Steget efter

Svensk polisfilm. Smaka på orden. Smakar det mums? Efter ca 200 Beck-filmer vet man vad som bjudes. Gråa kulisser, långa dialogscener bakom trista skrivbord. En Volvo som kör av vägen. Stuntmannen Kimmo Rajala i eftertexterna. Trötta gubbar i skrynkliga trenchcoats. En yxig actionscen. Micke Persbrandt. Undantag finns förstås: Anders Nilsson började lovande med tuffa Noll tolerans men ville sedan ta ett helhetsgrepp över den samlade kriminaliteten i Baltikum och spårade ur totalt i superpretentiösa och mördande tråkiga Den tredje vågen. Och så förstås salig Bo Widerberg och Mannen på taket som står som en ensam och ståtlig monolit i genren: tajt, rafflande, välspelad, actionpackad och med socialt patos. Men trettio långa år gammal.

Genren skriker alltså efter nytändning, och just då knackar det på dörren. Är det Döden? Ja, nästan. Säg hej till Rolf Lassgård, en tjock farbror som en gång blev vald till Sveriges sexigaste man. Lassgård spelar - för sjunde gången - Kurt Wallander, en tjock och trött skånsk polis, och Steget efter är den andra av 83 Wallander-filmer som ska klämmas ut på bio, dvd, tv och podradio under de kommande tjugo åren med hjälp av pengar från Danmark och Tyskland (där det enligt uppgift råder "Wallanderfeber"). Vissa dagar är det Krister Henriksson som spelar Wallander, ikväll är det Rolf Lassgård.

Steget efter börjar riktigt lovande. Tre uppbrända lik hittas i en skogsdunge och Rolf Lassgård är på plats. Han vankar långsamt runt och tar in den makabra synen och snart inser man att det inte ser lika torftigt ut som det brukar göra. Det ser dyrt ut och den danske fotografen Eric Kress vet hur en slipsten - och framförallt ett skärpereglage - ska dras. I alla bilder står/sitter två personer, en i förgrunden och en i bakgrunden, och skärpan glider långsamt över från den ena till den andra. Man nickar gillande men när det upprepas om och om igen i scen efter helvetiskt utdragen scen tar formen ut innehållet med ren utmattningstaktik. Bildkompositioner som i början känns raffinerade blir efterhand ruggigt enahanda och man riktigt längtar efter att se Peter Haber muttra framför en svajande kontorskuliss, så kåt är Kress på att visa vad han kan. Ofattbart nog fotade han Riget I och II åt von Trier, trots det vore ett års yrkesförbud och tvångsstudier av Tarkovskij på sin plats för att få honom på rätt köl igen (vi håller en tumme att han inte sabbar också Bang Bang Orangutang, Simon Stahos uppföljare till Dag och natt som kommer i höst).

Kress ständigt arbetande kamera vilar i nio bilder av tio på ett köttigt och uttryckslöst anlete - det är Rolf Lassgård, och han spelar en Wallander som talar och rör sig som om han just svalt en balja med Valium. Lassgård är så letargisk att han nästan framstår som lätt efterbliven, och i början trodde jag på fullt allvar att man pitchat ner hans röst får att få den ännu sävligare. Men han ska nog låta så. Säkert med stöd av den danske tv-regissören Birger Larsen vars viktigaste regianvisning lär ha varit "långsammare, lååångsammare" samt "stå helt stilla och föreställ dig att du ligger med Marianne Ahrne - men långsammare".

Sen är det det gamla vanliga: skådespelare från Stockholm ska spela skånska poliser i Ystad och allt är inspelat i Trollhättan. Det blir som det blir. Intrigen är så underordnad formen och oskärpeorgierna att den nästan försvinner men det som är kvar känns rejält långsökt. Den enda som kommer undan med äran i behåll är den obligatoriska samproduktionsskådisen, här dansken Peter Gantzler (den blyge kostymmannen i Italienska för nybörjare). Han är riktigt bra.

Wallander-tåget tuffar alltså på, Beck-maskinen har just fått nytt bränsle (ytterligare ett tjog filmer ska krystas fram med start i höst) och den svenska polisfilmen vrider sig i en tvångströja av fantasilöshet och medelmåtta, badande i tyska pengar. Det är skarpt läge, men å andra sidan kan det bara bli bättre. Vi får hålla fast vid det. (Betyg: 4/10)