... Filmstaden Sergel, fast med högre medelålder. Det prasslas med godispåsar, skådisarna står vända mot publiken och pratar ut i salongen, direkt till publiken, som i sin tur kommenterar handlingen. Precis som teater var för hundra år sen. Eller som bio är idag.

Och precis som valfri kväll på Sergel blev föreställningen lätt förstörd av ett gäng tonåringar - dock finklädda, prom night-stylee, och riktigt i gasen. De drog i sig godis och cola, och skrattade aggressivt åt hur tjock Babben var (som om det var ett nytt faktum). När pjäsen var slut tryckte de på mot utgången så fort ridån gick ner (de hade inte hört talas om de obligatoriska tre applådtacken innan man får resa sig). Lätt malplacerade bland alla de grå pantrarna, så vi gissade att de kom från ett musikgymnasium nånstans i landsorten - och mycket riktigt: direkt efteråt blev det tjurrusning mot en stor rosa chartrad buss som det stod MULLSJÖ på. Till vandrarhemmet för mer cola och sms:ande innan godnatt, och imorgon (läs: idag) kanske ett studiebesök på Dramaten? Lite rart faktiskt.

Trots detta en trevlig kväll, även om pjäsens upplägg - Babbens karaktär tror att hon har en fantastisk sångröst, men i själva verket är hon tondöv - sannerligen är ett one-joke premise. Ett skämt som upprepades gång på gång. Folk som sjunger riktigt dåligt på ett "komiskt" vis är, gissar jag, oerhört mycket roligare om man själv sjunger i t ex kör - min pappa skulle älskat pjäsen. Det kändes en smula lättköpt, eller också är jag bara snobbig. Loa och Babben var hursomhelst grymt bra. Jag fick mersmak, och nästa gång blir det en renodlad smälla i dörrar-fars. Då jävlar ska det skrattas riktigt ordentligt.