Berlin, del 2: The Wicker Man

Tevemys på hotellrummet? Fuggedaboutit. Tyskarna dubbar allt. Alles! Och valet en sen lördagkväll efter Fay Grim står mellan Alf på tyska, Murder She Wrote på tyska, Cosby på tyska eller fem-sex inhemska underhållningsprogram där ett gäng seniorer med lustiga hattar och clownsmink gungar i armkrok till dragspelsackompanjemang. Eller att punga ut med 13 euro för att erbjudas ett nytt val, det mellan tysk fotboll, tysk porr eller remaken på The Wicker Man - odubbad. En film som nästan nått Battlefield Earth- eller The Postman-nivåer på presumtiv uselhet. Men nöden har ingen lag och just då känns Nicolas Cage i original som en trygg hamn i ett hav av tysk jolmighet.

Exakt hur dålig man tycker att The Wicker Man är beror helt och hållet på om man sett den här lilla filmen eller inte. Jag hade inte sett den och då känns The Wicker Man inte som ett haveri utan mest onödig och poänglös. Jag har vaga minnen av originalet som engelsmännen är så stolta över men det var väl en effektiv liten rysare med nakendans av Britt Ekland, en demonisk Christopher Lee och en rafflande (nåja) twist på slutet.

Remaken är illa castad och illa tänkt, i synnerhet idén att göra sekten på ön till ett ondskefullt matriarkat med klumpiga analoger till bisamhällen där kvinnsen är drottningar, männen hunsade drönare och allt kretsar kring honungsskörden. Neil LaBute praktiskt taget ber om att bli hånad. Det enda som räddar en larvig plot är Nicolas Cage som ju egentligen aldrig är dålig - här kämpar han hårt för att hålla filmen flytande och går under, men med överspelsflaggan stolt vajande.

Men det är alltså om man inte sett det djävulska destillat som effektivt skickar The Wicker Man till kalkonhimlen, och som är ännu roligare om man tagit sig genom helheten. Ingen behöver se filmen, men se gärna den praktiskt korta sammanfattningen och håll en tumme att Neil LaBute kan komma tillbaka med hedern i behåll.

Andra bloggar om: The Wicker Man, Neil LaBute, Nicolas Cage, film, skräckfilm