fredag 15 september 2006

Sjuk treåring saboterade Filmkrönikan-premiär!



Ikväll hade äntligen nya Filmkrönikan premiär efter sommaruppehållet och allsköns blogg-gnäll, inklusive mitt eget. Det började bra: snygg vinjett till Avalanches "Since I Met You" (en kanonlåt, om än inte direkt purfärsk), fin scenografi och två pigga programledare. Inledningsprata med biograf-diss av Artur Lundkvist och ett försvarstal för filmkonsten som angelägen och samhällstillvänd (kanske adresserat till SVT-cheferna?).

Sen under Nacho Libre-snacket vaknade min dotter plötsligt med den där obehagliga skrällhostan, den som alltid betyder falsk krupp och en taxi till SÖS barnakut vid 04-snåret för ett par tre sömniga timmars väntan på cortison. Men visa av skadan plockade vi fram vår Betapred, sex tabletter utspädda i två matskedar vatten. Ellen var vimmelkantig av trötthet, jag försökte hålla igång henne med några frågeställningar kring figurerna på hennes nattlampa (Laban, Labolina och hunden Rufus straight outta Slottet Gomorronsol) men fick aldrig riktigt igång nåt regelrätt samtal.

Ellen somnade om medan P blandade medicinen och jag hann fånga delar av Jakob Eklund-intervjun. Kul med en skådespelare som faktiskt diggar Ken Loach, de flesta svenska skådisar man läser intervjuer med har noll koll på nya filmer och ska det listas en favvoregissör blir det i nio fall av tio Fellini. Som om inget hänt på femtio år. Inte helt otippat gillade Eklund när Loach ligger lågt och låter sina aktörer improvisera. Tillbaks till Ellen en sväng, sen hann jag fånga en snutt från Lady in the Water-recensionen. Men eftersom jag inte är peppad på Shyamalan-spoilers - jag vill benhårt tro på att filmen kommer att funka trots den obönhörliga pisk den fått hemma i USA - tryckte jag på mute.

Sen var det dags att väcka Ellen igen. Den lilla mängden vatten blev ändå till två knökfulla småsprutor och vi förväntade oss det värsta - medicin brukar aldrig slinka ner sådär obesvärat utan det urartar i regel till brottningsmatch och till slut får man köra övervåldsmodellen där en kopplar polisgrepp och den andra så raskt som möjligt sprutar in vätskan i första bästa mungipa, håller för och tvingar stackarn att svälja, under skrik och sorg.

Men för en gångs skull gick det finemang, Ellen var otroligt duktig, vi blev alldeles tårögda av lättad lycka och belönade henne med några extremt välförtjänta Maltesers. Till sist öppnade vi fönstret för att få in nödvändig sval luft, bullade upp sängen i huvudänden som man ska göra och pussade godnatt.

Och sen kom jag tillbaks till tv-soffan lagom till eftertexterna. "Japp, tyvärr var det skittrist. Men det kanske tar sig" rapporterade herr Bergström per sms. Men jag har faktiskt ingen susning, förutom att jag fick intrycket att man pratade längre kring varje film, vilket bör vara bra.

Vad tyckte ni?

Andra bloggar om: , ,

5 kommentarer:

Herr Bergström sa...

Tyvärr står jag fast vid mitt ord. Det var pladdrigt, segt och väldigt väldigt...oinspirerande. Hoppas som sagt att det tar sig. Man får hoppas på spännande gäster och att Helena låter dem prata till punkt i stället för att försöka driva samtalet framåt genom att avbryta hela tiden. Men ok, jag var också trött. Vi ger dem en ny chans nästa vecka såklart.

Henrik sa...

Jag är böjd att hålla med. Det känns trist att för femtielfte gången gnälla på Filmkrönikan... men det var inget vidare i den här tappningen heller. Nygammal och måttligt fräsch mix av Rehlin- och Sahlin- konceptet, och även jag störde mig på en överpeppad von Zweigberk som ville styra vartenda samtal i förutbestämd riktning.

Men Eklund var riktigt bra: insiktsfull i analysen av våldets centrala roll i Loachs filmer och i diskussionen om "autentiskt" skådespeleri. Sen gillar jag alla som har den goda smaken att nämna Barry Lyndon som favvofilm.

Herr Bergström sa...

Såg inte Eklund sjukt mycket ut som Sven Wollter?

Martin sa...

Jag tyckte om halvfinskan, Helena von Zweigbergk däremot gjorde inget superintryck. Vad var egentligen med att sitta och hypa Eklund för en scen där han ser ut som han bajsar på sig? Och varför satt hon och gjorde irriterande handgester hela tiden?

Och ja, han har blivit sjukt lik Sven Wollter.

Herr Bergström sa...

Missade andra avsnittet. Hade de skärpt ihop sig?