Nachooooooooooooooooooooo!!!

Testa dig själv: om du drar på munnen åt bilden härovan, då kommer du att gilla Nacho Libre. Eller om "Jack Black är en mexikansk munk som blir hemlig fribrottare" låter som den bästa high concept-pitch du hört på länge. På samma sätt som "Will Ferrell som korkat nyhetsankare" funkar, på ett rätt basalt plan. Så enkelt är det.

Från det att de skojiga Nacho Libre-bakgrundsbilderna släpptes för bra länge sen (förra sommaren?) har man peppat hårt, och jag tycker filmen håller vad bilderna lovar, varken mer eller mindre. Det jag gillar mest är att Nacho Libre är helt befriad från ironi, in-jokes, filmreferenser, blinkningar till publiken - det är helt enkelt en klassisk underdoghistoria, där skämten bygger på att Jack Black är överviktig, har ful mustasch, corny frisyr och pratar med en underhållande mexikansk brytning. Och är ganska kass på att brottas. Och släpper en och annan brakare.

Nacho Libre är rappare i tempot än Naopleon Dynamite, men Jared Hess behåller sin faiblesse för att växla mellan närbilder på dorkiga män med fula kläder som står och för stiliserade samtal med varandra. Nu med Jack Black - som är magnetisk. Det finns få skådisar som ser ut att njuta så mycket framför kameran som han, och han kramar varje komisk droppe ur sina fula trikåer, sin kroppshydda, sin obändiga lojalitet till de föräldralösa barnen i klostret. Vid ett par tillfällen ska Nacho sjunga, varpå Jack Black snabbt skiftar till sin Tenacious D-persona och börjar egga upp sig till ett rockopus - men då bryter Hess fräckt, innan Black hamnar helt out of character. Nacho Libre är inte en stark film man bär med sig länge om man säger så, men lätt det roligaste jag haft på bio sen Anchorman eller Wedding Crashers.

Andra bloggar om: Nacho Libre, Jack Black, Jared Hess, brottning, film, Mexico