torsdag 26 oktober 2006

World Trade Center: Oliver Stone ligger lågt



Kom till slut iväg på World Trade Center häromveckan, och jag tror nog aldrig jag har kvävt så många gäspningar framför en Oliver Stone-film. Vare sig man sitter på helspänn (Salvador), myser åt en ung, pre-lönnfet Charlie Sheen (Plutonen, Wall Street), hånskrattar åt Kyle MacLachlans löspolisonger och slo mo-dansande indianer (The Doors) eller bara försöker hänga med i det furiösa tempot (mästerverket JFK) så berörs man – Stones dalar är lika magnifika som hans toppar. (Det ska sägas att jag ännu inte sett fiasko-schabraket Alexander, jag spar mig inför Stones director's cut som väl ska vara sju timmar eller så?)

Men WTC är lätt hans mest konventionella film, som om förväntningarna inför ännu en konspirationsteoretisk och Bush-bashande brandfackla var så uppenbara att han slagit knut på sig själv för att göra en så icke-kontroversiell mainstreamfilm som han bara förmådde. Vilket inte behöver vara fel, men på vägen tappade Stone bort allt som gjort hans filmer så mäktiga. WTC lyckas på något förunderligt sätt bli tamare och tristare än den verklighetsbaserade historia den berättar.

Särskilt om man jämför den med Paul Greengrass United 93, den andra 11 september-filmen, som är en av årets mest drabbande och obehagliga. Det är lite ironiskt: Stones film baseras på hårda, dramatiska fakta men känns slätstruken och lätt menlös – United 93 bygger på fragmentariska uppgifter (ingen vet ju exakt vad som hände på planet) och ren spekulation, men blir fruktansvärt jobbig att se. Och när Greengrass valt samma teknik som i sin mästerliga Bloody Sunday ("dokumentärt", handkamera, få eller inga kända skådisar) och skapat en grym närvarokänsla är Stone nästan komisk i sin raka, Hollywood-standardiserade berättarstil, med softade flashbacks som ser ut som Riesen-reklam och sammanbitna hjältar som gör whatever it takes utan att knussla. Där United 93 verkligen för fram dödsångesten och rädslan (även hos terroristerna) är WTC en gammeldags hjältesaga, som gör misstaget att upphöja räddningen av några få personer till såna triumfatoriska höjder att man snudd på trivialiserar alla de tretusen offren för attacken, även om det såklart inte var avsikten. (Det bästa med WTC var att min birollsfavorit Frank Whaley dök upp på slutet, men det var inte riktigt worth waiting for.)

United 93 har rört upp starka känslor och blivit omdiskuterad. WTC har väl i stort sett klarat sig utan kontroverser och dessutom fått hyfsad kritik (åtminstone i USA). Konsensus på Rotten Tomatoes: "As a visually stunning tribute to lives lost in tragedy, World Trade Center succeeds unequivocally, and it is more politically muted than many of Stone's other works." Vilket är helt bananas: stryk det där med "visually stunning" (WTC kan vara Stones visuellt tråkigaste och mest oambitiösa rulle) och översätt "politically muted" till fullständigt harmlös så kommer man närmare.

OK, så nu har vi fått 11 september som Hollywoodsk machomelodram och som nervig fejkdokumentär. Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst.

Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

Mattias sa...

United 93 är en mycket bättre film, men jag tyckte WTC var rätt bra ändå, jag hade helt andra förhoppningar men det spelas bra och trots att det är så där klyschigt funkar det hyfsat. Genom att fokusera på det lilla, 2 riktigt överlever, så sätter man det stora i perspektiv. Och sen i det riktigt stora, fast det gör jag ju bara själv... :)

Ulrika sa...

Ännu en usel film med Nicolas Cage. Fast den här gången är det inte överspelet som fäller honom utan den träiga och yxiga hjälterollen, helt utan nyanser. Som vilar på en bädd av klyschor, kass dialog och sentimentatlitet. Den om dokumentär om NYFD som visades i TV (jag tror det var SVT) för några år sedan var tusen gånger bättre. Tyvärr har jag ingen aning om hur man bär sig åt för att kunna se den igen. Vet du vilken jag menar, Conan?

Ulrika sa...

Efter lite googlande tror jag att jag hittat dokumentären jag for efter: "9/11: The Commemorative DVD Edition" heter den. Det var två franska bröder som skulle dokumentera en nybörjar brandman (en "probitionary firefighter" eller en "probie") och hans väg mot att bli en fullfjädrad brandman. Nu råkade det vara så att deras dokumentärarbete sammanföll med datumet 11 september 2001.
Rekommenderas mycket varmt.