The Demon Dog

Om mindre än ett dygn ska jag se den här mannen bli intervjuad på Kulturhuset. Jag är faktiskt lite nervös. Jag menar - se bara på den här bilden. Man väjer med blicken, fast det är ett foto.

Jag rapporterar sen.

Oscar-pepp!!

Idag när Oscarnomineringarna har tillkännagivits skickar vi ut två stora GRATTIS!

Det första och största till "a close personal friend of mine" som det heter i såna här sammanhang: Mathias "Direktörn" Fjellström (aka "Skellefteås Spielberg") som producerat Istället för abrakadabra -Oscarnominerad i klassen Short Film (Live Action). Mathias och hans regissör Patrik Eklund (som också ligger bakom kortfilmerna Situation Frank och Slitage) börjar bli vana att håva in priser på allehanda festivaler - men detta är ju hur stort som helst.

Det andra går till världens bästa österrikare (efter Arnold) nämligen Christoph Waltz, som efter den välförtjänta Golden Globe-vinsten nu också fick en Oscarnominering för sin mästerliga biroll som mysigt sadistiske Hans Landa i Inglourious Basterds.

Jag håller tummarna.

Säsongsstart!

Nu på torsdag den 28:e januari är det dags igen att traska ner i källaren då det vankas säsongspremiär för vårt Filmquiz på Pet Sounds Bar!

Tid och plats som vanligt, dvs baren öppnar kl 18, quizzet drar igång kl 20, härliga frågor, finfina priser. Hoppas vi ses!

Är du inte redan med i Facebook-gruppen, så varför inte bli det nu?

Övriga kvällar under våren är följande torsdagar: 18 feb, 18 mars, 15 april och 20 maj.

Snabb Guldbaggetippning

Har haft lite svårt att engagera mig i Guldbaggenomineringarna i år. Å ena sidan kändes det som ett ytterst dåligt skämt att en tv-deckare och en skolbiorulle skulle fajtas om de tunga priserna. Å andra sidan diggade jag inte Man tänker sitt och har sett för få av de andra bra filmerna (tex Apan) för att kunna rasa med någon större trovärdighet. Men herrejävlar, hur långt ska man dra den här Stieg Larsson-psykosen?

Anywho, här är min bitvis ganska lama tippning:

Bästa film: I taket lyser stjärnorna (annars är det dags att emigrera)

Bästa regi: tippar på Fredrik Edfeldt för Flickan

Bästa kvinnliga huvudroll: Noomi Rapace för sin insats som Världens i särklass mest fascinerande romankaraktär och samtidsfenomenTM (lika oundvikligt som skatter, eller döden)

Bästa manliga huvudroll: Olle Sarri för sin insats i Apan (heja Olle! detta skulle förlåta en del av övriga nomineringar)

Bästa kvinnliga biroll: Anki Lidén för I taket lyser stjärnorna (en favorit sen Lasse Hallström-filmerna, och en värdig vinnare)

Bästa manliga biroll: Kjelle var bra i Bröllopsfotografen, men jag gissar ändå på Sven Bertil Taube för Karlar som ogillar fruntimmer. Och Johan Falk-rullen var ju bara för usel, så Joel Kinnaman får vänta tills nästa år med att casha in (häpp!)

Bästa manus: svårt... sätter ändå en slant på Karin Arrhenius för Flickan

Bästa foto: Hoyte van Hoytema för Flickan (HvH vann iofs förra året, men konkurrensen är ju patetisk i år)

Bästa utländska film: Det vita bandet (Mike Haneke fo' prez)

Bästa kortfilm: har inte sett någon av dem. Chansar på Drömmar från skogen

Bästa dokumentär: Videocracy

Biopublikens pris: Killar som dissar tjejer (verklighetens folk avgudar Stieg Larsson. 'nuff said)

Siktar på åtminstone 7 rätt av 12, annars får jag skämmas!

UPDATE: Jag fick 6 rätt, om man är snäll och inkluderar Biopublikens pris. Rätt uselt, och jag skäms - men mest å juryns vägnar. Avgå etc. Jag saknar ord. Gonatt.

The Globes

Bizarraste ögonblicket under årets Golden Globe-gala: när bildproducenten, under Hanekes tacktal för Det vita bandet, klippte över till en bister Arnold Schwarzenegger i publiken. »Hey, båda är ju från Österrike!«

Annars var det, som vanligt, rätt trevligt, och precis vad Oscargalan borde vara: barmhärtigt kort (ca 2 tim), utan generande musikalnummer, och med högt tempo. Rarast var De Niros och Di Caprios gemensamma tal till Scorsese som fick Cecil B. DeMille-priset. DeNiro (som inte brukar bjuda på skrattfest i såna här sammanhang) skojade om att Marty älskade film så mycket att det finns klipp på internet där han har sex med en fräsch svartvit 35mm-rulle, och när Leo satte Marty i samma grupp som genier som DaVinci såg den gamle ut att vara nära tårarna. I sitt vita hår och sina rejäla terminalglasögon börjar han se mer och mer ut som Carl Fredricksen i Up. Montaget med klipp ur Scorsese samlade till väl valda låtar (Stones, Peter Gabriels musik till Last Temptation of Christ) var fantastiskt snyggt gjort.

