Peter Pan av J.M. Barrie verkar ha en alldeles särskild plats reserverad i många amerikaners hjärta, inte minst i Spielbergs som aldrig försitter en chans att klämma in referenser till den flygande pojken i sina mest sentimentala filmstunder (och såklart gjort sin allra sämsta film Hook löst baserad på historien). Så det är en smula märkligt att Finding Neverland, berättelsen om mannen bakom verket, låtit vänta såpass länge på sig innan Marc Forster (Monster’s Ball) tog sig an historien.
Det är London 1904 och Barrie (Johnny Depp med oklanderlig skotsk brytning) är en uppburen pjäsförfattare som efter en fiaskobetonad premiär flyr från sitt frostskadade äktenskap in i en platonisk relation med en snygg änka (Kate Winslet) och på köpet blir extrapappa åt hennes fyra söner. Barrie och pojkarna leker indianer och vita i trädgården och snart blir han så inspirerad att han skriver sitt magnum opus, baserad på sin nya familj. Det är en intressant historia (ganska friserad jämfört med vad som verkligen hände) som i Forsters och manusförfattaren David Magees händer tyvärr blir en tillrättalagd och övertydlig film. Barrie framställs som en frisinnad konstnärssjäl som gärna skiter i traditionerna och vågar bejaka fantasi och banslighet när hans omgivning torkat ihop i stiff borgerlighet och hämmat vuxenskap – men mer än så blir han aldrig. Hans relation till Winslet blir oförklarad (varför vill en gift karl hänga med en änka och hennes barn hela dagarna utan en tillstymmelse till romantiska eller ens pilska baktankar?) och Winslets rollfigur är ännu mer diffus.
Men vad värre är: redan från första bildrutan är Forster så angelägen om att lovsjunga om fantasins kraft och Barries uppfriskande bohemeri att man glömmer att publiken faktiskt kan tänka själv och inte behöver matas med argument - det blir grymt övertydligt och Barrie framställs som något slags älskansvärt halvgeni i all sin påhittighet samtidigt som rollkaraktären känns endimensionell och outvecklad.
Ingen skugga över vare sig Depp eller Winslet som spelar bra. Och det ser väldigt rejält ut med fiffiga glidningar mellan fantasi och verklighet. Det bidde sju Oscarnomineringar vilket inte förvånar (det är bara att bocka av: frifräsare mot ett stelt system, dödlig sjukdom, gråtande barn, fantasin som vapen, based on a true story) men jag köper inte en film som känns så schematisk och förutsägbar – många varma scener och en genuint sorglig till trots. Bäst är faktiskt Dustin Hoffman i en alltför liten biroll som härjad teaterchef: han har filmens vassaste repliker och ett av de senaste årens stiligaste skägg. (Betyg: 6/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar