Rabies + Poe torsdag 1 mars!

Dags igen! Jag har fått förnyat förtroende att leka Billy Crystal på NjutaFilms Premiere Nights - nu på vårens andra grindhousekväll, då jag kommer att introducera tvenne ytterst smaskiga filmer.

Först Rabies (aka första israeliska skräckfilmen) och sen Edgar Allan Poes "Sagor från de döda", klassisk kostymrugg från 1967 där tre regissörer – Louis Malle, Roger Vadim och Fellini – gör varsin Poe-klassiker. Terence Stamp, Alain Delon och Jane Fonda i rollerna. Slurp!

Detta äger rum torsdag 1 mars med start kl 18:30 på Bio Rios Salong 4.

Mer info och biljetter här.

Facebook-event här.

Välkomna!

The Shins - Simple Song

Ojojoj så snyggt! Shins fantastiskt mysiga nya singel får en likaledes briljant video, med tydlig inspiration av Wes Anderson på Tenenbaums-humör.

Peppen inför Shins spelning på Debaser Medis den 30 mars ökade just några snäpp. Enda lilla abret är att det hann bli slutsålt innan jag kom till skott. Satteh... har du en biljett att sälja, tveka inte att höra av dig.

IMDb plot keyword: "sökt"

Rian Johnson slog igenom 2005 med Brick, en lågbudgetkriminalare med high school-ungdomar som pratade hårdkokt film noir-dialog i ett slutet, ödesmättat noir-universum, fastän allt utspelade sig i en solig förort i Kalifornien, och de viktiga drogdealarna och dödsdomarna utfärdades i pappas gillestuga. En genialisk stilblandning som blev en mäktig liten film, och Joseph Gordon Levitts indie-genombrott.

Sen dess har jag hört Rian Johnson som gäst i olika podcasts (tex /Filmcast och Filmspotting) där han är extremt torr och rolig på ett drygt sätt. Han har dessutom en supermysigt geekig röst. (Jaja, jag erkänner: jag skulle vilja vara hans kompis.)

Det fanns alltså viss pepp på Johnsons andra film The Brothers Bloom som jag till slut såg häromkvällen. Det är en rövarhistoria med Mark Ruffalo och Adrien Brody som professionella con men som försöker blåsa Rachel Weisz på hennes miljoner. Men bara fem minuter in börjar filmen kännas småjobbig, med en sökt charm som aldrig vill infinna sig. Berättarröst, snyggt formgiven grafik i bilden, quirky barn och förment dråpliga scener som skriker Wes Anderson, eller rättare: det känns som om någon verkligen velat göra en Wes Anderson-film, men missat de ömsinta karaktärerna. Brody och Ruffalo jobbar på men rollfigurerna i The Brothers Bloom är tomma, och Rachel Weisz knasiga miljonärstjej var säkert festlig för henne att spela men hon är föga mer än en snäppet äldre Manic Pixie Dream Girl. Med ett ord: sökt.

Nä, nu peppar vi istället på Looper, Johnsons kommande tidsreseraffel med Bruce Willis och Gordon-Levitt, där han enligt uppgift tagit in Primer-skaparen Shane Carruth som time travel-konsult. Lär bli bra! Premiär 2013. 

The Killer "elite"

OK, jag lovade ju mig själv förra året att se bättre filmer men vad kunde passa bättre till en ledig förmiddag än en ny brittisk/australisk actionrulle starring Jason Statham och Robert DeNiro? För dom två har väl aldrig gjort något dåligt? Särskilt inte De Niro? Och särskilt inte se senaste tio åren? 


Killer Elite har tyvärr inget med Peckinpahs sjuttiotalsvåffla The Killer Elite att göra utan bygger på romanen The Feather Men med påstådd verklighetsbasis skriven av en före detta SAS-man och äventyrare vid namn Ranulph Fiennes, och redan här inser jag att Fiennes (no relation till Ralph) och hans Wikipedia-sida är ungefär tjugo gånger mer intressanta än filmen baserad på hans bok. T ex:


a) Fiennes var ett av sex namn på en shortlist för att avlösa Connery som den nye Bond, men blev ratad av Cubby Broccoli eftersom han hade "hands too big and a face like a farmer",



b) hans fullständiga namn är Sir Ranulph Twisleton-Wykeham-Fiennes, 3rd Baronet,


c) han var den förste att vandra till fots till både Nordpolen och Sydpolen och den förste att korsa Antarktis till fots,


d) han har skrivit 19 böcker.


