måndag 25 juli 2005

Steget efter



Svensk polisfilm. Smaka på orden. Smakar det mums? Efter ca 200 Beck-filmer vet man vad som bjudes. Gråa kulisser, långa dialogscener bakom trista skrivbord. En Volvo som kör av vägen. Stuntmannen Kimmo Rajala i eftertexterna. Trötta gubbar i skrynkliga trenchcoats. En yxig actionscen. Micke Persbrandt. Undantag finns förstås: Anders Nilsson började lovande med tuffa Noll tolerans men ville sedan ta ett helhetsgrepp över den samlade kriminaliteten i Baltikum och spårade ur totalt i superpretentiösa och mördande tråkiga Den tredje vågen. Och så förstås salig Bo Widerberg och Mannen på taket som står som en ensam och ståtlig monolit i genren: tajt, rafflande, välspelad, actionpackad och med socialt patos. Men trettio långa år gammal.

Genren skriker alltså efter nytändning, och just då knackar det på dörren. Är det Döden? Ja, nästan. Säg hej till Rolf Lassgård, en tjock farbror som en gång blev vald till Sveriges sexigaste man. Lassgård spelar - för sjunde gången - Kurt Wallander, en tjock och trött skånsk polis, och Steget efter är den andra av 83 Wallander-filmer som ska klämmas ut på bio, dvd, tv och podradio under de kommande tjugo åren med hjälp av pengar från Danmark och Tyskland (där det enligt uppgift råder "Wallanderfeber"). Vissa dagar är det Krister Henriksson som spelar Wallander, ikväll är det Rolf Lassgård.

Steget efter börjar riktigt lovande. Tre uppbrända lik hittas i en skogsdunge och Rolf Lassgård är på plats. Han vankar långsamt runt och tar in den makabra synen och snart inser man att det inte ser lika torftigt ut som det brukar göra. Det ser dyrt ut och den danske fotografen Eric Kress vet hur en slipsten - och framförallt ett skärpereglage - ska dras. I alla bilder står/sitter två personer, en i förgrunden och en i bakgrunden, och skärpan glider långsamt över från den ena till den andra. Man nickar gillande men när det upprepas om och om igen i scen efter helvetiskt utdragen scen tar formen ut innehållet med ren utmattningstaktik. Bildkompositioner som i början känns raffinerade blir efterhand ruggigt enahanda och man riktigt längtar efter att se Peter Haber muttra framför en svajande kontorskuliss, så kåt är Kress på att visa vad han kan. Ofattbart nog fotade han Riget I och II åt von Trier, trots det vore ett års yrkesförbud och tvångsstudier av Tarkovskij på sin plats för att få honom på rätt köl igen (vi håller en tumme att han inte sabbar också Bang Bang Orangutang, Simon Stahos uppföljare till Dag och natt som kommer i höst).

Kress ständigt arbetande kamera vilar i nio bilder av tio på ett köttigt och uttryckslöst anlete - det är Rolf Lassgård, och han spelar en Wallander som talar och rör sig som om han just svalt en balja med Valium. Lassgård är så letargisk att han nästan framstår som lätt efterbliven, och i början trodde jag på fullt allvar att man pitchat ner hans röst får att få den ännu sävligare. Men han ska nog låta så. Säkert med stöd av den danske tv-regissören Birger Larsen vars viktigaste regianvisning lär ha varit "långsammare, lååångsammare" samt "stå helt stilla och föreställ dig att du ligger med Marianne Ahrne - men långsammare".

Sen är det det gamla vanliga: skådespelare från Stockholm ska spela skånska poliser i Ystad och allt är inspelat i Trollhättan. Det blir som det blir. Intrigen är så underordnad formen och oskärpeorgierna att den nästan försvinner men det som är kvar känns rejält långsökt. Den enda som kommer undan med äran i behåll är den obligatoriska samproduktionsskådisen, här dansken Peter Gantzler (den blyge kostymmannen i Italienska för nybörjare). Han är riktigt bra.

Wallander-tåget tuffar alltså på, Beck-maskinen har just fått nytt bränsle (ytterligare ett tjog filmer ska krystas fram med start i höst) och den svenska polisfilmen vrider sig i en tvångströja av fantasilöshet och medelmåtta, badande i tyska pengar. Det är skarpt läge, men å andra sidan kan det bara bli bättre. Vi får hålla fast vid det. (Betyg: 4/10)

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, du Conan. Du lyckas minsann igen. Vill bara tacka och försöka uppmuntra till ännu mer skriverier. Jag har mycket trevligt åt läsningen. Kimmo Rajala... Vad hände med den andra, han som till och med hade ett eget program. Han, stuntmännens ansikte utåt, den jättetöntige? Har för mig att han berättade för mig första gången vad en stuntman (OBS! brittiskt uttal!) egentligen gör, i ett Trazan o Banarne-program. Många häftiga exempel på hur man faller och tar emot slag på naturtroget sätt.
Har du sett Closer? Vad gör Mike Nichols med de sista 20 sekunderna?

Anonym sa...

"Mycket trevligt" förresten. Du skriver ju som ett geni, helt enkelt!

Anonym sa...

oj oj oj varför får dina onda sågningar mig att må så gott.
Månne nu inte herr Lassgård vara ute och sniffa på nätet och få än fler gråa hår. murrrrrr.................

Mary B

Conan sa...

Tack och bock, Gladstone! Ja vad hände egentligen med Johan Thorén, säkert en lysande stantmän men en urbota stel programledare. Sist jag såg honom var i ett av de där formel 1-programmen som SVT körde vid 23-tiden, men de verkar vara nedlagda. Vi saknar honom, lite.

Visst har jag sett Closer, gillade den som fan. Läs recensionen här: http://conie.blogspot.com/2005/03/closer.html

Ja vad gör Nichols på slutet, minnet är lite disigt - är det inte då man (och Jude) får veta att Natalie Portman bara lånat sitt namn från en gravsten och därmed inte avslöjat ett dugg om sig själv? Inte för att det blev så mäktigt som kanske avsågs. Men jag gillade verkligen filmen.

Anonym sa...

Jo, en störtskön rulle. Men konspirationsteoretisk och överanalytisk som jag är så kunde jag bara läsa in i slutet att även Nichols blivit gubbe och gör Portman till nån sorts andeväsen som i slow motion vandrar över jorden och räddar människor och väcker dem till insikt. Hon har ju, som "epitaphen" lyder räddat livet på tre... Sen fortsätter hon sin vandring likt en annan mystisk och mytisk mr Walker. Heltöntigt om man orkar läsa in detta. Men man kan ju strunta i det också. För förutom en halv minut i slutet var det ju toppen!