Häxor, spöken och ultravåld

Häromveckan släpptes en av årets märkligaste filmer direkt på dvd, utan något större hullaballoo. Men låt dig inte luras av det torftiga omslaget, den generiska actiontiteln (ej att förväxla med Gregory Hines/Billy Crystalkomedin från 1986, med den svenska knastiteln Skjut inte på tandläkaren!) eller träbocken Paul Walker i huvudrollen - för Running Scared har en hel rävfarm bakom örat.

Det börjar med den snyggaste våldsbalett jag sett sen, jag vet inte, asiatiska actionrökare som Oldboy eller A Bittersweet Life kanske. En knarkuppgörelse går snett och slutar i blodbad - i CGI-hjälpt slow motion, sjukt snyggt och sadistiskt och mumma för oss som går igång på estetiserat våld. En knarkpolis blir mördad och smågangstern Paul Walker anförtros med revolvern i fråga. Men strax därpå får grannpojken - Cameron Bright, keruben med de creepy ögonen från Birth med flera - tag på pistolen och skjuter sin plågoande till styvfarsa (Karel Roden, som alltid verka få spela slaviska psykon).

Tyvärr är Roden kusin till en rysk maffiaboss med kopplingar till Paul Walkers gäng. Och het på gröten är också en korrupt snut (Chazz Palminteri) som vill åt pickan för att dölja sin inblandning i nämnda knarkuppgörelse. Pojken jagas av samtliga intressenter och revolvern åker runt mellan diverse low lifes och scumbags i den undre världen, och det gäller för Paul Walker att rädda både sitt eget skinn och i bästa fall också Cameron Brights.

Det är alltså egentligen en dussinthriller (om än med en klart komplicerad handling) med genrens vanliga ingredienser: överspelande gangsters, biljakter, hög bodycount, tortyrscener, ansträngt Tarantino-tuff dialog och ojämna skådespelarinsatser (en pömsig Palminteri ringer in sin prestation från husvagnen) - ett par timmars våldsunderhållning till fredagsgroggen.

Om det inte hade varit för att Wayne Kramer (regi/manus) har större ambitioner än så. Dels är det som sagt sagolikt grant, med välkoreograferat våld, perfekt komponerade bilder och datapiffade skotteffekter - Kramer fetischiserar revolvern allt kretsar kring och följer gärna kulans väg genom väggar, skallar och hud, inte helt originellt efter CSI:s slentrianmässiga kulanimationer med det är gjort med stor omsorg.

Dels - och det här är vad som gör filmen svårsmält i stora stycken - grottar han ner sig till max i mänsklig misär. Världen han beskriver är dog eat dog (eller snarare dog torterar dog, maniskt kacklande halvkassa oneliners) i kubik där våld, förnedring och barnmisshandel är normen. Det finns extremt lite värme och ingen comic relief i filmen, som befolkas av hallickar, skurkar och knarkare, den ena mer ondskefull och sadistisk än den andra. Pojken hamnar ur askan i elden och utsätts för en sjuk massa både fysisk och psykisk misshandel, och jag tvivlar på att Kramer har barn, annars skulle han inte vräka på så här.

Men sen kommer det som höjer Running Scared många snäpp: plötsligt, mitt på en sjaskig bakgata, glider ett troll förbi. Eller, det ser ut som ett troll - ett ansiktslöst skabbigt väsen som snabbt försvinner innan man riktigt förstår. Senare i filmen: skuggan av en långfingrad häxa tassar runt i förbifarten, i en rafflande scen. Och då trillar poletten ner: Running Scared har ambitionerna hos en mörk (kolsvart) saga, vilket gör övervåldet och misären lättare att ta till sig. Och precis som Hans och Greta och andra klassiker har den ett barn i huvudrollen, ett barn som måste utstå de värsta fasorna man kan tänka sig.

Och här tar Kramer det definitiva steget för att göra Running Scared till något minnesvärt: någon timme in tar historien en helt oväntad vändning och det blir en modern bröderna Grimm av alltihopa, bröderna på sitt allra grymmaste humör. Mer ska inte avslöjas än att det är bland det mest fascinerande, magstarka och spännande jag sett på bra länge, med Bruce Altman och Elizabeth Mitchell ohyggligt obehagliga som medelklassparet from hell. Ja ni får se själva. Jag satt och gapade, med en knut i magen av oro.

Running Scared har sannerligen sina fel och brister - våldet blir tröttsamt, tonen är flåshurtigt macho, den brottas med actionrulle-klyschorna - men när de ambitiösa eftertexterna rullar igång, och det slutligen blir mer Tim Burton än Tarantino, blir man sugen på att läsa sagan igen. Även om den var otäck.

Andra bloggar om: Running Scared, Wayne Kramer, Bröderna Grimm, film, våld, sagor