torsdag 31 maj 2012

Bring the Payne!


Jag har ägnat de senaste sju-åtta kvällarna åt att massakrera bovar i slow motion, och jag tröttnar liksom aldrig. Max Payne 3 har håvat in idel 8:or och 9:or men också fått en del ganska välförtjänt smisk (bl a av SvD, Edge och Aftonbladet) för att det är för linjärt, för enahanda och framförallt för att Rockstar som nu tagit över den finska (stafett)pinnen från Remedy och till stor del lagt ner graphic novel-berättandet och den New York-regniga noirstämningen som blivit seriens signum och istället placerat Max som livvakt åt några rika knösar i Sao Paulo. Soldränkta yachtpartys, strobande klubbar och härjade favelor istället för dystra bakgator alltså. Men jag älskar't! 



Körde nyss om Max Payne 2 (som kom 2003) nu när man kan köpa det för en billig penning på XBox Live (har tidigare kört det två gånger på PC när det begav sig) och det var fortfarande kul, och den ruggiga sekvensen på det övergivna lustiga huset är svårslagbart, men många gråa trappuppgångar och byggarbetsplatser blev det. Jag tycker tvärtom det är skönt att Rockstar tagit nya grepp, och drivit ner Max ännu längre i dyngan – efter en lång arbetsdag som helt inkompetent livvakt kopplar han av med Jack Daniels, smärtlindrande piller och avslutar sen aftonen med att spy i vasken och däcka på golvet. (Det blir nästan ett running joke: i stort sett alla han får betalt att skydda blir mördade eller bortrövade medan Max ligger avsmullen i nån soffa med Jack Daniels-fläckar och dregel på sitt solkiga linne.) Det är mörkt och geggigt och Max ältar om och om igen sina risiga livsval, sin otur och sin allmänna klantighet – underhållande i början och det bjussas på gott om välskrivna och härligt bittra oneliners men rätt tradigt efter sju-åtta timmar. 



Max Payne 3
är på gott och ont som ett linjärt GTA IV regisserat av Tony Scott, särskilt våldsrafflet Man On Fire med en osedvanligt brutal Denzel som livvakt i Mexico City verkar vara Houser-brorsornas stora inspiration när de skrivit manus och designat spelet (inte minst den grafiska looken där vissa ord ur dialogen flashar upp på skärmen). När man i förstone smyger runt i en favela och blåser skallen av skurkar i kevlarväst och kepor känns det som man spelar en tredjepersonsvariant av Call of Duty: Black Ops, Max drar t o m ett skämt om "buzzkill" vilket jag (över)tolkade som en passning till just det spelet. Men bullet time och shootdodge funkar fortfarande finemang, miljöerna är oerhört snygga och detaljerade, banorna genomtänkta, svårighetsgraden (jag kör normal) lagom, soundtracket makalöst snyggt, berättandet sömlöst... det flyter på så otroligt fint. 



Och när man sitter hukad bakom ett skrivbord i ett kontorslandskap med en Uzi och fem-sex bad guys stormar in (Max Payne regisserat av John McTiernan!) varpå man pepprar dem med bly i slow motion så att papper flyger, stolar spinner iväg och kopiösa mängder glas krossas... Då är det gott att leva.



Och döda. För en innovation sen förra spelet är att dödsanimationerna är så utstuderat realistiska och obarmhärtiga att man nästan mår lite illa... över att det känns så jäkla gött. Var det inte nåt tidigt Tekken-spel till konsol som rönte sedvanlig moralpanik på nittiotalet från förbudsivrare för att man (gasp!) kunde fortsätta sparka nån som redan ligger? Det vore spännande att höra samma mänskors åsikt om att man kan fortsätta skjuta på någon som redan blivit skjuten, i slow motion dessutom, och se kula efter kula med enorm detaljrikedom och anatomisk korrekthet penetrera skallar, kinder, hakor och komma ut på andra sidan i ett köttigt, klarrött blodmoln.

It ain't pretty. Men faen vad roligt det är.  

måndag 28 maj 2012

120 höjdare: Catfish (2010)

OBS: innehåller spoilers.

In this day and age, där det knappt är möjligt att undvika spoilers för nya smaskiga filmer ens i tio minuter, känns det som nåt slags mirakel att jag lyckades undvika allt snack kring snackisen Catfish i över två år, sen den hade premiär på Sundance och man hörde buzzet kring den. Jag visste att det fanns en "twist" vilket jag som twistdiggare och mångårig Shyamalan-apologet (ända tills The Happening, därefter var det kört) gnuggade händerna i förtjusning över.

Fast filmens twist, att både den rara åttaåringen som målar så fina tavlor och den sms-flirtande sjuttonåringen visar sig vara nåt helt annat, framkommer ju hyfsat snabbt i filmen. När den sen var slut vände jag mig genast till fru Conan och sa: det var en fejkdokumentär va, det var det som var twisten? Vi loggade in på World Wide Web för att få svaret men fann förvånansvärt lite, trots att den gick upp på bio hösten 2010 och katten borde vara ute ur säcken, för att peppra med ännu en anglicism.

Filmmakarna Henry Joost och Ariel Schulman – som vid det här laget, tycker man, kunde slappnat av lite – hävdar att allt är på riktigt. (Och det går bra nu: de blev draftade till Paranormal Activity 3 som drog in kopiöst med pengar och jobbar nu med fyran.) Mamman i filmen har en hemsida och är intervjuad i teve och säljer säkert hyfsat av sina trevliga tavlor. Alla glada, så vad är problemet? Den som flitigast försöker leda i bevis att allt är arrangerat låter som en jobbig rättshaverist och man tröttnar snabbt på hans knappologiska utläggningar om vad som skrevs på regissörens blogg en viss dag jämfört med vad som borde skrivits med tanke på vad som händer i filmen... man vill liksom inte tillhöra det laget.

Jag tyckte filmen var bra. Man tröttnar kanske lite på Ariels Schulmans flin, men storyn är fascinerande och i slutänden förstås ganska sorglig. Egentligen kanske det inte spelar så väldigt stor roll om det är fejk eller inte, det är fortfarande en jäkligt bra skröna, skickligt berättat i fulrealistiskt dokumentärstil.

Men, för att citera den stackars bankrånaren på fel ände av Clintans picka i Dirty Harry, "I gots to know": visst är det en fejdokumentär?

måndag 21 maj 2012

Quizfinal på Pet Sounds Bar 24 maj!



Jag avbryter abrupt den totala tystnaden här för en liten plug för Stockholms Filmquiz! Den som bor i Stockholm och vill höra mig och mina kamrater hålla frågelåda för sista gången i vår bör bege sig till Pet Sounds Bar nu på torsdag den 24 maj, då vi avrundar vårsäsongen med extra trevliga frågor och extra smarriga priser. Baren i källaren öppnar i vanlig ordning 17:30, vi sparkar igång quizzande klockan 19. 


Sen blir det en lång, svår och quizabstinensfylld sommar (då jag dock tänkte ägna lite mer quality time åt den här bloggen) så passa på.

Länk till Facebook-evenemang här


Varmt välkommen!