OBS - texten innehåller rejäla spoilers!
En timme in på Heartbreak Hotel sitter jag med ett myspysigt flin och tänker att detta måste vara Colin Nutleys bästa film på evigheter. Den gryende vänskapen mellan lapplisan Gudrun (Maria Lundqvist) och gynekologen Elisabeth (Helena Bergström) är fint skildrad och framförallt - som så ofta i Nutleys filmer att det blivit en klyscha att säga det - är skådisarna kanonbra. Johan Rabaeus är lysande som självgod exmake, Lundqvist och Bergström briljerar.
De har en evighetslång (och säkert improviserad) scen där de geggar runt en natt på Drottninggatan, fulla som två väldigt fulla kastruller, som är en av de i särklass roligaste sprithumorscener jag nånsin sett på film - att den är gjord i en enda tagning utan klipp gör den ännu mer imponerande. Det känns som om Nutley, efter hemskheter som Gossip och Under solen (Johan Widerbergs "erotiska" topless-Elvis-dans är ett skräckelminne som aldrig aldrig suddas ut) och ett par hyfsade Liza Marklund-rullar, äntligen hamnat rätt igen, med ett litet vardagsdrama om "vanliga" människor, vänskap, kärlek, att våga bejaka sig själv och sådär.
Sen barkar det åt helvete.
Gudrun och Elisabeth sticker till London, vilket är helt krystat. Så fort de klivit ur planet startar ett montage där de besöker Big Ben, slottet, Trafalgar Square, fotar varandra bredvid en slottsvakt i björnmössa... kort sagt alla London-klyschor du kan skaka fram. Sen pustar de ut. Får plötsligt syn på Jill Johnson i en klädbutik (det har tidigare i filmen droppats, rätt kryptiskt, att Gudrun inte gillar Jill Johnson eftersom hon är så tillgjord, eller nåt - nu förstår man varför den scenen var med).
Tjejerna blir förlägna men går fram, börjar småprata, blir till sig över kändisen. Sen kommer ett montage - satt till en rivig Jill Johnson-låt - där trion glatt och spexigt provar tokiga hattar och gör festliga miner framför spegeln/kameran. Som i Pretty Woman gånger tre alltså.
De skils åt, tjejerna är uppspelta och peppade av att Jill var så naturlig och trevlig i verkligheten. Följt av en scen där Jill Johnson på väg hem i taxin ringer en kompis och berättar om de svenska psykfallen hon blev antastade av. Billig komisk poäng plockas.
Filmen är nästan slut. Gudrun och Elisabeth åker hem till Sverige, skils åt och är ense om att fortsätta vara kompisar. Sen klipper Nutley till en outtake (där Helena Bergström börjar skratta åt ett skämt om svamp i underlivet), sen kommer eftertexterna.
Och man ba: öh?? För vad faen hände?? De åkte till London, träffade Jill Johnson, skildes summariskt – och sen är det Jackie Chan-dags och det ska in en blooper – och sen slut?
Det här kan vara en av de mest oförklarliga – och katastrofala - vändningarna i svensk, nay internationell, filmhistoria.
För det första: varför Jill Johnson? Sponsorpengar? Hon fyller ingen som helst funktion i handlingen. Sweetwater måste fått en fet check från Bonnier Amigo. Förhoppningsvis. (Det borde dessutom varit en kändis på en något högre mytologisk nivå, typ Madonna eller åtminstone Carola, för att idén skulle funkat.)
För det andra: varför i hela helvetet sabbar Nutley hela filmen med att fega ur och låta allt falla ihop i slutet? Med, av alla möjligheter han hade, en blooper?
Fotnot: såg några dagar senare den där brittiska talkshowen på UR (hade *host* rätt lite för mig) där Nutley avslöjade att om det var en enda av sina filmer han var sugen på att göra en director’s cut på så var det Heartbreak Hotel. Och att han ville göra den längre. LÄNGRE. När det enda raka hade varit att välja scenen där Maria Lundqvist hoppar in i Helena B:s sportbil och de brassar iväg mot London, som slutscen. Roll credits.
Istället blir det en märklig pannkaka av alltihop. Kanske i ett försök att apa efter slutet på Thelma & Louise, där Ridley Scott väljer att frysa bilden när bilen åker ut för stupet och slänga in ett mysigt collage på tjejerna plus en tuffglad rocklåt, för att göra den egentligen sorgliga finalen mer upbeat. Men i Heartbreak Hotel blir det inte feelgood – det blir bera helt obegripligt. Och väldigt synd.
För i en dryg timme hade Colin Nutley ett sanslöst flyt. Sen förvandlades Heartbreak Hotel från en av årets bästa svenska filmer till en fasansfull grundkurs i hur man totalkvaddar en film.Andra bloggar om: Heartbreak Hotel, Colin Nutley, Jill Johnson, svensk film, produktplacering
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar