SVT:s Filmkrönikan är död. Den har efter en lång och utdragen dödskamp stilla insomnat - men det råder delade meningar om exakt när dödsögonblicket inträffade.Veteraner (som med en rysning av varm nostalgi minns hur Torsten Jungstedt i ett numera klassiskt avsnitt från 1985, utan att blinka, visade hela den avgörande slutfajten när mördarroboten blev mos i första Terminator) tycker att programmet avled när filmnestorn Nils Petter Sundgren gick över till att nojsa med Hans Wiklund i TV4.
Andra anser att det var Gunnar Rehlins flackande blick, svettiga överläpp och rent komiskt träiga prator som delade ut nådastöten (trots den ofrivilliga skrattfest som också bjöds).
Känsliga tittare menar att programmet kramades ihjäl under den smärtsamma era när Ulrika Knutson och Sven Hugo Pehrson gjorde Gudrun Sjödén-murrigt kulturmys av formatet.
En del tror istället att Filmkrönikan definitivt trillade av pinn i våras när Paolo Roberto var inbjuden för att prata om boxningsfilmer, eller kanske bara häromveckan när den klassiska matlagningsscenen från Gudfadern, den när Clemenza visar Michael Corleone hur man steker köttbullar, utan förvarning gick över i en intervju med Mat-Tina.
Alla har fel - men det börjar brännas. Vi måste först gå tillbaka några år, till perioden 2000-2002, då Sara Wennerblom var programledare och Fredrik Sahlin resident filmkritiker. Wennerblom påade, snutten visades, över till Sahlin – och då gick startskottet för det ohämmade flirtande som överskuggade de där filmerna som tydligen också skulle avhandlas. Kåtheten låg som en kladdig hinna i etervågorna och man föreställde sig att det bara var Sahlins vigselring som hindrade en intensiv ståfralla så fort ljusen släckts och studiomännen gått hem.
Sen tog Orvar över, och vi spolar framåt till sommaren 2005 när SVT Göteborgs think tank kläckte idén att istället för två recensenter anställa ca 37 stycken – några halvsömniga kulturjournalister, Sara Wennerblom (nu Arén), plus ett gäng oprövade ungdomar som vill jobba med media, ”gillar film” och tycker om att läsa innantill på en teleprompter.
I det läget låg Filmkrönikan i dödssmärtor, efter en lång process där relativt friska perioder varvats med åratal av vanvård. Men den var inte helt död. Det ryckte fortfarande i den tunga, trötta kroppen: en svag, flämtande livsgnista fanns kvar.
Så kom till slut nådaskottet. Döden inträffade sent på kvällen den 13 oktober 2005 (eller möjligen tidigt på morgonen dagen därpå), då webbredaktören Magnus Johansson klickade på Uppdatera - och Sara Wennerblom Aréns recension av Michael Hanekes Dolt hot lades ut på Filmkrönikans hemsida.
Tvekade någonsin Magnus Johansson? Lydde han blint sina direktiv, eller kramade han långsamt avtryckaren under protest? Var han överhuvudtaget medveten om vad som hände eller såg han det bara som en rutingöromål bland andra, en helt vanlig dag på jobbet? Vi lär kanske aldrig få veta.
”10 minuter in i filmen förstår jag ingenting” börjar texten. Fair enough – Hanekes film är allt annat än pang på. Men sen börjar den stream of consciousness som till slut blev för mycket för att en sliten och misshandlad Filmkrönika efter år av förnedring och vanvård till slut skulle häva upp en sista sorgsen (men kanske också en smula lättad?) suck och sluta ögonen för gott.
”Plötsligt stannar filmen upp och spolas tillbaka och då inser jag att vi e inte alls ute o åker bil utan nån ser en film där nån redan har varit ute o åkt bil. Illusionen e bruten, förvirringen e total. Å det e riktigt bra. Tycker jag som inte ens gillar att bli rädd när jag ser på film. Men jag blir rädd. Kanske för att hotet e så vagt. Kanske för att jag aldrig har nån aning om vad som ska hända härnäst. Filmen väcker en massa frågor men gör inget försök att besvara dem. När slutet kommer e jag tillbaka där jag började. Total förvirring.
Fyra stolar till Dolt hot. På slutet önskar jag att jag hade fattat en aning mer.”