James Cameron skrällde med att vara riktigt ödmjuk (vis av »King of the world«-debaclet kanske) och Ricky Gervais med att vara riktigt snuskig som programledare.

Avatar fick flera tunga priser, Inglourious Basterds blev (förutom ett extremt välförtjänt pris till Christophe Waltz) snuvad på både manus och regi. Blir det månne en repris på Oscargalan? Peppen börjar nu!

Snabba Sly?

Gösta Bredefeldt RIP

När jag såg framsidan på Aftonbladet idag och läste MILLENNIUM-SKÅDESPELAREN ÄR DÖD tänkte jag genast »Fan, är Lance Henriksen död??«

Men det var Gösta Bredefeldt, vars sista filmroll blev Harald Vanger i Män som hatar kvinnor, som gick bort för några dagar sen, 74 år gammal.

Jag såg honom aldrig i yngre upplaga. Minns honom framförallt från Lars Molins tv-serie Tre kärlekar och Daniel Alfredsons lysande filmatisering av Kerstin Ekmans Dödsklockan. »På senare år har dock mer utpräglat patriarkala roller övervägt, kanske ett resultat av hans auktoritativa framtoning« skriver svensk Filmdatabas, och det är ingen överdrift: Bredefeldt var en bjässe, med nästan skräckinjagande framtoning, född att spela maktfullkomliga brukspatroner eller dominerande pappor.

Kommer också ihåg ett reklamgig han gjorde: det var i den där reklamfilmen för MER från, gissar jag, tidigt nittiotal, när en samlad presskår ivrigt ställer styrelsen för MER Corporations mot väggen under en dramatisk presskonferens. Ryktena haglar, folk pratar i munnen på varandra i den stimmiga lokalen, skulle de börja kolsyra drycken, eller behålla den som den var? Till sist ställer en ängslig reporter frågan: »Will you carbonate?«

Det blir knäpptyst i salen. En kostymklädd Gösta Bredefeldt, vice direktör för MER, böjer sig ner mot micken, spänner blicken i reportern och levererar svensk filmhistorias tyngsta »NEJ« med sin tordönsröst. Alla jublar och applåderar lättat.

Gösta Bredefeldt hade samma massiva, lätt demoniska framtoning som Jarl Kulle. Jag kommer att sakna honom.

Ah, the irony!

Typiskt! Just den hösten då jag skulle vara lite drama queen och dra den gamla klassikern »för sjuk för att blogga« så händer allt - först får jag a) åka till Los Angeles och intervjua skådisar i Beverly Hills, och strax därefter b) bli kallad »tjock, mustaschprydd, medel­ålders, obegåvad, illaskrivande« av min forne idol Johan Croneman i nollnolltalets kanske konstigaste svenska filmrecension. Jag tar det här som ett tecken på att det är dags att hoppa upp i sadeln igen. Just i detta nu nu är jag uppfylld av två saker: Philip Glass mäktiga The Grid (från mästerverket Koyaanisqatsi) i lurarna och Conans känslosamma och oerhört snyggt formulerade statement till NBC. Så jag känner mig svårt peppad att göra en liten comeback. Jag hoppas att ni fortfarande är med mig! Ses snart igen.

Time out

Se på fan! Det gick tydligen inte att hålla igång heltidsjobb, två småbarn, ett förhållande, filmquizknåpande, skribentuppdrag OCH den här bloggen utan att jag till slut faktiskt blev sjuk av (helt självförvållad och väldigt onödig) stress, så istället för att klämma ur mig ett pliktskyldigt inlägg i månaden tar jag en time out. Jag kommer fortsätta skriva på Weird Science, men Conan får vila en tid. Vi ses 2010!

Född till tönt

Att vakna upp efter nästan en månads bloggkoma för att skriva tre meningar om Kents nya singel (släpptes på iTunes igår) kanske är skäl för diskning, men what the hell. Jag älskar ju Kent. Töntarna är den fjärde låten i mitt liv jag köper på iTunes - efter Max 500 (på släppdagen) och Midlakes Roscoe (Beyond the Wizard's Sleeve Remix) i våras, och en Kate Bush-låt som bara finns på soundtracket till Guldkompassen. Men jag vete fan - gillar inte att de håller fast vid Depeche-soundet som drog ner stora delar av förra skivan. Och låter inte Töntarna som en nerpitchad, långsammare version av Musik Non Stop fast med bättre text?

Nä, jag skulle vilja att de nån gång släppte en poprökare som singel, en rivig låt som Nihilisten. Den är bra.

Det här hindrar förstås inte att peppen inför kommande skivan Röd - bra titel, inte så ballt omslag, som ett nummer av Bibel från tidigt 00-tal eller nåt - är klart pockande. Sjätte november blir det åka av!

One Flew Over the säsongspremiären av House

Idag på Weird Science hyllar jag det fina dubbelavsnittet som inledde sjätte säsongen av House i måndags. Läs här!