Batman Begins

"Donite's foregast: a frrrRRREEEEeeze is kaming!!"

Det har begripligt nog gått åtta år sedan Joel Schumachers Batman & Robin, den senaste filmen om Läderlappen, såg dagens ljus och Mr Freeze - en silversprayad Schwarzenegger med en jätteslang i näven - hamrade in vad som kändes som sista spiken i bat-kistan. (Fler mysiga soundbites: ”Chill!” ”Cool party!” ”Tonight, hell freezes over!”etc ad infinitum, ni som sett den minns och ryser.) Jag har inte sett om eländet sen det begav sig – när filmen kom var viljan att den skulle funka så stark man förlät en hel del. Men herregud, betänk fakta: Chris O’Donnell (jämte Ben Affleck årtusendets sämsta skådis) som Robin, Alicia Silverstone som Batgirl - två menlösa bifigurer som bara luktar ängsligt målgruppstänk. Uma Thurman som Poison Ivy (sannolikt det sämsta hon gjort). Bröstvårtor på batdräkten. Och filmaffischen, där Arnold tronar överst och Batman/Clooney är relegerad till att kika fram från sidolinjen. Burr...

Att välja en gammal queen som Joel Schumacher – med ett ojämnt cv som innehåller både hyfsade thrillers som Flatliners och Falling Down och dumma stolpskott som 8MM och Phone Booth - är verkligen att be om att det ska bli campigt, grällt och distanserat. Batman & Robin låg farligt nära den frejdigt töntiga 60-talsversionen och idag känns det som om man hellre skulle begå självmord än att se om den.

Batman-franchiset fick alltså en nyttig vilopaus innan Memento-regissören Christopher Nolan tog sig an uppgiften, och det gör han galant. Bort med allt som ens andas en gnutta kitsch, in med en ordentlig backstory, biffiga actionscener, skådespelare som tar sina roller på allvar, långa resonemang om skräck, nojor och dåligt självförtroende, och hur rädsla både kan övervinnas och användas i det godas tjänst. Batman Begins är den första allvarliga, lätt djuplodande (om än inte humorbefriade) filmen i serien och det var precis rätt medicin.

Borta är genreblinkningarna, borta är Schumachers färgglada kitsch och Tim Burtons expressionistiska sagostämning. Nolans Gotham City – ett regnigt, skitigt, känslokallt helveteshål - ser mest av allt ut som om den är hämtad från Blade Runner, vilket förstås är ett suveränt betyg. Nolan och hans manusförfattare David S. Goyer lägger sten på sten i hur Bruce Wayne klev in i trikåerna, på ett sätt som känns både realistiskt och småspännande – pusselbitarna faller för första gången snyggt på plats.

Skådespelarna känns väl valda, Christian Bale är självskriven i huvudrollen, med den extra bonusen att han ser ut exakt som i American Psycho i några playboyscener, vilket blir lite oavsiktligt otäckt. Engelsmannen Nolan har dessutom haft den goda smaken att flitigt casta sina landsmän: sju av de tio ledande rollerna är britter.

Den enda som inte känns särskilt kul är Liam Neeson, men när kändes han som annat än en stiff Liam Neeson senast? Det finns fler minustecken: flera av actionscenerna är stökigt klippta och osammanhängande, och storskurkens plan för herravälde medelst avancerad förstörelseplan kändes som hämtad ur en gammal Bond-film (dock med en aktuell terrorismvinkel att läsa in om man vill). Men vi det laget hade Nolan redan tryckt på alla de rätta knapparna och filmen var i hamn.

Jag går gärna med på att helt förtränga de första fyra Batman-filmerna (utom förstås Batman Returns som ju ändå är en av Tim Burtons coolaste filmer och en konstnärlig triumf - ny special edition-dvd kommer förresten i oktober) och tänka att det här är starten på något fint. Batman Begins har snart passerat 200 miljoner-strecket och en sequel är lika säker som amen i kyrkan. Kommer Goyer och Nolan ombord igen så väntar vi med spänning på nästa kapitel. (Betyg: 8/10)