Ekonomireporter 007 med rätt att ligga

Jag läste Stieg Larssons bestseller Män som hatar kvinnor under semestern, trots att det är en feting på nära 600 sidor så plöjer man den på några dar. Det är en riktig bladvändare, inte konstigt att den säljer som smör. Stieg Larsson är pratig, omständlig (som om han tvingats lägga band på sig under hela sin bana som journalist och nu äntligen får chansen att bre ut sig utan att få bannor av nån nitisk redaktör) och kan inte disponera en historia - den enda scenen som har potential att bli riktigt rafflande stressar han förbi på tre fyra sidor. Men ändå sitter man där, knappast fastnaglad men ändå hooked. Larsson var ingen stor stilist men han har ett jäkla driv i berättandet, och en riktigt saftig historia.

Jag har inget emot journalistromantik (herregud, All The President's Men är ju en av mina absoluta favoriter) men i Män som hatar kvinnor blir det ibland lite over the top - Journalister som ligger med kvinnor hade varit en bättre titel. För bokens hjälte (och, misstänker man, Stiegs alter ego) Mikael Blomkvist är inte bara en briljant, tjurig och kompromisslös grävande murvel, han är också en ladies man av rang. Inte på ett tjusigt och suave Sean Connery-vis utan på nåt slags vardagsintellektuellt, jeans-och-skinnjacka-och-iBooken-under-armen-sätt.

Kvinnsen faller som furor runt honom – om ett möte med ett blivande intervjuoffer börjar med att Blomkvist knackar på och kvinnan i fråga öppnar nyduschad i morgonrock så kan man ge sig fan på att det blir åka av lite längre fram, Läsarnas bästa sexnovell-stylee. Larsson beskriver också omorgsfullt hur Blomkvist är en pigg anhängare av öppna förhållanden med fri lejd att ligga runt lite som man känner för, utan några jobbiga konsekvenser. När sidekicken Lisbet Sahlander, en trasslig och spinkig gothbrutta med attitydproblem som också är en ultrabegåvad hacker och inte tar skit från nån (en figur så konstruerad - av en karl - att det nästan gör ont) gör entré och strax efter deras första möte hamnar i säng med Mikael har man vant sig.

Man undrar om Larsson levde som han lärde eller om det var hans dagdröm: att efter långa researchkvällar framför datorn bara lyfta luren och ha ett par tre härliga famnar att välja på. Vem är jag att klandra honom isåfall? Uppföljaren Flickan som lekte med elden lär vara mer actionpackad och ha snäppet lägre samlagsfrekvens - det bådar gott.

Andra bloggar om: steig larsson, litteratur, journalistik, media