Berlin, del 1: Fay Grim

Var för första gången i Berlin förra helgen, och efter att ha mysryst åt de gråtrista bostadskomplexen i Das Leben der Anderen var vi förstås allra mest peppade på gamla Öst. Och Karl-Marx-Allee (f.d. Stalin-allee) blev en smått surrealistisk höjdpunkt: en extremt bred paradgata omgiven av prydligt uppradade klossar till höghus. En stilren orgie i räta linjer som är så mäktig att man snabbt reduceras till en vördnadsfull och faderlandsälskande liten prol, vilket förstås var tanken - Karl-Marx-Allee är inte direkt en hyllning till individualismen. Säga vad man vill om kommunisterna, men bygga paradgator kunde de. Vi har redan bokat en charter till Nordkorea i höst.



Andra highlighten var stiliga Museum für Film und Fernsehen (scheisse vad tyska är vackert!) där jag stod en bra stund med darrande underläpp framför Robert Wienes originalmanus till Das Kabinett des Doktor Caligari. Ett stort, filmnördigt ögonblick i mitt liv. För Marlene Dietrich-fetischister fanns det möjlighet att dregla över ett gäng originalklänningar, själv gled jag snabbt vidare till Ray Harryhausen-montrarna med stop motion-dockor från Jason and the Argonauts med flera. Och blev mäkta sugen att gå in på play och tokbränna en tusing på One Million Years B.C. och alla de andra charmiga monsterfilmerna. Men man ska ju betala hyran också.



Sen var det förstås filmfestival också, galet slutsålt tyvärr, men vi lyckades lägga rabarbers på biljetter till Fay Grim, Hal Hartleys uppföljare till Henry Fool från 1997. Hartleys sista film innan han försvann från radarn, han har gjort en handfull filmer sen dess men de verkar bara existera på imdb, så Fay Grim får nog betraktas som en comeback. Samt ett av de mest kreativa och fiffiga sätten att göra en sequel på. Tio år har gått, Henry är fösvunnen och hans ex Fay (Parker Posey, nervig som alltid) bor ensam i Queens med parets nu tonårsstruliga son. Och det visar sig att Henry Fool, i första filmen en smart och råcynisk slusk med författardrömmar, i själva verket är en terrormisstänkt spion jagad av CIA och ett gäng andra underättelseorganisationer. I centrum står Henrys mytomspunna anteckningsböcker som inte alls innehåller pladdrig prosa utan kodade hemligheter som kan äventyra USA:s säkerhet, anteckningar som många länder vill lägga vantarna på.



Det är precis så prilligt och lekfullt som det låter, Hartley njuter av att slänga sig med sammabiten och tillkrånglad spionfilmsdialog som i den överspände CIA-agenten Jeff Goldblums mun blir väldigt rolig. Framförallt är det så sagolikt gött att Hartley är tillbaka i god form: han sätter sin prägel från första rutan och man landar mjukt i hans smarta universum av no-nonsense-dialog, stiliserade bilder, koreograferade samtal i lägenheter och stammisar som Elina Löwensohn. Mot slutet går det inflation i de kluriga vändningarna och filmen försvinner in i sin egen navel men fram tills dess är det en fest för Hartley-fans.

USA-premiär i maj, sen får vi hoppas att Triangelfilm tar sitt ansvar och plockar hem den till Sverige.

Andra bloggar om: Berlin filmfestival, Hal Hartley, Fay Grim, Ray Harryhausen, film, Berlin