Vad säger man? Jag önskar också att Sara fattat mer. Och helst hennes arbetsgivare också. Men hey, vi har ju bra tittariffror och film ska väl vara kul och lättsmält och inte så jävla svårt, så vi riskerar att skrämma bort både tonåringarna och Svenne Banan? SVT har sen den där ödesdigra dagen i oktober skickligt dolt det faktum att Filmkrönikan avlidit och lyckas varje torsdagkväll, likt Andrew McCarthy i Weekend at Bernie’s, fiffigt visa upp ett sprattlande lik som lurar alla utom de mest skarpsynta tittare. Och så länge inte fler upptäcker bluffen lär bedrägeriet fortsätta.
Men vi som tror att det faktiskt går att göra ett filmmagasin som är både smart, seriöst och underhållande vet att det trots allt inte är helt kört. Filmkrönikan har över femtio år på nacken och dog en långsam och utdragen död, men är gjort av kraftigt virke. En vacker dag kommer Filmkrönikan – likt The Terminator där han ligger tillfälligt knockad på trottoaren utanför nattklubben TechNoir – att plötsligt resa sig upp, borsta damm och glassplitter från läderjackan och sen göra processen kort med de klåpare som försökte ta livet av honom.
Vi väntar med spänning.
10 kommentarer:
Jag hade det där Terminator-avsnittet på video. Var det inte så att han också visade Johnny Depps dödsscen i "Terror på Elm Street" i samma avsnitt?
Det konstiga är att man inte ens i efterhand blir förbannad över att de visade en sådan nyckelscen (jag tänker åter på Terminator) i sin helhet. Tvärtom blev jag bara mer övertygad om att jag MÅSTE se filmen! (Även om jag inte kan ha varit mycket mer än tolv år när det begav sig...)
Håller med dig lite för många recensenter!
För mig dog Filmkrönikan när jag upptäckte att jag blev åksjuk av att en av recensentpraktikanterna vaggade på huvudet hela tiden som hon pratade.
PS. Annars var den tidiga Orvar ett lyft för krönikan, kanske ville cheferna se till att han inte växte upp i himmelen, därav mångfalden av enfalden.
Oj vad stygg o bitter du är.
Varför göra sådana påhopp?
Jag har alltid tyckt att alla filmrecensenter använder begrepp, uttryck och konstiga meningsbyggnader som gör att många av deras recensioner blir missvisande och egentligen meningslösa för gemene man. Typ "Jag ger den ändå en 4:a för det abstrakta bildspråket" eller "Det godtyckliga dödandet i tid o otid skapar en oreda som regissören får svårt att knyta ihop". Dina recensioner är inget undantag. Vissa av dom är totalt ordbajseri utan mening. Men slutar jag läsa dom för det? Självklart inte. Slutar jag kolla på filmkrönikan trots din dödförklaring? Självklart inte. För mig fyller du och den en funktion och jag har alltid tyckt att du o den varit bättre än filmrenscensionerna i fyran, ztv och dagstidningarna.
Egentligen är det med filmrecensenter som med gott vin. Hitta något du gillar, bry dig inte om vad andra tycker och "stick to it".
Förresten när kommer flickvännen med nästa film? Har väntat länge nu :)
Å snart är det Gbg filmfestival. Jag längtar som fan.
Hahahaaa!
Det bästa blogginlägg jag läst ppå år och dar.
Visst är det jobbigt att man fortfarande lite grann bryr sig om Filmkrönikan? Jag har försökt skjuta den åt sidan i ett par års tid nu - avfärdat den som den hopplösa röra den är - men av någon anledning (för att det är SVT, antar jag) är jag ändå angelägen om att det ska bli ett bra program.
Borde inte du ta över Filmkrönikan?
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=4810&a=503629&queryArt53141=buss+till+italien&searchDepartmentArt53141=null&doneSearch=true&pageArt53141=0&sd=10
Försökte publicera en länk till Filmkrönikans senast rekord ovan. Men den se konstigt ut så jag klistar in det istället:
Läs och dö en smula:
"Buss till Italien (Maria)
Körledaren Ylva sitter i en buss på väg till Italien tillsammans med sin kör. Några av dem längtar efter att få träffa den lokale borgmästaren, andra vill få en gratis semester, några tror fortfarande att de ska åka till Italien bara för att sjunga men de flesta av dem vill bara fly vardagen. Ylva är en av dem som flyr, och de unga killarna Erik och Ruben vill gärna erbjuda henne äventyr.
Biopremiär: 2005-12-16
DVD-premiär:
Genre: Drama
I rollerna: Livia Millhagen, Karl Linnertorp, Adam Pålsson, Anna Lyons m fl
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
Huvudrollen Ylva, som spelas av Livia Millhagen känns proffsigt naturlig å på riktigt. Här finns inget överspel, å karaktären i sig e väldigt trovärdig. