Världarnas krig

Efter att ha kommit hem från bion efter att ha sett Världarnas krig vill man göra en Oprah: bara gå ner på ett knä, knyta näven hårt och gasta ”I'm in LÖÖÖÖVE!” med gäll röst. För så sagolikt bra är filmen, vilket känns som en oerhörd lättnad efter många månader av pepp.

Tom Cruise är frånskild farsa med smak för snabba bilar och hämtpizza snarare än barnuppfostran, så när hans bittra ex Miranda Otto dumpar barnen på honom över helgen är det tryckt stämning direkt. Men knappt hinner Tom försöka sträcka ut en valhänt hand mot sina barn så samlas mörka moln över kvarteret, egendomliga blixtar slår ner och snart bryter helvetet lös. Resten av filmen är i princip en enda lång jakt, utan några längre pauser för andhämtning.

Världarnas krig är ett mörkt, bullrigt, ofattbart snyggt mästerverk, lätt det brutalaste Spielberg gjort. (Schindler’s List är möjligen grymmare, men den viktiga skillnaden är att här är det helt okej att sitta med ett stort leende från öra till öra och bara ta in förstörelsen med en bunke popcorn i famnen. Det är förstklassig underhållning utan några större bråddjup. Men som sagt – hardcore. Människor dör i drivor och att det till slut blev 11-årsgräns härhemma (PG-13 i USA) känns faktiskt rätt magstarkt, eller tål fjortisarna mer än man tror? Å andra sidan gottar sig Spielberg inte i slaktandet, utan i flera scener händer det grymmaste i bakgrunden, hemskheter antyds, eller vi får se eftermälet – exempelvis i en lika enkel som smart scen med Dakota Fanning vid en sjö, men den lämnar vi därhän. Det finns många scener att prata om, men jag vill sannerligen inte förstöra nöjet för den som inte sett filmen.

(Jag måste bara få prata av mig om en helt makalös sekvens: det är i början av filmen, Cruise och barnen flyr i bilen längs en motorväg packad med bilar, de brassar på i full fart och kameran följer dem på avstånd, glider sedan närmare bilen och ligger alldeles utanför sidorutan, innan den roterar runt hela bilen, åker upp i himlen igen, flyger sen fram igen och lägger sig på motorhuven... alltmedan samtalet i bilen fortsätter. Det är extremt snyggt gjort, inte skrytigt snyggt på ett kliniskt Brian De Palma-sätt (även om jag älskar hans sätt att briljera) utan mer diskret – det är först när scenen pågått några minuter som man insett att det inte varit några klipp på flera minuter och att det är helt omöjligt att göra en sån scen, om man inte har en svävande steadicam-kille strax utanför bilen. Det är det vackraste och kameraporrigaste jag sett på mycket länge – helt och hållet bländande. Och effekterna i övrigt är förstås top-notch, precis som i Minority Report så sker de lite till höger i bild, i oskärpa, bakom ett dammoln, och känns därför mycket mer verkliga.)

Det Spielberg och hans manusförfattare David Koepp och Josh Friedman lyckas med så briljant är att bara skildra krisen utifrån huvudpersonernas ögon. Det finns inga episka mass-scener, inga utstuderade set pieces, inga mäktiga showstoppers, som annars är en stapelvara i genren (tänk Lutande tornet/Vita huset/Kreml-manglingarna i Independence Day). Allt som visas i filmen är utifrån huvudpersonernas upplevelser i deras begränsade värld, vi får knappt ens se de obligatoriska nyhetssändningarna utan rykten om vad som egentligen hänt sprids via mun mot mun-metoden, och teorierna är lika vilda som osäkra. Vi vet lika lite som människorna i filmen och det är ett smart drag.

Likaså har man skippat de obligatoriska sammanträdesscenerna. När jag kom hem efter filmen satte jag mig i soffan och stoppade den första filmatiseringen av H.G. Wells roman i dvd:n, den från 1953 i regi av Byron Haskin som skrämde mig rejält som knodd – nu var den såklart corny, ändå ganska cool, men gick ner sig i långa torra scener med bistra militärer krismöte. I Spielbergs version finns inget sånt, vi får bara följa ”den lilla människan” (dvs Tom Cruise i arbetarmundering) och det är långt mer effektivt.

Tom Cruise förresten - han är riktigt bra och man köper honom faktiskt som arbetarklasskille. Scenerna där han fumligt försöker nå fram till sina alienerade barn är ofta roliga och rörande - överhuvudtaget känns Spielbergs patenterade familj i upplösning-upplägg inte alls jobbigt den här gången (eller också är det bara för att jag själv fått barn sen sist). Barnskådisproffset Dakota Fanning som brukar vara otäckt lillgammal i sina roller (senast i Man On Fire) känns för en gångs skull inte som en miniatyrvuxen. Övriga skådisar gör vad de ska i vetskapen om att utomjordingarna spelar första fiolen.

Efter mysiga mästerverk som E.T. och Närkontakt av tredje graden känns det mäkta skoj att Spielberg - ett par decennier äldre och klokare, kanske också lite mer blasé, mindre stjärnögd - återvänt till genren. Att han är en yrkesman och bildkonstnär på toppen av sin förmåga visste vi redan, men att Världarnas krig skulle bli så kompromisslöst mörk, så djävulskt rafflande och så massivt skräckinjagande att man flera gånger drar efter andan i biostolen, det är inget annat än årets lyckligaste överraskning. (Betyg: 9/10)