Sideways

Birollsfavoriten Paul Giamatti (senast i American Splendor) spelar äntligen en huvudroll - han är Miles, en frånskild, bitter och gubbcynisk halvmisslyckad författare som älskar vin och inte kan släppa tanken på sin ex-fru – bara det är så sagolikt gött att man smälter direkt, och Giamatti är såklart lysande som alltid i en typ av roll han är född att spela. Men snart förstår man att Thomas Haden Church - som jag hittills bara sett spela fjompig bov i den underskattade (jodå) slapstickfesten George of the Jungle – nästan spelar dockersbrallorna av Giamatti, vilket sannerligen är en imponerande bedrift (och landade honom en välförtjänt Oscarnominering). Hans sidekick Jack är en förlovad man med en vecka kvar till bröllopet som i en panisk yra av frihetsträngtan och kåthet försöker pippa sig igenom hela vindistriktet i Kalifornien, trots Miles lönlösa försök att styra in honom på parets verkliga mål, vinprovning och en stilla runda golf.

Se där premissen till en av de bästa filmerna som släppts på ett bra tag. Sideways är ännu en triumf för Alexander Payne och hans manusmedarbetare Jim Taylor, som står bakom Conanfavoriter som Citizen Ruth, Election och About Schmidt. Sideways som bygger på en roman av Rex Pickett är deras mest kommersiella film hittills utan att för dens skull vara nerdummad på något sätt, det är bara en ganska enkel premiss och två väldigt välskrivna karaktärer som spelas ofattbart bra av Giamatti och Church. Att se deras samspel är lycka i dess renaste form.

Så mycket beröm har redan östs över Sideways - vilket kanske kan förklaras med att de flesta filmkritiker är Miles men skulle önska att de var Jack - att jag stoppar här, låt mig bara säga att det är en fantastisk film i all sin enkelhet. Trevligt nog har den också funkat riktigt bra kommersiellt och dessutom fått en Oscar för bästa manus vilket betyder att Alexander Payne kan fortsätta göra personliga, skarpa och intelligenta filmer framöver. Det skålar vi för! Förlåt.
(Betyg: 9/10)