Svenska slasherfilmer snyter man som bekant inte ur näsan – sedan Figge Norlings sagolika överspel i Svart Lucia 1992 känns det snarare som om Beck-franchiset tagit över knivmorden och psykopaterna i regnrock – så bara det faktum att Mikael Håfström gett sig på projektet är värt en applåd i sig. Om man ska göra en slasher i dessa dagar finns det två vägar att gå: antingen (den nu stendöda) metaskräckvarianten à la Kevin Williamson (Scream) som pepprar med postironiska referenser till andra filmer, eller den klassiskt humorbefriade hardcorevarianten. Klokt nog väljer Håfström och hans manuskumpan Vasa den senare (allt annat hade förresten blivit absurt med tanke på att det inte finns mycket till inhemsk kanon att blinka åt) och gör en rak, okomplicerad och handfast tonårsskräckis, som tyvärr inte lyckas något vidare.
Handlingen är ett hopkok från andra huggfilmer, musiken är bitvis rejält influerad av Carpenters mästerliga plinkande till ur-slashern Halloween, subjektiv kamera används flitigt och karaktärerna är så pass fyrkantiga att man snabbt räknar ut i vilken ordning de ska få träffa liemannen. Vilket alltihop är helt okej, rentav önskvärt, så länge det bjuds på krypande spänning och liberala doser blod - men Håfström ransonerar tyvärr slaktandet och verkar mer intresserad av sina hopplöst ointressanta karaktärer än att piska upp kalla kårar. Dessutom känns de flesta skådisarna påtagligt mycket äldre än sina rollfigurer – det är svårt att köpa Rebecka Hemse och Spung-idolen Daniel Larsson (båda 29) som nittonåringar på internatskola. Och den småsega finalen i en roddbåt är så lyft från Friday the 13th att det gör ont.
Ett lovvärt försök alltså, men med mer splatter och mindre intriger i uppehållsrummet så hade betyget höjts flera pinnhål. Behållningen blir istället Kjell Bergqvist i ännu en minnesvärd (och väldigt Kjell Bergqvistsk) biroll som rik skithög. (Betyg: 4/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar