Children of Men

Jag har just sett Children of Men, och för att låna Clive Owens favorituttryck här: Jesus Christ! Jag har inte haft nån vidare koll på filmen, och kombinationen Oscar-buzz, Julianne Moore och regissören bakom Harry Potter och fången från Azkaban (och den obscent överskattade Din morsa också) behöver ju egentligen inte betyda nåt bra, men helsike också. Children of Men är en av de mest omskakande science fiction-rullarna jag sett.

Det bygger på romanen från 1992 av P.D. James, annars mest känd som den blåhåriga damen bakom Adam Dalgliesh-deckarna. Året är 2027 och diverse krig har gjort att de flesta länder har rasat ihop. Till råga på eländet har alla världens kvinnor blivit sterila, så hoppet för mänskligheten är på en all-time low. Storbritannien är ett av få samhällen som fungerar, varför man blir översvämmad av invandrare som prompt deporteras medelst batong eller sätts i flyktingförläggningar som får Guantanamo Bay att kännas mysigt och ombonat. I denna bryska polisstat är Clive Owen en f.d. politisk aktivist som bytt sida och blivit småtrött regeringstjänsteman. En dag kontaktas han av sitt ex Julianne Moore som behöver hans hjälp med att rädda en ung flyktingtjej undan myndigheterna - en tjej som är gravid, och därmed också mänsklighetens sista hopp. Clive hänger på (men först efter att tagit emot en fet rulle med pund) och jakten kan börja.

Alfonso Cuarón presenterar en ytterst dyster bild av ett framtida totalitärt London, långt ifrån den cleana looken i V For Vendetta - här är det skitigt, sjaskigt och helt vardagligt påvert och desperat. Demonstranter som kastar sten på pendeltåget och bombattentat mot cafét runt hörnan är vardagsmat, liksom regeringens benhårda linje mot invandrare och propagandafilmerna i tunnelbanan som osentimentalt trummar upp paranoian mot "de andra".

Cuarón har tack och lov ransonerat med framtidsmarkörerna - några stiliga plattskärmar och ett enstaka hologram är allt. Vilket gör att bilden av ett härjat och hopplöst London känns otäckt övertygande. Och det sjuka är förstås att det är först när det blir krig i en miljö man direkt kan relatera till som det blir riktigt obehagligt, hur många bilbomber i Bagdad man än sett på nyheterna - sorgligt men sant.

Efter inledningen blir större delen av filmen en lång jakt och det är andlöst spännande. Foto, klippning - helt makalöst: Cuarón och hans fotograf Emmanuel Lubezki briljerar hela tiden, med omöjligt långa och intrikata tagningar som inte lämnar nån som helst respit. Särskilt en fyra minuter lång och obruten (fan tro't) tagning inuti en bil som är det mest överjävligt snygga jag sett sen Spielberg nördade loss i en annan bil i Världarnas krig.

Cuarón trillar i några fallgropar, tydligen kommer dreads att bli inne igen om tjugo år, och i några scener får grime och extremt jobbig electronica (en knaslåt av Aphex Twin) representera framtidens popmusik vilket inte känns helt övertygande - det funkar oerhört mycket bättre när Michael Caines prillige hippiegubbe drar på Deep Purple, King Crimson och Stones i bilstereon. Mojo-musiken lär nog överleva alla krig vare sig vi vill det eller inte.

Och när man funderar på filmen efteråt kvarstår ett gäng frågor och lösa trådar. Men jag köper det. Children of Men känns just nu som den snyggaste, skitigaste, mest spännande och mest obehagliga framtidsskildring jag sett - och en av de mest visuellt bländande filmerna nånsin.

Andra bloggar om: Children of Men, Alfonso Cuarón, Clive Owen, film, science fiction