Final Destination och meningen med döden

Jag tror inte att jag läst det här i någon av alla välmenande pappaböcker därute, och det kanske är en helt personlig upplevelse, men sen jag fick barn för tre år sen tänker jag väldigt ofta på döden. Inte så mycket att det otänkbara skulle hända min dotter (ett koncept så fasansfullt att det liksom bara måste förträngas) utan mer min egen död. Inte på ett charmigt neurotiskt Woody Allen-vis, som när han trasslar runt bland församlingarna i jakt på livets mening i Hannah and Her Sisters, utan mer på det där gastkramande, förlamande, isande sättet. Ja ni vet ju själva.

Kanske är det därför jag är så peppad på Final Destination-trilogin? För är man inne på de funderingarna innebär det nån slags underlig lindring att utsätta sig för den morbida trion. Det sägs ju att en funktion som skräckfilmer fyller är att förbereda oss för döden, och Final Destination gör sannerligen det, with a twist.

Konceptet skapades av Arkiv X-veteranen James Wong, första filmen kom 2000, trean i våras. Det är i stort sett samma upplägg i alla tre filmerna: en kille/tjej får en plötslig vision av att en katastrof med många dödsoffer kommer att inträffa alldeles strax, och ser för sitt inre öga exakt hur alla dör och i vilken ordning. Han/hon får panik och försöker stoppa händelsen men nästan alla hånskrattar förstås och kör på (de är ju levnadsglada tonåringar bevars). Katastrofen har sin gång, och huvudpersonen (och en handfull andra som trots allt hörsammade varningen) överlever. Men eftersom deras number was up så att säga, så kommer liemannen ofrånkomligt på besök - det gäller bara att räkna ut hur och när. Och med list försöka stoppa det oundvikliga.

I ettan är det en flygkrasch, i tvåan en bilolycka och i trean en berg och dalbana som ballar ur. Och i ingen av filmerna kan man stoppa döden, han kommer när man minst anar det. Final Destination-filmerna är egentligen glorifierade slashers, men istället för huggfilmernas schematiska slakt så måste Döden - en inte fullt lika ball figur som Jason Vorhees eller Michael Myers - fundera ut invecklade, till synes slumpmässiga sätt att bocka av sin lista på offer.



Här kommer den stora behållningen i filmerna, där manusförfattarna verkligen måste gnugga geniknölarna för att överträffa den föregående filmen: de olika händelsekedjorna som leder fram till att offret får möta sitt slut måste vara så avancerade som möjligt. En katt skräms av en bil som rivstartar, välter ut en burk med färg, nån halkar i färgen, ramlar mot en hylla... och sex-sju instanser senare får nån stackare arton skott från en spikpistol i nacken (och ett centerfold i Fangoria). Det gäller att lura publiken och först presentera ett antal red herrings (den där frityroljan på spisen som börjar brinna) för att sen drämma i med den verkliga dödsorsaken (elden släcktes men tjejen halkade in med ögat före in i en förskärare, shit!). Eller nåt. Sadistiskt myspys för oss i publiken, och en utmaning för blodtörstiga manusförfattare - det hade varit mäktigt att avlyssna ett manusmöte och höra teamet spitballa fram dödssätt, det ena grymmare och mer krystat än det andra.

Det är ruggigt svårt att acceptera att man ska dö, men på något sjukt sätt finns det något trösterikt i det bittra faktum att det inte är lönt att kämpa emot. Ett sätt att bearbeta det en smula är att se ett gäng ungdomar desperat försöka undkomma liemannen, bara för att duka under, en efter en, i bizarra "olyckor". Antingen det, eller också är man bara sadistiskt lagd? Hursomhelst är Final Destination-trilogin något av det mest underhållande jag sett i skräckfilmsväg, även om det sannerligen är ett guilty pleasure. Och nu finns hela trilogin (förlåt, Thrill-ogyn) i en fin box: sex timmars självterapi för ynka 12 pund. Som hittat!