OBS: innehåller (milda) spoilers.
Goddagens! Nu har jag enligt sparfilen kört runt åtta timmar av The Last of Us, och måste nypa mig i armen: kan det stämma att jag bara avverkat 43% av spelet? Kan det stämma att jag har så fruktansvärt mycket härligt kvar? Jag är helt omkullblåst och tycker här och nu att The Last of Us är det bästa tv-spel jag någonsin kört. Jag tänker på det hela tiden, längtar tills aftonen kommer då barnen somnat och jag kan trycka på continue och fortsätta min kärva och våldsamma resa genom det postapokalyptiska, hopplösa och brutala Amerikat.
Första halvtimmen är bland det mest knäckande jag varit med om i tv-spelsväg, det är nog bara Resident Evil 2 och Heavy Rain som kan tävla. Otroligt starkt. Först impas man över hur snyggt det är, sen grips man av storyn och figurerna, och sen går allt åt helvete i en kort, nervig och oerhört effektiv start.
Sen blire "20 Years Later" och lite snöpligt när spelet förvandlas till en två timmar lång tutorial om hur man smyger bakom lådor och gör takedowns på bovar... Allt känns väldigt mycket som en lång demobana från Naughty Dogs tidigare paradtitel Uncharted, fast tråkigare och utan humor. Men efter det blir spelet bara bättre och bättre.
Där jag är nu är det helt fantastiskt, en grymt suggestiv mix av smyg, skräck och pangpang. Clickers – en form av infekterade/zombies som är nästan blinda men går på hörsel och sliter upp halsen på en om man inte smyger tillräckligt tyst – är en av de mest fasansfulla tv-spelskreationer jag haft nöjet att bli slaktad av, om och om igen. De ger ifrån sig ett extremt otäckt strupklickande ljud, tänk den där djävulskt otäcka demonen i Ju-On: The Grudge så förstår ni, och kan man inte lura bort dem och smyga förbi blir man köttfärs på tre röda och väldigt obehagliga sekunder.
Jag gillar att spelet inte satsar på enkla skrämseleffekter utan låter utforskandet ta sin tid, det finns hur många ställen som helst där ett Resident Evil-spel hade gömt en zombie i en garderob eller plötsligt låtit en odöd storma in, men här tar man det lilla lugna. Älskar att de är sparsmakade med Gustavo "Brokeback Mountain" Santaolallas fantastiska musik, långa stunder av tystnad och sen hans finstämda plink på gitarren... Otroligt fint.
Kort sagt: jag älskar't! Och jag har inte ens hunnit använda pilbågen än. Längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar