Att vakna upp efter nästan en månads bloggkoma för att skriva tre meningar om Kents nya singel (släpptes på iTunes igår) kanske är skäl för diskning, men what the hell. Jag älskar ju Kent. Töntarna är den fjärde låten i mitt liv jag köper på iTunes - efter Max 500 (på släppdagen) och Midlakes Roscoe (Beyond the Wizard's Sleeve Remix) i våras, och en Kate Bush-låt som bara finns på soundtracket till Guldkompassen. Men jag vete fan - gillar inte att de håller fast vid Depeche-soundet som drog ner stora delar av förra skivan. Och låter inte Töntarna som en nerpitchad, långsammare version av Musik Non Stop fast med bättre text?
Nä, jag skulle vilja att de nån gång släppte en poprökare som singel, en rivig låt som Nihilisten. Den är bra.
Det här hindrar förstås inte att peppen inför kommande skivan Röd - bra titel, inte så ballt omslag, som ett nummer av Bibel från tidigt 00-tal eller nåt - är klart pockande. Sjätte november blir det åka av!
1 kommentar:
Jag tycker att deras senaste album mycket väl kan vara det bästa dom gjort.
Jag är grymt nyfiken på kommande skivan...
Skicka en kommentar