Man borde alltså göra en film om honom, istället för en kass actionmacka med töntig dialog baserat på en av hans böcker. Titeln Killer Elite antyder ju att vi ska få möta själva eliten bland kontraktsmördare, men snubbarna här är trots att vi får se dem slå och sparka jättemycket och ha tuffa solglasögon rätt så klantiga och osmarta. Man föreställer sig att yrkesmördare på elitnivå ska vara lite som de agenter Bourne möter: vältränade, anonyma, diskreta, kunna slåss, kanske kunna lite parkour också. Fast vad vet jag? Elitmördare kanske är brittiska yobbon i fula skinnjackor som Statham? Eller sextioåriga gubbar med kulmage och skjortan utanpå jeansen som De Niro? 

Clive Owen spelade ju en perfekt mördare i första Bourne, han som dör ute på fältet i en ömsint scen. Här är han ett badass som kämpar med klumpigt skriven expositionsdialog och får spö av The Stath. Ovärdigt!

"What do they look like, Jimmie? Dorks. They look like a couple of dorks."

Jorå, jag ska börja skriva igen. Fasen vet vad som har hänt, är så akut drabbat av en alltigenom kvävande tröttma på kvällarna att jag knappt orkar spela WordFeud, och just nu känns det helt overkligt att jag överhuvudtaget skulle kunna skriva en enda rad om en film. Nånsin. Men det brukar gå över. Tills dess matar jag den här sorgligt undernärda bloggen med lite ogenerad reklam för Stockholms Filmquiz (som ju består av sex oerhört trevliga geeks inklusive mig) och vårt kommande quiz på Pet Sounds Bar den 16 februari. Bor du i Stockholm är du enormt välkommen! Vi kör tredje torsdagen varje månad. Gör du inte det är du också välkommen, men du kanske föredrar att följa oss i det trygga ljuset från dataskärmen? Då är det bara att trycka like på vår sida på Facebook så får du kluriga miniquiz varje vardag.

Klicka här!

Och stay tuned, Conan will rise from the grave. Soonish.

Förhoppningar vs verklighet

Hur jag alltid föreställer mig att kvällen ska bli:

Hur den alltid blir:

Evenemangstips: NjutaFilms Premier Nights 25 jan!

Jag smyger igång bloggåret med lite reklam: du som bor i Sthlm, missa inte nya grindhouse-satsningen NjutaFilms Premier Nights på Bio Rio onsdag 25 januari!

Då kommer jag att introducera tvenne smaskens filmer: Shinji Imaokas charmiga, Christopher Doyle-fotade mjukporrmusikal Underwater Love och Ti Wests spökrysare The Innkeepers (ytterst exklusivt - den har inte USA-premiär förrän i februari). Ti West gjorde ju snygga retroskräckisen House of the Devil, som jag hyllade här, så peppen är stark.

Start kl 18, mellan filmerna är det paus för barhäng.

Biljetter finns här, Facebook-event här. Välkomna!

2011: summering!

Pust, pes. Så var det över! 70 filmer blev det (eller - i ärlighetens namn ett par tre till som jag skamlöst skippar, så blir slutsiffran jämn och bra).

Tanken från början var ju att skriva om filmerna i den takt jag såg dem, men så blev det förstås inte, därav panikskrivandet mot slutet för att beta av backloggen. Utmaningen i att skriva om allt man ser var också att tvingas skriva något (förhoppningsvis) läsvärt även om filmer som bara var okej – det är som bekant lätt att hylla och skönt att såga men filmer som bara är mediokra, vad säger man om dem? Det var det svåraste.

Anywho, jag har sett lite för få av årets förmodade mästerverk på bio för att göra en riktigt mäktig topp tio. Men utifrån vad jag sett av det som släppts i år, ser det ut såhär:

Bäst 2011

1. Drive
2. Super 8
3. Enter the Void
4. Black Swan
5. X-Men: First Class


Bubblare: Cyrus, Maktens män, Apornas planet, Tintin, Sound of Noise.


Sämst 2011

Hall Pass och Hanna.

Det var det. Vi ses igen 2012, då blir det något helt annat.

GOTT NYTT ÅR!

#70: Cyrus (2010)

"Mumblecore films are generally set in a post-college milieu, with characters that are typically heterosexual, white, middle class, and in their twenties. These films are typically character-driven, focusing more on relationships than conventional plot points. Naturalism - both in performance and dialogue - is a key feature. Mumblecore films are general produced with a low or micro-budget and low production values." (Wikipedia)


Har dålig koll på denna subgenre (och kikar man på listan över filmer har de väl knappt släppts i Sverige, vare sig på bio eller dvd) men bröderna Mark och Jay Duplass anses tillhöra "the movement". Cyrus är deras mest mainstreamiga film, dock med indieskådisar som Jonah Hill, John C. Reilly, Marisa Tomei och Catherine Keener i huvudrollerna. Rena drömcasten, och de levererar en fin berättelse: nyskilde Reilly blir blixtförälskad i sexiga Tomei, men stöter på trubbel när han kommer hem till henne och inser att mor och hemmapojken Jonah Hill har en lite väl tajt relation.


