Eller snarare: like the mid-late one called Manhattan Murder Mystery, fast med Scarlett Johansson och Hugh Jackman istället för Diane Keaton och Sopranos-veteranen Jerry Adler (snyggare och yngre, men ett nerköp). Annars är det precis samma lättsamma, (bara ibland sökt) charmiga amatördetektivsnubblande, med Woody och Scarlett som trivsamt käftslängande par i jakt på en misstänkt kvinnomördare.
Det brukar sägas att Allen har "hög lägstanivå" men det vete fasen, det bygger nog mer på att samma sekund som duken blir svart, trettitalsjazzen börjar stuffa på ljudspåret, det där classy typsnittet i vitt börjar rulla och namnen Jack Rollins och Charles H. Joffe dyker upp så snärjs man in i den behagliga Woody Allen-slummern, som kanske handlar mer om nostalgisk pepp än något annat. För hur många minnesvärda scener kan man egentligen rada upp från The Curse of the Jade Scorpion, Hollywood Ending, Anything Else eller Melinda och Melinda (med ett tempo snäppet lägre än Landet Runt)?
Scoop skulle därmed bli Allens bästa komedi sedan fantastiska (vill jag minnas) Sweet and Lowdown med Sean Penn från -99, vilket säger mer om hans senare filmer än om Scoop, med märkligt trist tv-foto (närbilder galore) och en trög start.
MEN, slutgnällt nu: Woody iklär sig återigen rollen som en small-time entertainer och hans ständiga, tvångsmässiga, nästan stream of consciousness-artade småprat bjussar på säkert tio-femton riktigt lyckade oneliners, en siffra han inte lyckats prestera sen tidigt nittiotal. Och hans sparrning med Johansson, i en fejkad far-dotter-relation är bitvis extremt underhållande. Det räcker bra långt.
Andra bloggar om: Scoop, Woody Allen, Jerry Adler, film
3 kommentarer:
Trillade in på en eftermiddagsvisning av Scoop häromdagen med förväntningen att den skulle vara halvtrist, men blev till min förvåning helt charmerad. Sorgligt dock att det känns som en sällsynt högtid att få se Scarlett Johansson fullt påklädd...
Den bästa på länge. Och jag hade, till skillnad från de flesta andra, gillat filmen även om Woody Allens karaktär hade hoppat i säng med Scarletts. Det hade varit äckligt och väldigt Woody Allen. Magi.
Scarlett var ju hyfsat duktig som virrig 2000-tals version av Annie Hall, men i stort kändes filmen irriterande lättviktig och utöver Allen och Johansson fanns det inte någon annan karaktär som var det minsta lilla rolig.
Sen så har väl Allen tappat känsla för detaljer. Johanssons garderob är minst sagt skum. Finns det unga kvinnor som klär sig sådär? Och hennes glajjer, går det över huvud taget att få tag på sådana? Och Jackman som överklass, i alldeles för stora muskler, fula boot cut Diesel-braxer och någon tajt liten grön piké...
Skicka en kommentar