Om snuttefiltar

Den brittiska gubbtidningen Mojo är blaskan jag älskar att hata. Jag irriterar mig som fan på allt den står för, yet I feel this strange urge att plocka upp och bläddra när det nya numret kommer... Mojo (och hans kompis Uncut, de brukar hänga på puben tillsammans och dra skabrösa anekdoter om Led Zeppelins manager Peter Grant) har vigt sitt liv åt att Förvalta Arvet Från Sextiotalet. Dock med några plikskyldiga sidor om "nya" band (som spelar retro-rock, förstås) för att inte fullständigt alienera den del av läsekretsen som fortfarande har/tror sig ha koll.

Nummer efter nummer, sida efter sida ska det grävas, djupare och djupare. En till två gånger om året är det Beatles, när redaktionen flämtande uppdagar att det faktiskt finns en torsdageftermiddag i april 1966 som ännu inte dokumenterats, eller när nån fotograf på dekis städat vinden och hittat lite gamla bilder på en bakfull Lennon i Hamburg ("Unearthed! Exclusive, UNSEEN pictures of JOHN LENNON!"). Annars är det the usual suspects - Neil Young, Led Zeppelin, Dylan, Hendrix, The Who, Dylan, Kinks, Crosby, Stills & Nash, Dylan, ja ni vet - som ska ältas. År efter år.

En lyxig och omtänksam tidning för alla dom som tycker om sextiotalsmusik, vad kan vara mer harmlöst? Men efter en stund i Mojos sällskap börjar en obehaglig insikt smyga sig på. För Mojo handlar egentligen inte om musik, den handlar om nostalgi. Mojo är ett av flaggskeppen i den mäktiga nostalgifabriken, skött av och riktad mot män som är livrädda för framtiden och för döden. Och varje gång man står på fyllan vid stereon på lägenhetsfesten och babblar om gamla fina Ride-singlar är man på väg dit själv. Men med klädsam självdistans – intalar man sig. För Mojo och allt vad den står för är ju något annat, en varm snuttefilt för dem som helt gett upp.

Men häromveckan trillade jag dit. Jag lånade hem Uncut-skribenten Simon Goddards The Songs That Saved Your Life, en genomgång av alla låtar som Smiths spelade in. Från debutsingeln Hand in Glove/Handsome Devil (feb 1983) till I Keep Mine Hidden (b-sidan till 12”-versionen av Girlfriend in a Coma, maj 1987, så ni vet). Och visst satan är det myspysigt att läsa om tabloid-hullabaloot kring Suffer Little Children och Morrissey/Marrs första trevande sessioner tillsammans. Och om hur Johnny Marr fick till det mäktiga soundet på How Soon is Now?, då man enligt Joyce släckte lamporna i studion, satte i röda glödlampor (som Woody Allen när han ska förföra Diane Keaton i Annie Hall), tände några spliffs och ”got stoned. Off our tits” och jammade loss (medan Moz satt hemma och läste Shelagh Delaneys A Taste of Honey för femtielfte gången).

Och visst älskar Goddard Smiths precis som jag, men mitt i den knappologiska genomgången av b-sidor hit och alternativa versioner dit kände jag nostalgins kvävande hand som ett vänligt men bestämt tryck över bröstet. Det var en jävlig vecka, stress på jobbet och annan angst som skulle bearbetas, och boken var precis vad jag behövde: ett tryggt och safe alternativ som bäddade in ångesten i en fluffig och behaglig halvdvala vid dagens slut. Men strax hörde jag liemannens mjuka sång: There is another world... there is a better world... Well, there must be... Nostalgi är bäst i små doser, tar den över dör man inuti. Det spelar ingen roll hur snyggt det där Paul Simon-uppslaget var i senaste Mojo - för din egen skull, bojkotta eländet. Say NO to nostalgia!

Andra bloggar om: The Smiths, Morrissey, Mojo, nostalgi, musik