In Good Company lanseras som en rom-kom men är snarare en berättelse om personlig utveckling i kallhamrad business-miljö. Dennis Quaid är en medelålders reklamchef på en stor sporttidskrift som plötsligt blir petad neråt i hierarkin och ersatt av en snacksmidig men oerfaren påläggskalv (Topher Grace) som bara är hälften så gammal. När Topher dessutom börjar dejta Dennis tonårsdotter blir det bäddat för trubbel.
Trailern för In Good Company, med Peter Gabriels i och för sig fina men i filmsammanhang på sistone lite överanvända Solsbury Hill, var något av det klibbigaste jag sett på ett tag så förväntningarna var lågt ställda. Trots att Paul Weitz (regi/manus) har både myrkomedin Antz och den trevliga Nick Hornby-filmatiseringen Om en pojke på meritlistan.
Men lo and behold, In Good Company är, under sin första lyckliga timme, en grymt rolig historia. Weitz plockar många smarta poänger på krocken mellan den gammeldags rekorderlige reklammannen och den framgångsberusade men under ytan djupt osäkre uppkomlingen – och det måste sägas att varken Topher Grace eller Dennis Quaid varit bättre än här. Grace hoppade ju av That 70’s Show för en filmkarriär och kunde inte fått ett bättre genombrott. Och Dennis Quaid har efter ett flitigt men hitbefriat 90-tal återvänt till de undre skikten av A-listan och är lika bra här som i Far From Heaven dvs överjävligt bra. Och snygg som satan är han också.
Som oväntad grädde på moset är soundtracket precis som Garden State befolkat med handplockade låtar av Shins, Damien Rice, Iron & Wine och Soundtrack Of Our Lives, vilket ger sköna indie-vibbar åt en annars slick produktion.
Men nu är In Good Company en film med ett Budskap och när det skall levereras mot slutet så stannar hela maskineriet upp och all goodwill Weitz byggt upp bara pyser ut. Vi har sett den förut, konflikten mellan å ena sidan den goda, hårt arbetande, jordnära kapitalismen med yrkesstolthet och respekt för gubbarna på golvet och å andra sidan den kallhamrade, dog eat dog-mentaliteten i den nya ekonomin. Weitz är skicklig så länge han på ett personligt vardagsnära plan lyfter fram de absurda och tragikomiska konsekvenerna av synergitänkande och globalisering, och då är filmen extremt njutbar. Men när det är trekvart eller så kvar ska det verkligen berättas för oss hur ett stort hjärta och lite fräck och livserfaren know-how slår den ansiktslösa storkapitalismen på fingrarna, och det blir bara tröttsamt. Verkligen synd på rara ärter, för väldigt länge är In Good Company en riktigt smart och rolig film. (Betyg: 6/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar