Efter det flitigt dissade svenska filmåret 2006 är vi så bortskämda med halvtaskiga filmer att allt som känns nytt och annorlunda - läs: bra - riskerar bli ihjälkramat, och Johan Kling hyllas just nu som en frälsare. Men believe the hype: Darling är inte bara en bra film jämfört med förra året, eller bra för att vara svensk, eller för att vara en debut - det är en fantastisk film jämfört med nästan vad som helst.
I Darling har Stockholm blivit iskallt och Sverige är ett land där åldersfascismen regerar och där vanlig hederlig snällhet är något svagt och föraktfullt. Darling är en film om klassklyftor utan att nånsin kännas övertydlig, men framförallt en liten berättelse om två mycket ensamma människor fångna i sina respektive, mycket olika, livsbanor. En film om sorg och ensamhet som aldrig nånsin blir sentimental: så fort ens inre schmaltz-detektor ska till att pipa - som när Michael Segerströms saktmodige senior levererar några direkt hjärtskärande monologer - värjer Kling skickligt undan alla fällor och susar diskret och obönhörligt vidare in i Stockholmsnatten, hjälpt en hel del av den lekfulla och - nu skriver jag det - osvenska filmmusiken.
Kling har en suverän tonträff och berättar med små varliga steg, med en lyhördhet och säkerhet som är grymt imponerande. Och de redan sönderhyllade Michelle Meadows och Michael Segerström är perfekt castade. Till Nöjesguiden säger Kling han att han ser filmen som "en komedi rakt igenom", och det blir många småleenden (det plockas sköna poäng på överklass-Evas totala handfallenhet inför samhällets små irritationsmoment, larviga detaljer som hyra och a-kassa). Men framförallt är den riktigt sorglig, särskilt porträttet av Segerströms frånskilde ingenjör, en nästan helt osynlig man helt utan bitterhet.
Det nya svenska filmåret ser redan lovande ut men jag har svårt att tro att nånting kommer att toppa Darling. Bums iväg till bion om du inte kommit iväg än!
Andra bloggar om: Darling, Johan Kling, Michelle Meadows, Michael Segerström, film
6 kommentarer:
Nä, men du... Nu blir jag lite besviken faktiskt (fast jag vet att smaken är som baken etc). Såg Darling på Gbg filmfestival. Hatade den. Skulle rest mig och gått om jag inte suttit med die ganze familie, mitt i en rad...
Klasskildring? Jag ser bara klyschor. Be vilken fjortonåring som helst att räkna upp fem fördomar/idéér om överklassbarn på östermalm - det kommer att vara exakt de som visas i filmen. Det går aldrig på djupet! Här skulle behövts en annan sorts problematisering.
Och skådespeleriet: förutom Segerström och (möjligen) Meadows (men jag sitter hela tiden med misstanken att hennes blanka nollställda fejs är lika mycket brist på skådespeleri som gestaltning av en inre tomhet) är spelet fruktansvärt undermåligt!
Och denna irriterande tendens att dölja dåliga scener med en ständig musikmatta. Vi ser dem gräla, men vi får inte höra nåt, bara musiken (blev scenen SÅ dålig, tänker jag?). Jag tycker inte att filmen säger något om klass, hon skulle ha behövt falla djupare, vakna upp mer, GÖRA något. Möjligen handlar den om tomhet. Och Segerström, visst. Gripande öde i all ära, men hans karaktör har ingen utveckling över huvud taget i filmen. Han är likadan i ruta ett som i den sista. Vad blir budskapet här? "Vissa går det dåligt för, och särskilt de som är snälla och undfallande"?
Alltså förlåt min litania, men jag känner mig allt mer illa till mods för varje bra recension som den här filmen får.
Och vad är grejen med ironin, på vilken nivå ligger den egentligen? Och det här är inte lika mycket en invändning som en fråga, du får gärna försöka svara... I inledningen, när vi rör oss bland överklasskidsen, och han snubben pratar om att han LÄSER. Det här är något jag ine förstår. Vem ironiserar? Filmskaparna över att den sortens människor inte läser? Kidsen över att någon faktiskt läser? Eller är det dåligt spel som gör att jag inte fattar? "Ursäkta, jag är lite trött, jag satt uppe nästan hela natten och [paus] LÄSTE." What?! Men kanske är det jag som är dum.
Nå, nu fick jag sagt något av det jag tänker om filmen... Tack för utrymmet!
/Elin
"Darling" var väl bra. Men mest för att den är så underhållande. Inte särskilt sorglig.
Men den överträffas redan om ett par veckor. Av Maria Bloms nya film, "Nina Frisk". Inte en tillstymelse till ironi. Bara uppriktighet och värme. DÄR har vi en blivande svensk klassiker.
Elin: Men Klings avsikt var ju knappast att problematisera överklassen, han säger själv att han inte kan den miljön alls. Som mild satir funkade det ju utmärkt.
Kan hålla med dig om Meadows, hon är perfekt som Eva men det ska bli spännande att se om hon har fler uttryck.
"Musikmatta"? Nä, jag tyckte den funkade. Inte minst som ett smart sätt att skapa en del (komisk) distans till potentiellt tungfotade scener.
Nej, man kanske inte kan säga att nån karaktär utvecklades, de är ju fast i sina respektive liv. Båda är ju karikatyrer egentligen, ruggigt överdrivna. Även om man får sympati för Segerström så har han ju en sån total pushover att man blir förbannad. Han är ju mer en tragikomisk symbol för resterna av folkhemmet.
"Jag satt uppe och läste..." Tyckte det var kul! Som en klassisk pseudosmart och lätt genomskådad raggningsreplik. Förekommer kanske i alla samhällsklasser? Och "dåligt spel" - Michael Lindgren (Nico) var ju lysande.
Varsågod för utrymmet! :-)
Anonym: Japp, Nina Frisk-peppen är stark just nu. Hoppas du har rätt!
Nina Frisk var tyvärr ett riktigt magplask!!!!
Förutom Allt om min buske har svensk film hållt sig på ankdammsnivå!
"Magplask"? Nu får du verkligen motivera dig.
Motivera???Jag kan verkligen inte förstå hur man kan få en annan känsla av dessa bottenösa karaktärer som inte har någon tillstymelse till personlighet. En tjej som ger upp sin karriär för en kille som inte är charmig någonstans. Har vi sett det förut?
Skicka en kommentar