The Incredibles

Efter mästerverk som Toy Story, Monsters Inc och Finding Nemo är frågan när det vankas en ny Pixar-film inte om den är bra utan hur osannolikt bra den kommer att vara. Nu är äntligen The Incredibles (regi/manus: Brad Bird) här och det börjar lovande. Pixar har lagt fabeldjuren åt sidan och tar sig för första gången an människor och premissen, en familj bestående av Marvel-aktiga superhjältar måste gå under jorden och leva svensson-liv när deras tjänster inte längre är så poppis bland de vanliga medborgarna, är lika enkel som lysande - Bird plockar många poänger på att superstarka övermänniskor måste krångla in sig i små bilar och släpa sig till jobbet.

Problemet är bara att inledningen på filmen är på tok för lång - det tar en evighet att förbereda oss på att familjen måste dra på sig trikåerna igen, något alla bara sitter och väntar på sen man såg trailern för över ett år sedan. Alla Pixarfilmer tills nu har varit sagolikt effektivt och elegant berättade men här såsas det på ett lite självupptaget sätt. Att den obligatoriska förfilmen, en menlös historia om ett hoppande får, dessutom är det svagaste som kommit ur Pixarstudion gör inte saken bättre.

Det andra som skaver är att Elastigirl som är frun i superhjältefamiljen (med röst av Holly Hunter) är just en fruga, en riktigt sur och gnatig kärring som vill uppleva radhuslyckan och bromsar sin hubby Mr Incredibles comebackfantasier (Craig T Nelson) med floder av gnäll. Det känns otroligt mycket Lilla Fridolf och förtar en del av glädjen.

Tack och lov går tomgången över i turbo när familjen måste rycka in för att rädda Mr Incredible och om man orkat med den långa transportsträckan får man lön för mödan. Sista trekvarten eller så är en ljuvlig actionfest i högt tempo vilket förlåter longörerna i början. Den lite dysfunktionella superfamiljen svetsas samman av motgångarna och det har vi såklart sett förut i många varianter, men jag tyckte bara det var fint.

Den stora behållningen med The Incredbiles är scenografin och designen som är helt och hållet fantastisk. Stilrent och stiliserat 50-tal med hur många snygga detaljer som helst att upptäcka (som vanligt kom jag på mig själv under visningen att faktiskt sitta och längta efter att se dvd:n hemma i soffan) och bäst av allt är superskurkens underjordiska bas. Alla baser i alla Bondfilmer upphöjt till hundra – påhittigheten är enastående och scenerna därinifrån hör till filmens alla roligaste och mest imponerande.

The Incredibles är som vanligt en fest för ögat men för en gångs skull har Pixar inte lyckats fullt ut. Nära två timmar är för mycket, en kapad halvtimme hade varit önskvärd. Å andra sidan är det fortfarande ingen som smäller Pixar på fingrarna när det gäller dataanimerad mysfilm. Nu laddar vi för Cars, med Paul Newman och Owen Wilson, som går upp i november 2005. Bara ett år kvar! (Betyg: 7/10)