Jag var på galapremiären av Farväl Falkenberg i måndags (var det förresten en uppspelt Degrell jag spottade med ett litet entourage på trottoaren utanför Saga?) och vet berätta att Jesper Ganslandt verkligen är The Future of Svensk Film, eller hur nu hypen går. Filmen är till synes lös i konturerna, en meditativ, långsamt berättad historia om ett litet gäng barndomskompisar som hänger i sitt Falkenberg under deras sista sommar tillsammans: de badar, cyklar, hänger, spelar foboll, gör taffliga inbrott, röker på, pratar om livet. Ganslandt har filmat sina kompisar och det skulle kunna bli hur internt som helst, men det funkar verkligen - han har en spröd, vacker ton i filmen och lyckas skildra tristess och vanligt jävla liv så ömsint, så fint.
Bara ibland blir man otålig, när Ganslandt ligger kvar väldigt länge på spinkiga snart tretti-killar som såsar runt, utan att scenen kommer nån vart. Men det är å andra sidan inte en rak historia som ska berättas utan en stämning, en känsla som han försöker förmedla: "Livet är osammanhängande. Jag skulle inte vilja att en film om mig rutades in i nyckelscener och plot points. Jag vill att den ska vara lyrisk, det skulle kännas bäst" säger Ganslandt i City och det har han lyckats med - Farväl Falkenberg är en fruktansvärt vacker och poetisk film, inte minst tack vare Erik Enockssons timida, tassande musik som höjer Jesper Wenzels bilder till magiska höjder. Believe the hype!
Andra bloggar om: Farväl Falkenberg, Jesper Ganslandt, film
2 kommentarer:
Jodå, det var jag. Visst var det en fin visning? Riktigt rolig kväll.
nu är dom snart 30 filmen skildrar 20+ -
Skicka en kommentar