Denzel Washington: skitsnygg karaktärsskådis eller supertrist pretto? Jag lutar åt det tidigare, har länge varit svag för Denzel trots att hans rollval varit allt annat än vågade. Därför är det glädjande att han likt Robin Williams verkar tröttnat på de präktiga rollerna och sökt sig till lite mindre slätstrukna figurer.
Det började med Antoine Fuquas Training Day (2001) som också landade honom en Oscar för bästa manliga skådis. Det var välförtjänt, även om hans grymma överspel i slutscenen kanske inte var någon karriärhöjdpunkt. Ändå var det en kul film på många sätt. Om vi struntar i Denzel för ett ögonblick så hade både Snoop Dogg och Dre roller i en film som inte handlade om att röka på; Dre såg dessutom överdjävligt hård ut som korrumperad snut med bössa och kevlarväst. Och inte minst var det riktigt… tillfredsställande att se en skrajsen Ethan Hawke nertryckt i ett badkar med en fet hagelbössa i pannan – att mannen på andra sidan gevärspipan, nyzeeländaren Cliff Curtis, var så skräckinjagande ondskefull att hans psykopatiske latinoskurk för alltid fastnade på näthinnan och man fick en ny birollsfavorit att hålla ögonen på kom som en bonus. Men framför allt kändes det fint att Denzel vågade sig på en skurkroll efter att mest bara spelat rättrådiga och småtrista hjältar under så många år, om än med den äran. Trenden fortsätter lyckligtvis, för i två aktuella Denzel-filmer spelar han män på gränsen till både nervsammanbrott och moraliskt ras.
Vi börjar med MAN ON FIRE (premiär 19 nov) som är Tony Scotts nya film efter Spy Game. Om inget omvälvande händer får Tony Scott nog alltid leva med att vara Ridleys mindre begåvade brorsa. Båda startade sina karriärer i England med att göra tonvis med reklamfilmer och har sen haft otroligt framgångsrika karriärer i Hollywood. Men där Ridley trots en del fiaskon (minns ni G.I. Jane?) gjort både odiskutabla mästerverk som Blade Runner och Alien och smarta kioskvältare som Thelma & Louise och Gladiator så får Tony leva vidare på kredd för True Romance (som var otroligt ball när den kom, i den allmänna Tarantino-yran, men som inte har åldrats med välbehag). Efter debuten med vampyrthrillern The Hunger med Catherine Deneuve och David Bowie (svintrist och kalkon men ändå lite, eh, djärv om inte annat) valde han den ultrasäkra kommersiella vägen och har sen mest bara gjort dyra tråkigheter som The Fan. Glassiga välsmorda och löjligt snyggt fotade actionblaffor med form före innehåll.
Vilket förstås inte behöver vara fel men till skillnad från sin stilsäkre bror har Tony alltid fläskat på med snabba klipp och hundra jobbiga kameratricks, även när det känns helt onödigt och bara stör. Spy Game var ett bra exempel – en helt ok spionfilm (och sista chansen att se Robert Redford innan han gjorde sitt fasansfulla ögonlyft) men de långa dialogscenerna verkar gett Tony sån panik att han var tvungen att ha helikoptertagningar och jumpcuts en masse.
Det är därför man gärna stönar när det vankas Tony Scott och Man On Fire är inget undantag. Under förtexterna får vi en lägesrapport över hur kriminellt och farligt det är i Mexico idag med x antal kidnappningar per dygn och farliga tider för rika familjer. Dock i vanvettstempo och med en så hetsig blandning av färg/svartvitt/video/slo-mo - det är så sönderklippt att man fasar för hur resten av filmen ska se ut.
Men tack och lov så lugnar det sig. Man On Fire är uppdelad i två halvor. I den första är Denzel alkad och självmordsbenägen agent på dekis som får jobb som livvakt åt en rik amerikansk familj i Mexico City. Hans jobb är att vakta dottern till en företagsledare och under veckornas lopp händer något otänkbart – den lilla flickans nyfikna frågor och lillgamla livsvisdom får den utbrände Denzels hårda fasad att krackelera och så småningom börjar han få en ny mening med livet: han lär henne simma, hon lär honom att älska livet. Jo, det är lätt att ironisera men det här är de bästa i hela filmen och rätt fint skildrat, om än rätt förutsägbart. Och att flickan spelas av barnskådisproffset Dakota Fanning gör att det blir otroligt kompetent men ofta känns som en liten vuxen i en tioårings kropp, som så ofta är fallet med barnskådisar (men problemet är snarare de osannolika repliker som läggs i deras små munnar).
Sedan blir flickan kidnappad och Denzel ger sig ut på en hämndodyssé för att få fast de skyldiga. Här är Denzel bra, skottskadad, blodig, svettig och jävlig. Men filmen utvecklar sig till en orgie i misshandel och tortyr och det är i och för sig trevligt att se Denzel kötta loss riktigt ordentligt men det blir snabbt osmakligt. Här kommer Tony Scott också loss - i takt med att filmen blir råare blir också filmspråket mer skakigt, stökigt och jobbigt, vilket känns som ett givet och trist alternativ. Trots en Denzel på hugget blir sadismen enahanda och jag tappade intresset. Skippa Man On Fire och ägna istället en kväll åt Tony Scotts hittills bästa film - technothrillern Enemy of the State från 1998 med Gene Hackman i högform. (Betyg: 5/10)
Mer Denzel: THE MANCHURIAN CANDIDATE uppdaterad av Jonathan Demme. John Frankenheimers original från 1962 är ju en milstolpe i konspirationsfilmgenren så det är stora skor att fylla. (Nu var det tyvärr så länge sen jag såg originalet att jag glömt den så vi lämnar alla jämförelser därhän.) Denzel tar över Laurence Harveys roll som plågad krigsveteran med en naggande aning om att historien skrivits om och att suspekta experiment utförts på hans egen pluton. Kriget i fråga är nu Desert Storm istället för Korea, och filmen släpptes i USA i juli, lagom till presidentvalskampanjen. Tyvärr vann ju som bekant fel man så att se The Manchurian Candidate nu, med eftertankens kranka blekhet, känns mer som en dokumentär än en dystopi - att USA:s president skulle vara en nickedocka styrd av storkapitalet känns föga kontroversiellt utan mer som den dystra verkligheten.
Nå, cynism åsido så funkar filmen, även om de surrealistiska och darriga bitarna skulle varit fler och starkare - det är en rak och lite väl tydlig berättelse där de alltför få scener när Denzel halkar mellan drömmar, hallucinationer och verklighet är de allra mest lysande. Och en frustrerad Denzel med svettpärlor på överläppen spelar fantastiskt bra, liksom Liev Schreiber som den ständigt smajlande påläggskalven med en mörk hemlighet. Till pluskontot lägger vi också Tak Fujimotos mästerliga foto: precis som i Demmes När lammen tystnar använder han sig i alla tunga dialogscener av närbilder skjutna rakt framifrån så att skådespelarna nästan pratar direkt in i kameran, med samma intima och intensiva effekt. Och för Demme-fans är det kul att så många av hans ständiga stammisar (Charlers Napier, Roger Corman) dyker upp i små biroller. (Betyg: 6/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar