onsdag 30 mars 2005

In Good Company

In Good Company lanseras som en rom-kom men är snarare en berättelse om personlig utveckling i kallhamrad business-miljö. Dennis Quaid är en medelålders reklamchef på en stor sporttidskrift som plötsligt blir petad neråt i hierarkin och ersatt av en snacksmidig men oerfaren påläggskalv (Topher Grace) som bara är hälften så gammal. När Topher dessutom börjar dejta Dennis tonårsdotter blir det bäddat för trubbel.

Trailern för In Good Company, med Peter Gabriels i och för sig fina men i filmsammanhang på sistone lite överanvända Solsbury Hill, var något av det klibbigaste jag sett på ett tag så förväntningarna var lågt ställda. Trots att Paul Weitz (regi/manus) har både myrkomedin Antz och den trevliga Nick Hornby-filmatiseringen Om en pojke på meritlistan.

Men lo and behold, In Good Company är, under sin första lyckliga timme, en grymt rolig historia. Weitz plockar många smarta poänger på krocken mellan den gammeldags rekorderlige reklammannen och den framgångsberusade men under ytan djupt osäkre uppkomlingen – och det måste sägas att varken Topher Grace eller Dennis Quaid varit bättre än här. Grace hoppade ju av That 70’s Show för en filmkarriär och kunde inte fått ett bättre genombrott. Och Dennis Quaid har efter ett flitigt men hitbefriat 90-tal återvänt till de undre skikten av A-listan och är lika bra här som i Far From Heaven dvs överjävligt bra. Och snygg som satan är han också.

Som oväntad grädde på moset är soundtracket precis som Garden State befolkat med handplockade låtar av Shins, Damien Rice, Iron & Wine och Soundtrack Of Our Lives, vilket ger sköna indie-vibbar åt en annars slick produktion.

Men nu är In Good Company en film med ett Budskap och när det skall levereras mot slutet så stannar hela maskineriet upp och all goodwill Weitz byggt upp bara pyser ut. Vi har sett den förut, konflikten mellan å ena sidan den goda, hårt arbetande, jordnära kapitalismen med yrkesstolthet och respekt för gubbarna på golvet och å andra sidan den kallhamrade, dog eat dog-mentaliteten i den nya ekonomin. Weitz är skicklig så länge han på ett personligt vardagsnära plan lyfter fram de absurda och tragikomiska konsekvenerna av synergitänkande och globalisering, och då är filmen extremt njutbar. Men när det är trekvart eller så kvar ska det verkligen berättas för oss hur ett stort hjärta och lite fräck och livserfaren know-how slår den ansiktslösa storkapitalismen på fingrarna, och det blir bara tröttsamt. Verkligen synd på rara ärter, för väldigt länge är In Good Company en riktigt smart och rolig film. (Betyg: 6/10)

Strandvaskaren (dvd)



Svenska slasherfilmer snyter man som bekant inte ur näsan – sedan Figge Norlings sagolika överspel i Svart Lucia 1992 känns det snarare som om Beck-franchiset tagit över knivmorden och psykopaterna i regnrock – så bara det faktum att Mikael Håfström gett sig på projektet är värt en applåd i sig. Om man ska göra en slasher i dessa dagar finns det två vägar att gå: antingen (den nu stendöda) metaskräckvarianten à la Kevin Williamson (Scream) som pepprar med postironiska referenser till andra filmer, eller den klassiskt humorbefriade hardcorevarianten. Klokt nog väljer Håfström och hans manuskumpan Vasa den senare (allt annat hade förresten blivit absurt med tanke på att det inte finns mycket till inhemsk kanon att blinka åt) och gör en rak, okomplicerad och handfast tonårsskräckis, som tyvärr inte lyckas något vidare.

Handlingen är ett hopkok från andra huggfilmer, musiken är bitvis rejält influerad av Carpenters mästerliga plinkande till ur-slashern Halloween, subjektiv kamera används flitigt och karaktärerna är så pass fyrkantiga att man snabbt räknar ut i vilken ordning de ska få träffa liemannen. Vilket alltihop är helt okej, rentav önskvärt, så länge det bjuds på krypande spänning och liberala doser blod - men Håfström ransonerar tyvärr slaktandet och verkar mer intresserad av sina hopplöst ointressanta karaktärer än att piska upp kalla kårar. Dessutom känns de flesta skådisarna påtagligt mycket äldre än sina rollfigurer – det är svårt att köpa Rebecka Hemse och Spung-idolen Daniel Larsson (båda 29) som nittonåringar på internatskola. Och den småsega finalen i en roddbåt är så lyft från Friday the 13th att det gör ont.

Ett lovvärt försök alltså, men med mer splatter och mindre intriger i uppehållsrummet så hade betyget höjts flera pinnhål. Behållningen blir istället Kjell Bergqvist i ännu en minnesvärd (och väldigt Kjell Bergqvistsk) biroll som rik skithög. (Betyg: 4/10)

fredag 25 mars 2005

Ocean's Twelve

Jag har sent omsider sett Ocean's Twelve och känner att jag behöver skriva av mig lite innan det kokar över. Ocean's 11 var en charmig och fjäderlätt historia med en regissör och ensemble på gott humör, en film som det var lätt att tycka om. Uppföljaren har inramats av idel pressträffar där Clooney, Pitt, Damon et al tävlat om att vara spexigast och mest distanserade, som det anstår män på toppen av sina karriärer. Det har snackats om fester och practical jokes och vad skönt att komma till Europa och filma lite, så förväntningarna inför filmen hamnade på rätt nivå -en skön rulle till med samma fräsiga bovgäng, inget att grubbla över såklart men ett par underhållande timmar i några välbekanta filmfigurers sällskap.

MEN Ocean's Twelve visar sig vara dynga, sämsta sortens navelskådande vanity project med en iskall bismak av unken cynism. I sämsta sequeltradition är manuset det tunnaste tunna av lövtunt, ett krystat upplägg om att Andy Garcia vill ha tillbaka sina stulna kasinopengar samtidigt som en fransk superskurk utmanar Clooney mfl om vem som egentligen är fräckast och ballast. Gott så om Soderbergh bara kunde piffat till anrättningen med det där som gjorde att man gillade ettan, förlåt elvan: snygga set pieces, rappt berättande och smartroligt snicksnack mellan skådisarna. Men Soderbegh är inte intresserad. Han är så kär i konceptet och sin ensemble att han skiter i berättandet och förlorar sig i snygga bilder, jumpcuts och mäktiga kameravinklar. Samt en rejält svårföljd struktur – hade detta inte varit en stjärnspäckad uppföljare hade filmbolaget lätt gått in och bett honom klippa om skiten, så besvärligt är det faktiskt att hänga med i svängarna, till och med för en nersutten cineast av Conans kaliber.

Till heistfilmens (vad heter det på svenska, stötfilm?) tjusning och grundregler hör ju att man får följa själva stöten från de minutiösa förberedelserna till den komplicerade och olycksdrabbade genomförandet. Men Soderbergh vägrar ge oss vad vi vill ha och alla brott berättas enligt samma struktur: först lite snabbt försnack, sen några hastiga scener där de bryter sig in, sen vips så är allt klappat och klart och fem minuter senare kommer förklaringen via uppspeedade återblickar och tradig voiceover. Det är tekniskt kompetent men i vevan försvinner publikens tålamod.

Men värst av allt är att Soderbergh är så förtjust i sin ensemble att han låter dem såsa iväg i meningslösa improvisationer. Pitt och Clooney sitter i en soffa och tittar på Gänget och jag dubbat till italienska. Pitt pratar om en tatuering medan Clooney häller vinet bredvid glaset och mumlar något om Fonzie. Klipp. Ta-daaa! Publiken jublar… inte. Filmen är full av såna scener där inget händer utom att skådespelarna självbelåtet jiddrar på. Det är urbota dåligt.

När sedan Julia Roberts karaktär kallas in i handlingen för att hon är lik Julia Roberts och ska låtsas vara Julia Roberts för att lura polisen, och träffar Bruce Willis som spelar sig själv, då är fan botten nådd. Soderbergh har sannolikt halvbånge över de många klyftiga skikten i metafilmen (Willis och Roberts spelade ju mot varandra i filmen-i-filmen i Altmans The Player!), filmstjärnorna är skitnöjda med att driva lite lätt med sig själv, men som betraktare blir man ilsk av det skamlösa egorunkandet och den akuta bristen på charm.

Alla inblandade i Ocean's Twelve verkar haft mäkta kul under inspelningen, men sprallet går inte genom filmduken. Kvar blir två långa timmar fyllda av mätta och belåtna multimiljonärer i dyra kläder som geggar runt i menlösa improvisationer, i en spänningsbefriad och sönderklippt röra förklädd till cool underhållning. Ocean's Twelve är ett stort skämt men problemet är att publiken aldrig får vara med. Släpps på dvd 20 april - rita in en fet dödskalle i almanackan och se (om) Traffic istället. (Betyg: 2/10)

måndag 21 mars 2005

SVT i lyckad humorsatsning-chock!

För ganska precis fyra år sedan skrev jag en minst sagt magsur krönika om SVT:s usla humorsatsningar. Kan inte på rak arm säga om det hänt så värst mycket sedan dess, det känns som om de egenproducerade humorprojekten hypats, visats och sen lagt sig att dö på den stora sketchkyrkogården i SVT:s källare på Gärdet, men nu har det hänt något. Att The Office skulle inspirera till efterföljare var förstås bara en tidsfråga, och nu har den landat på SVT i form av Ulveson & Herngren, ny komediserie i 12 avsnitt som började i lördags. En EFTI-producerad fejkdokumentär om hur det går när två uppburna komiker ska samsas i ett tv-projekt och egon krockar. Herngren/Ulveson spelar sig själva som barnsliga, snarstuckna, pretentiösa och djupt osäkra konstnärer och första avsnittet var lovande trots en del longörer. Det är stilsäkert gjort med kamerateam som filmar i smyg, vardagliga smågräl och stressade kamerablickar som säger mer än tusen ord - och som en bonus är sketcherna som paret får ihop riktigt roliga. Håll en tumme att det håller hela säsongen och missade du första avsnittet så vankas det repris på fredag 25 mars.

söndag 20 mars 2005

Finding Neverland

Peter Pan av J.M. Barrie verkar ha en alldeles särskild plats reserverad i många amerikaners hjärta, inte minst i Spielbergs som aldrig försitter en chans att klämma in referenser till den flygande pojken i sina mest sentimentala filmstunder (och såklart gjort sin allra sämsta film Hook löst baserad på historien). Så det är en smula märkligt att Finding Neverland, berättelsen om mannen bakom verket, låtit vänta såpass länge på sig innan Marc Forster (Monster’s Ball) tog sig an historien.

Det är London 1904 och Barrie (Johnny Depp med oklanderlig skotsk brytning) är en uppburen pjäsförfattare som efter en fiaskobetonad premiär flyr från sitt frostskadade äktenskap in i en platonisk relation med en snygg änka (Kate Winslet) och på köpet blir extrapappa åt hennes fyra söner. Barrie och pojkarna leker indianer och vita i trädgården och snart blir han så inspirerad att han skriver sitt magnum opus, baserad på sin nya familj. Det är en intressant historia (ganska friserad jämfört med vad som verkligen hände) som i Forsters och manusförfattaren David Magees händer tyvärr blir en tillrättalagd och övertydlig film. Barrie framställs som en frisinnad konstnärssjäl som gärna skiter i traditionerna och vågar bejaka fantasi och banslighet när hans omgivning torkat ihop i stiff borgerlighet och hämmat vuxenskap – men mer än så blir han aldrig. Hans relation till Winslet blir oförklarad (varför vill en gift karl hänga med en änka och hennes barn hela dagarna utan en tillstymmelse till romantiska eller ens pilska baktankar?) och Winslets rollfigur är ännu mer diffus.

Men vad värre är: redan från första bildrutan är Forster så angelägen om att lovsjunga om fantasins kraft och Barries uppfriskande bohemeri att man glömmer att publiken faktiskt kan tänka själv och inte behöver matas med argument - det blir grymt övertydligt och Barrie framställs som något slags älskansvärt halvgeni i all sin påhittighet samtidigt som rollkaraktären känns endimensionell och outvecklad.

Ingen skugga över vare sig Depp eller Winslet som spelar bra. Och det ser väldigt rejält ut med fiffiga glidningar mellan fantasi och verklighet. Det bidde sju Oscarnomineringar vilket inte förvånar (det är bara att bocka av: frifräsare mot ett stelt system, dödlig sjukdom, gråtande barn, fantasin som vapen, based on a true story) men jag köper inte en film som känns så schematisk och förutsägbar – många varma scener och en genuint sorglig till trots. Bäst är faktiskt Dustin Hoffman i en alltför liten biroll som härjad teaterchef: han har filmens vassaste repliker och ett av de senaste årens stiligaste skägg. (Betyg: 6/10)

måndag 14 mars 2005

Tina Fey-hypen skördar ännu ett offer



Saturday Night Live är en institution inom amerikansk tv-humor, men ni vet hur det är: man råkar zappa in på ett SNL som precis börjat (just nu är det sena kvällar på ZTV som gäller), blir alltid peppad - har man tur är det rentav ett vintage-avsnitt med Chevy Chase eller Eddie Murphy - men sjunker snart djupt ner i sin lazyboy i den plågsamma men ack så välbekanta insikten om hur hur urbota menlöst programmet egentligen är.

Sketcherna har ofta en förment smart premiss men är halvarslat skrivna, gästskådisarna är aldrig så festligt självdistanserade som de tror, alla läser replikerna innantill på en teleprompter strax under kameran, och - tradigast av allt - samtliga sketcher utmynnar i den patenterade SNL-vacuumet där det bara är studiopublikens lydiga jubel (alltid igångsatt av applådskyltarna) som signalerar att nu var det färdigskojat, någon slutpoäng finns i stort sett aldrig. Listan på stora stjärnor som börjat sin bana i SNL är hisnande läsning men inte ens de gamla fina sjuttiotalsavsnitten med Bill Murray, Dan Aykroyd och Gilda Radner, som man lätt ser framför sig som den heliga graalen av gudabenådad amerikansk humor, är så kul som man föreställer sig.

Nåja, slutgnällt nu. SNL är nu inne på säsong 30 och den nuvarande ensemblen är föga spännande, dock med ett lysande undantag i Tina Fey som är både aktris och head writer. Hennes manusdebut i filmsammanhang är MEAN GIRLS som är en lysande och illa kvick high schoolfilm. OKEJ-postertjejen Lindsay Lohan börjar i ny skola, hänger efter en taskig start med de svartklädda misfitsen men lockas över till The Plastics, skolans elitgäng av übersnygga tjejer som sätter agendan för vad som är coolt och inte på skolan.

Som alla high school-satirer måste också Mean Girls jämföras med genrens nestor, Michael Lehmans monumentala klassiker Heathers - och den står sig riktigt bra. Mean Girls är en smart, rapp och riktigt rolig film, briljant spelad av ett gäng skitsnygga skådisar och med ett tajt manus av Fey. Som själv är med i en biroll som lärare och förstås sparat några saftiga repliker till sig själv, liksom till SNL-kollegan Amy Poehler som är fin i en liten roll som paniskt ungdomlig tonårsmorsa. Kom ihåg var du läste det sist: Tina Fey är ett namn att hålla ögonen på. (Betyg: 8/10)

Trailer-pepp #6: War of the Worlds

Jag måste tyvärr erkänna, utan omsvep, att jag är väldigt förtjust i både del ett och två av Spielbergs Jurassic Park-franchise. Utan att närmare kunna förklara varför. Jag menar, det är ju inte särskilt ballt att ha sett båda filmerna tre-fyra gånger vardera om man är äldre än tretton år. Menlös anekdot: 1996 när jag var på Stockholms filmfestival första gången (och var ung och filmhungrig) tryckte jag i mig nästan 30 filmer på fem dagar, men höjdpunkten var ändå när jag gav efter för den alltid insmygande festival-ennuin och åkte hem till den lånta lägenheten för att knoppa in. Till min glädje stod Jurassic Park i videohyllan (vhs! det var tider det) och kvällen var räddad. Det var knappast den bästa filmen jag såg den veckan (festivalen öppnade med Fargo om jag inte minns fel) men lätt den mest tillfredsställande filmupplevelsen. Det är något med Spielbergs tekniskt fulländade dinosaurieeskapism som jag har svårt att värja mig mot.

Manusförfattaren bakom dessa mästerverk är David Koepp, en Conanfavorit som också står bakom första Spider-Man, David Finchers Panic Room, och inte minst två av Brian De Palmas bästa filmer Carlito's Way och Snake Eyes. Samt den hyggliga spökfilmen Stir of Echoes med Kevin Bacon som han också regisserade. Och häromåret den inte riktigt lika lyckade rysaren Secret Window med Johnny Depp.

Nu har Koepp lyckligtvis också filat ihop en bearbetning av H.G Wells SF-klassiker Världarnas krig, som just nu klipps av Spielberg (en och annan specialeffekt ska kanske läggas in också). Rollistan ser anständig ut, Tom Cruise är affischnamnet tillsammans med Miranda Otto, Tim Robbins (båda förresten från underbara Human Nature) och den lätt creepy barnskådisen Dakota Fanning (senast i Man On Fire).

Frågan är om nya War of the Worlds kan skrämma lika mycket som femtitalsversionen - med de nu ikoniska cyklopliknande flygande tefaten - som jag såg i späd ålder på granntjejens toppmatade video. Trailern, hittills bara en alltför kort teaser, lovar gott och Spielbergs signum på paketet kan förhoppningsvis bjussa på en lika elegant science fiction-fest som Minority Report. I sommar får vi svaret, USA-premiär blir det 29 juni.

Se trailern här: http://www.waroftheworlds.com/

onsdag 9 mars 2005

Trailer-pepp #5: Tim Burton's Corpse Bride

Tim Burtons version av Roald Dahls bizarra barnbok Kalle och Chokladfabriken - härhemma förstås förevigad genom Ernst Hugo Järegårds klassiska SVT-inläsning - börjar sakta men säkert närma sig. Charlie and the Chocolate Factory, med Johnny Depp som Willy Wonka, har USA-premiär 15 juli och kan förstås bli hur fantastisk som helst. Trailern lovar gott och manusbearbetningen är gjord av John August, som debuterade med Go (Doug Limans uppföljare till gudabenådade Swingers) och sen dess bl a skrivit Big Fish åt Burton (och, eh, båda Charlie's Angels-filmerna).

Som om det inte var nog jobbar Burton också med Corpse Bride, en stop motion-animerad dockfilm i samma stil som Nightmare Before Christmas. Henry Selick är inte inkopplad denna gång (han filmar istället Coraline, Neil Gaimans läskiga barnbok) men filmen har samma look som Nightmare, baserad på Burtons egna teckningar i vanlig ordning, men snäppet snyggare. I svart/vit/grå dämpad goth-stylee ser det faktiskt helt makalöst lovande ut. Röster görs av Burtonfavoriter som Depp, Helena Bonham Carter och Albert Finney plus Richard E. Grant och Christopher Lee. Premiär 23 september, till Sverige lagom till jul månne?

Hursomhelst, kasta ett getöga på trailern här: http://corpsebridemovie.warnerbros.com/

tisdag 8 mars 2005

Stensäkra debutanter i lysande svensk ungdomsfilm-chock!

OK, en minst sagt orättvis rubrik med tanke på att jag missade de flesta ur förra årets lavin av ungdomsfilmer, förutom pigga Babylonsjukan och ojämna Fröken Sverige. Hur som helst vågar jag nog påstå att SANDOR/SLASH/IDA (för det är den som väckt peppet) är den bästa ungdomsfilmen på den här sidan Fucking Åmål.

Precis som i Moodysons ångvält till debutfilm är det oprövade debutanter i huvudrollerna, ett vattentätt manus, dialog som låter som om det var på riktigt och en trygg hand som skött regisserandet. Henrik Georgsson är namnet att lägga på minnet, han har hittills gjort ett knippe kortfilmer och varit regiassistent åt Stefan Jarl, detta är hans debutfilm - och som sådan är det ett än större storverk. Sara Kadefors har gjort manusversionen av sin egen hyllade roman om stökiga Ida vars usla självkänsla gjort henne till en bad girl, och rysksvenske Sandor som dansar balett och försöker passa in bland de balla killarna. De hittar varandra på en chatsida på nätet och bygger en vänskap, men så länge de inte vågar vara ärliga mot sig själva och varandra funkar det inte. Det är en anspråkslös och vacker historia.

Märkvärdigast av allt är Andrej Lunusjkin och Aliette Opheim i huvudrollerna, som förutom sina coola namn är helt oprövade på vita duken om jag förstått rätt. Det är suverän casting och två känsliga, modiga och träffsäkra rolltolkningar de gjort och det är svårt att begripa att de är nybörjare. Lia Boysen är lysande som vanligt som Idas Zoolofttuggande mamma och hon kan redan nu börja fila på guldbaggetalet om ett drygt år, sanna mina ord.

Riktigt bra är också Sandors föräldrar med rysk brytning som man kan tälja med kniv - pappa Georgi Staykov har hittills spelat skäggstubbig klichégangster åt både Beck och Colin Nutley, så vi firar att han äntligen får spela en vanlig snubbe; Svetlana Rodina-Ljungkvist är mäktig som Sandors kontrollfreak till morsa som hetsar pojken mot nya stordåd (hennes giftslungande kapning av Sandors dansrival var inte en av de centrala scenerna men kanske den roligaste).

Alltså - om du överdoserat på kassa ungdomsskildringar med stelbent dialog, gå och se Sandor/Slash/Ida och bli stolt över att (svensk) film kan vara så hoppingivande, rörande och helt enkelt - dare I say it - fin.

lördag 5 mars 2005

Pollak får mer spö

Den minimala Så som i himmelen-backlashen som jag startade i höstas har nu fortsatt, när DN sent omsider vaknade till liv i morse och publicerade en saftig bredsida av Po Tidholm. Ord och inga visor! Läs artikeln här.

onsdag 2 mars 2005

Sideways

Birollsfavoriten Paul Giamatti (senast i American Splendor) spelar äntligen en huvudroll - han är Miles, en frånskild, bitter och gubbcynisk halvmisslyckad författare som älskar vin och inte kan släppa tanken på sin ex-fru – bara det är så sagolikt gött att man smälter direkt, och Giamatti är såklart lysande som alltid i en typ av roll han är född att spela. Men snart förstår man att Thomas Haden Church - som jag hittills bara sett spela fjompig bov i den underskattade (jodå) slapstickfesten George of the Jungle – nästan spelar dockersbrallorna av Giamatti, vilket sannerligen är en imponerande bedrift (och landade honom en välförtjänt Oscarnominering). Hans sidekick Jack är en förlovad man med en vecka kvar till bröllopet som i en panisk yra av frihetsträngtan och kåthet försöker pippa sig igenom hela vindistriktet i Kalifornien, trots Miles lönlösa försök att styra in honom på parets verkliga mål, vinprovning och en stilla runda golf.

Se där premissen till en av de bästa filmerna som släppts på ett bra tag. Sideways är ännu en triumf för Alexander Payne och hans manusmedarbetare Jim Taylor, som står bakom Conanfavoriter som Citizen Ruth, Election och About Schmidt. Sideways som bygger på en roman av Rex Pickett är deras mest kommersiella film hittills utan att för dens skull vara nerdummad på något sätt, det är bara en ganska enkel premiss och två väldigt välskrivna karaktärer som spelas ofattbart bra av Giamatti och Church. Att se deras samspel är lycka i dess renaste form.

Så mycket beröm har redan östs över Sideways - vilket kanske kan förklaras med att de flesta filmkritiker är Miles men skulle önska att de var Jack - att jag stoppar här, låt mig bara säga att det är en fantastisk film i all sin enkelhet. Trevligt nog har den också funkat riktigt bra kommersiellt och dessutom fått en Oscar för bästa manus vilket betyder att Alexander Payne kan fortsätta göra personliga, skarpa och intelligenta filmer framöver. Det skålar vi för! Förlåt.
(Betyg: 9/10)

Closer



Patrick Marber började som manusförfattare på flera Steve Coogan-projekt innan han skrev Closer, succépjäsen som blev en kioskvältare i London och har spelats i flera länder. T ex på Dramaten där jag såg den för några år sen med Melinda Kinnaman, Dan Ekborg, Jakob Eklund och Gunnel Fred i rollerna. Där var den rätt bra tror jag (fråga mig gärna om biroller men teaterminnet är ruskigt kasst) men i Mike Nichols version är den smått fantastisk.

Hela filmen kretsar kring fyra personer: Julia Roberts som fotograf, Clive Owen som läkare, Natalie Portman är en flicka utan bakgrund och Jude Law en misslyckad författare. Slumpen gör att deras vägar korsas och kärleksrelationerna dem emellan böljar fram och tillbaka i en elegant soppa av passion, besatthet, osäkerhet, förälskelse och svartsjuka.

Det är filmad teater i kubik vilket Nichols/Marber tack och lov inte försökt maskera på något ansträngt sätt, antagligen trygga i vetskapen att manuset är så inåt helvete bra att det går fint ändå. Filmen glider obehindrat fram och tillbaka i tidslinjen och gör nedslag då och då i de två parens liv under några år. Det är en befriande vuxen och smart film, med brutal, uppriktig och ofta rejält snuskig dialog. Alla skådespelarna briljerar men pokalen går framförallt till Clive Owen som formligen exploderar på duken i ett moln av cynisk intelligens – han är helt fantastisk och skulle nog fått sin Oscar om inte Morgan Freeman gjort ännu en trivsamt farbroderlig roll i Million Dollar Baby. Ett fett genombrott för Owen (vi glömmer gärna sömnpillret King Arthur) som skulle bli en perfekt Bond framöver.

Closer är en stilren, snyggt paketerad historia med dialog av Guds nåde. Nichols har med veteranens säkra hand styrt runt sina attraktiva skådisar (Clive Owen…hrrr…) som känns uppenbart peppade på chansen att få lägga rabarber på så biffiga och välrundade porträtt av kärlekstörstande och neurotiska nutidsmänniskor, och det blir en extra bonus att se en mainstreamstjärna som Julia Roberts ta riktigt fula ord i sin mun. En av årets bästa filmer redan nu, som det brukar heta. (Betyg: 8/10)

Meet the Fockers

Det var en månad sen vi hördes sist och sen dess har ett gäng bra filmer passerat revy framför mina ögon. En av de trevligaste är den oundvikliga uppföljaren till trivsamma Ben Stiller-komedin Meet the Parents/Släkten är värst. MEET THE FOCKERS har blivit en dundersuccé i USA, på god väg att bli den mest lönsamma komedin någonsin (smaka på det). I Sverige kristnad Familjen är värre som känns helt obegriplig men jag gissar att idén är att man ska tänka Släkten är värst, men - håll i er - Familjen är värre! Ännu en femetta utklämd av filmbolagets think tank.

Det började dåligt med den minst sagt avtändande trailern: en gapig soppa på Dharma & Greg-konceptet med Teri Polos wasp-föräldrar kontra Ben Stillers utflippade ex-hippies, idel snubbelgubbande mellan Dustin Hoffman och De Niro, en katt som jagar en hund… Men det funkar faktiskt fint, särskilt om förväntningarna skruvats ner ett par tre snäpp, och om man för länge sen tagit Ben Stillers persona till sitt hjärta. Han är lysande som vanligt i rollen han alltid spelar, som hunsad underdog med god vilja men omständigheterna mot sig.

Meet the Fockers är i stort sett samma film igen. Stiller måste fortfarande bevisa att han har en plats i superstiffa svärfar De Niros circle of trust men hans levnadsglada och medelålderspilska föräldrar sätter såklart käppar i hjulet med sin lössläppta livsglädje och pinsamma spontanitet. Paret Streisand-Hoffman som senior-Fockers verkar haft skoj tillsammans och bjussar trots alla farhågor om olidligt överspel på en extremt underhållande och välmatchad duo.

Krystad subplot om en illegitim son, djurhumor och sentimental avslutning åsido är Meet the Fockers en helt okej uppföljare som levererar om inte oväntade så nästan alltid trivsamma skratt. En upplevelse som för övrigt får en bizarr twist om man tidigare samma dag snikfluktat i senaste Playboy på Pressbyrån och ser helylletjejen Teri Polo vika ut sig med buske och allt, lika oväntat som oförklarligt. Kanske ville hon fila bort sin helylleimage, precis som man som västerlänning år 2005 måste fila bort det mossiga i att sex före äktenskapet skulle vara något otänkbart. Men det gör man, ty trots att komedi aldrig kommer att vara De Niros starka sida är hans hämmade patriark fortfarande så pass skräckinjagande att man förstår Stillers ängslan. (Betyg: 6/10)