Cyrus är till synes en frodig komedi à la Farrelly Brothers, men är mycket mer inriktad på dialogen och karaktärerna än på skämten. Spelet är unisont svinbra, och Hill (pre-diet) gör en nyanserad tolkning av en roll som väldigt lätt kunde slå över i fars. Direkt till dvd i Sverige men i all anspråkslöshet en av de bästa filmer jag sett i år. 

#69: Jägarna 2 (2011)

Mattias Alkberg har redan skrivit den ultimata recensionen av Jägarna 2 i Norrbottens-Kuriren - läs den. Jag kan bara skriva under: när Kjell Sundvall är i farten snackar vi inte finlir utan det är "ett jävla drag" inte minst i spelet, som är stort och yvigt. Jag har svårt för Lassgårds slöa blick och alltmer Leif GW Persson-emulerande sludder, men Peter Stormare (i missklädsamt fittskägg) är rejält bra och skämsögonblicken oväntat få. En gedigen, robust, köttig, testosteronosande thriller – jag diggade.

#68: Valerie a týden divu (1970)

Tjecken Jaromil Jires surrealistiska saga Valerie and Her Week of Wonders från 1970 låter sig inte beskrivas så lätt. Det är en märklig, diffus, suggestiv lång dröm om trettonåriga Valerie som vaknar upp (eller somnar om?) till en omtumlande, dåsig, erotisk och skrämmande resa från barndom till vuxenhet. En sömngångaraktigt vacker saga med inslag av skräck, fantasy, mjukporr och Alice i Underlandet, fenomenalt snyggt fotad – som klyschan går: man kan ta vilken freeze frame som helst och få en ytterst delikat fondvägg som kommer att imponera på vännerna.

Detta är filmen som inspirerade Broadcast till deras egenartade sound, i synnerhet Valerie från mästerliga albumet Haha Sound som är en hommage till/ripoff av Lubos Fisers kongenialt spröda filmmusik. 

#67: Enter the Void (2009)

Far out, maaan! Gaspar Noés headtrip Enter the Void är väl ungefär så sinnesutvidgande och surrealistiskt man kan ha det på bio, utan att ta LSD innan. Eller vad vet jag, min oerhört ringa erfarenhet av droger sträcker sig väl till ett munbloss på en torr joint på en kickoff i Prag för tio år sen. Hursomhelst, jag satt som ett tänt ljus i två timmar och bara tog in Noés svävande steadicamåkningar, ändlösa tagningar och drogdåsiga, flytande stämning i ett drömlikt och våldsamt Tokyo. Medges att det blev en gnutta tröttsamt mot slutet, men då bjuder Noé i gengäld på så mycket smarriga jagupplösande sexscener att Freud skulle haft heltidsjobb i ett år framöver. Rekommenderas mycket varmt, helst av allt på bio men gärna på bluray eftersom Benoit Debies foto är magnifikt. Släpp garden, ta en näve åksjuketabletter och låt dig dras in i malströmmen. Heavy!

#66: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2 (2011)

Harry Potter and the... äh, vi kallar den väl HP7:2 som alla andra, var mitt livs första (och hittills enda) film konsumerad i IMAX-format, i 3D, på AMC på 42nd St i New York. Yeah!

Jag passade på i somras när vi var där på bröllopsresa, fru Conan och jag. Nånstans i min febriga nördhjärna hade jag rört ihop IMAX med, ehrm, barndomens Cinema 2000 eller nåt och trodde att jag skulle få sitta i en bamsesalong med välvd duk och vara liksom helt omsluten av filmen åt alla håll. Så var det icket utan IMAX innebär helt enkelt fetare ljud och högre upplösning. Och det såg jäkligt bra ut, även om en halvtom salong en augustidag i NY inte riktigt blev den awesome happening jag peppade på.

Anywho, lyxproblem – HP7:2 var klart bättre än ettan, utan några tradiga longörer (minns den ändlösa stugsittningen i ettan) och ett biffigt slag på slutet. Och riktigt snygg och clean 3D.

Nu har jag sett samtliga Harry Potter-filmer men rör ändå ihop dem, jag har nåt slags vit fläck när det gäller den glasögonprydde filuren, och måste ständigt fråga hustrun (som har järnkoll) om vilken film Lupin var med i och vad som hände med Sirius Black och sådär. Men vi har köpt blurayboxen, och en omtitt med barnen är nära förestående. Fredagsmys, Hogwart-stylee.

#65: Near Dark (1987)

Håller just nu på och plöjer Lance Henriksens självbiografi Not Bad for a Human. Trevlig läsning, Henriksen är en fascinerande person, helt självlärd och med ett minst sagt trassligt förflutet – han var analfabet upp i trettioårsåldern, och lärde sig i princip läsa genom att läsa manus. Henriksens finaste stund på vita duken är förstås som androiden Bishop i Aliens, men i samma veva spelade han även patriarken i vampyrfamiljen i Kathryn Bigelows skräckwestern Near Dark, tillsammans med Cameron-stammisar som Bill Paxton och Jenette Goldstein (och blivande Heroes-Petrellibrorsan Adrian Pasdar). En film som stått på dvd-hyllan och väntat i ett bra tag,  i den fina Anchor Bay-utgåvan med extramumma. Peppen har varit lång... och det bär emot som tusan att skriva det men nog blev det kanske ett lite antiklimax ändå. Blodig och frän men långsam, snudd på seg, och aldrig riktigt så cool som den vill vara, även om vampyrposset som kuskar runt i en RV med trasiga kläder och hemgjort solskydd är skönt lo-fi. Ändå givetvis ett måste för fans av a) vampyrfilmer, b) Kathryn Bigelow och c) Bill Paxton. Vilket borde vara alla.

#64: Black Swan (2010)

Ojoj, Darren Aronofskys psykoskräckmelodram har verkligen trillat bredvid, för att tala med Povel Ramel – jag såg den redan i mars. Två feta tummar upp, vill jag minnas. Både otippat och glädjande att en film som är mer Argento och Polanski än Stekta Gröna Tomater kan få en busslast med Oscars och grossa över 300 miljoner dollars.


Kanske sist på bollen här, men – spoiler alert!  – visst existerar inte mamman (Barbara Hershey) i verkligheten? Man får ju bara se henne i lägenheten tillsammans med Portman. Hon lämnar den aldrig, och verkar dessutom leva i nåt slags Portman-fixerat förflutet. Känns som om hon är en både hämmande och stödjande kraft som symboliserar Portmans usla självkänsla snarare än en verklig person, och att hon troligen dött/stuckit efter att hon utsatt sin dotter får nåt hemskt övergrepp i barndomen. Så kändes det iallafall. Har jag rätt?

#63: Le hérisson (2009)

Uttråkad och suicidal lillgammal elvaåring blir trevande vän med vresig, alienerad portvakterska som i sin tur blir uppvaktad av klok och trevlig österländsk man, alla i samma bostadshus i Paris. Kan de lära sig något av varandra, få se sina fördomar komma på skam, kanske rentav växa som människor? Appappapp, jag tar genast tillbaka den sarkastiska ingången för Mona Achaches Igelkotten – baserad på Muriel Barberys bestseller Igelkottens elegans – är vad som i recensionerna för ömsinta och hjärtevärmande europeiska light-arthouse-rullar brukar kallas "en pärla". Mycket tack vare fint spel från alla tre huvudroller, framförallt Josianne Balasko, en snygg kvinna som genomgår en förfulning nästan i klass med Charlize Theron i Monster för sin roll som den bittra portvakterskan. Mysig feelgood för frankofiler sugna på nåt lagom.

#61-62: Source Code (2011) + The Adjustment Bureau (2011)

Året bjussade på två romantiska sci fi-thrillers som startar extremt lovande och spårar ur lite mot slutet, så vi bakar för enkelhetens skull ihop dem:

Source Code, där Jake Gyllenhaal är fast i nåt slags labb-kontrollerat limbo och tvingas avvärja samma bombattack om och om igen, är Duncan Jones uppföljare till stilsäkra, Kubrick-vibbiga Moon. Även här är det existentialistisk identitetsmysteriös high tech-spänning på begränsad yta som gäller. En fascinerande och spännande första timme (Groundhog Day möter Inception!) förbyts mot ett tjorvigt romantiskt wish fulfilment-härke mot slutet. Synd och tråk, men innan dess en snygg och tät friller, och det blir såklart spännande att se vad Jones ska göra härnäst.

The Adjustment Bureau, efter en novell av Philip K. Dick, sportar Matt Damon och Emily Blunt som oväntat par stick i stäv med blivande toppolitikern Damons uttänkta livsbana, varför några mystiska män i sextiotalskostymer och hattar (ledda av alltid trivsamme John Slattery från Mad Men) bromsar romansen till Damons förtret.

En och annan cyniker har skojat elakt mot hatt- och dörr-festivalen i finalen, men jag tyckte det funkade, även om slutet kändes lite snopet - å andra sidan: ska man se filmen som en saga om människans fria vilja kontra Guds existens så ska man väl inte förvänta sig några enkla svar. En gedigen Dick-rulle.