Jag har sent omsider sett Ocean's Twelve och känner att jag behöver skriva av mig lite innan det kokar över. Ocean's 11 var en charmig och fjäderlätt historia med en regissör och ensemble på gott humör, en film som det var lätt att tycka om. Uppföljaren har inramats av idel pressträffar där Clooney, Pitt, Damon et al tävlat om att vara spexigast och mest distanserade, som det anstår män på toppen av sina karriärer. Det har snackats om fester och practical jokes och vad skönt att komma till Europa och filma lite, så förväntningarna inför filmen hamnade på rätt nivå -en skön rulle till med samma fräsiga bovgäng, inget att grubbla över såklart men ett par underhållande timmar i några välbekanta filmfigurers sällskap.
MEN Ocean's Twelve visar sig vara dynga, sämsta sortens navelskådande vanity project med en iskall bismak av unken cynism. I sämsta sequeltradition är manuset det tunnaste tunna av lövtunt, ett krystat upplägg om att Andy Garcia vill ha tillbaka sina stulna kasinopengar samtidigt som en fransk superskurk utmanar Clooney mfl om vem som egentligen är fräckast och ballast. Gott så om Soderbergh bara kunde piffat till anrättningen med det där som gjorde att man gillade ettan, förlåt elvan: snygga set pieces, rappt berättande och smartroligt snicksnack mellan skådisarna. Men Soderbegh är inte intresserad. Han är så kär i konceptet och sin ensemble att han skiter i berättandet och förlorar sig i snygga bilder, jumpcuts och mäktiga kameravinklar. Samt en rejält svårföljd struktur – hade detta inte varit en stjärnspäckad uppföljare hade filmbolaget lätt gått in och bett honom klippa om skiten, så besvärligt är det faktiskt att hänga med i svängarna, till och med för en nersutten cineast av Conans kaliber.
Till heistfilmens (vad heter det på svenska, stötfilm?) tjusning och grundregler hör ju att man får följa själva stöten från de minutiösa förberedelserna till den komplicerade och olycksdrabbade genomförandet. Men Soderbergh vägrar ge oss vad vi vill ha och alla brott berättas enligt samma struktur: först lite snabbt försnack, sen några hastiga scener där de bryter sig in, sen vips så är allt klappat och klart och fem minuter senare kommer förklaringen via uppspeedade återblickar och tradig voiceover. Det är tekniskt kompetent men i vevan försvinner publikens tålamod.
Men värst av allt är att Soderbergh är så förtjust i sin ensemble att han låter dem såsa iväg i meningslösa improvisationer. Pitt och Clooney sitter i en soffa och tittar på Gänget och jag dubbat till italienska. Pitt pratar om en tatuering medan Clooney häller vinet bredvid glaset och mumlar något om Fonzie. Klipp. Ta-daaa! Publiken jublar… inte. Filmen är full av såna scener där inget händer utom att skådespelarna självbelåtet jiddrar på. Det är urbota dåligt.
När sedan Julia Roberts karaktär kallas in i handlingen för att hon är lik Julia Roberts och ska låtsas vara Julia Roberts för att lura polisen, och träffar Bruce Willis som spelar sig själv, då är fan botten nådd. Soderbergh har sannolikt halvbånge över de många klyftiga skikten i metafilmen (Willis och Roberts spelade ju mot varandra i filmen-i-filmen i Altmans The Player!), filmstjärnorna är skitnöjda med att driva lite lätt med sig själv, men som betraktare blir man ilsk av det skamlösa egorunkandet och den akuta bristen på charm.
Alla inblandade i Ocean's Twelve verkar haft mäkta kul under inspelningen, men sprallet går inte genom filmduken. Kvar blir två långa timmar fyllda av mätta och belåtna multimiljonärer i dyra kläder som geggar runt i menlösa improvisationer, i en spänningsbefriad och sönderklippt röra förklädd till cool underhållning. Ocean's Twelve är ett stort skämt men problemet är att publiken aldrig får vara med. Släpps på dvd 20 april - rita in en fet dödskalle i almanackan och se (om) Traffic istället. (Betyg: 2/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar