Indie-feelgood med Zach Braff, Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Ian Holm och Method Man. Regi och manus: Zach Braff.
Två av årets bästa filmer har en del gemensamt: de är skarpa komedier, de är gjorda av debutanter, och de handlar om att återvända hem och ta itu med sin familj. Först ut är GARDEN STATE av och med JD från Scrubs aka Zach Braff. Det har varit en LÅNG väntan sen man upptäckte den lysande trailern i somras men nu är den äntligen här (premiär 26 november).
Braff spelar Andrew Largeman, en vilsen tjugonånting som återvänder efter nio år till sin hemstad i New Jersey efter en halvlyckad karriär i LA (där hans främsta merit är att ha spelat en efterbliven quarterback i en tv-serie) för att gå på sin mammas begravning. Andrew är mer eller mindre avtrubbad av flitiga mängder antidepressiva piller och flyter runt bland sina gamla kompisar och skelett i garderoben innan han hittar en chans att hitta tillbaka till sig själv igen.
Garden State har jämförts med Mandomsprovet och en beröringspunkt är Braffs spel, som är lika charmigt avstängt och halvkomatost som Dustin Hoffmans - vars klassiska Benjamin Braddock var en annan vilsen ung man på drift i vad som kallas vuxenlivet men som bara känns som en ond dröm. Braff har ett gott öga för bizarra ögonblick och filmen är fullpackad med drömska och surrealistiska vardagssituationer - vi följer hela tiden handlingen genom Andrews stenade, milt förvånade blick och det är ofta riktigt roligt. Inte minst tack vare fotot av Lawrence Sher som radar upp den ena välkomponerade och snyggt symmetriska bilden efter den andra . Och soundtracket, handplockat av Braff, är sannolikt det bästa i år: Nick Drake, Iron & Wine, Simon & Garfunkel och The Shins (som också namedroppas) garanterar en extremt hög trivselfaktor.
Birollsinnehvarna är valda med stor omsorg, framförallt Peter Sarsgaard som är fullständigt självlysande i det tysta som Andrews sorgsna stonerkompis som bor kvar hos sin bedagade mamma och hankar sig fram på diverse skumraskaffärer. Han är ohyggligt bra och man vill genast hyra up sig på hela hans cv (jag kan tom överväga att se om Kathryn Bigelows träiga ubåtsdrama K-19: The Widowmaker bara för att få en glimt av Sarsgaard igen - så bra är han).
Garden State är en trevlig film men ibland överskrids myskvoten och det blir nästan för gulligt – Andrew mår dåligt men det bränner aldrig riktigt till, och Zach Braff verkar ibland vara lite för mån om att framstå som en snäll kille –vi tillåts aldrig riktigt tycka något annat om honom än att han är söt och vilsen. Och bitvis kan det kännas som om Garden State inte riktigt håller ihop som helhet (upplösningen som såklart inte ska avslöjas här känns lättköpt och förutsägbar) utan mer är en räcka roliga situationer efter varann.
Men det känns som trist lyxgnäll och handlar kanske mer om att förväntningarna var så tokigt höga efter den strålande trailern. För vad Zach Braff kokat ihop är ändå en rolig, intelligent, romantisk, välskriven, tjusig och charmigt anspråkslös historia med stort hjärta, dialog som ibland blixtrar till, ett soundtrack att dö för och en drömsk, behaglig, skön känsla - helt sonika en av årets allra mysigaste filmer. Om bara trailern inte hade varit så djävulskt bra… (Betyg: 8/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar