Jag borde ju egentligen digga Hello Saferide. Annika Norlin skriver snygga, bittra texter pepprade med popkulturella referenser: Townes van Zandt, Seinfeld, Audrey Horne. Hon är kanske den svenska popsångare som har bäst koll på engelska språket, och hennes amerikänska uttal är klanderfritt.Men ändå... Det funkar inte. Jag får samma rysningar som när jag försöker tycka om Jens Lekman: det är för smart, för självreflekterande deadpan. Clever-clever i kubik. För begåvat? Jag har försökt lyssna på Would You Let Me Play This EP 10 Times A Day?-ep:n i några veckor men jag pallar inte ens ge henne en lyssning om dan. Frågan är vad det säger om mig. Det känns rätt puckat att inte gilla smart musik.
Nu behöver jag lyckligtvis inte våndas över det här längre. Annika Norlins nya projekt Säkert! är helt och hållet på svenska. Singeln Vi kommer att dö samtidigt snurrar flitigt på P3 och jag avgudar den. Inte bara för att det är en lysande låt utan för att hennes Östersundsdialekt kommer fram så fint. (Mer bonus för gamla umebor: på albumet som släpps på onsdag heter sista låten Du Kanske Var På Holmön - hur snyggt är det?) Säkert! är den bästa pop på svenska jag hört sen [ingenting]s makalösa andra album, den felande länken mellan David Shutrick och Camera Obscura. Eller nåt. Lyssna här om du lyckats missa!
Andra bloggar om: Säkert!, Annika Norlin, Hello Saferide, musik, kultur
1 kommentar:
Annika Norlin är duktig på många sätt men hennes amerikanska uttal är långt ifrån klanderfritt. Hon må vara en av de få 28-åringar i Sverige med ett stort engelskt vokabulär till sin fördel men accenten är en helt annan femma. R:en är alldeles för grumliga och låter mer likt grymtande.
Highschool stalker är ett superbt exempel. Uttalet är ingenting än gnälligt och allmänt överdrivet.
Men duktig tjej annars. Lätt.
Skicka en kommentar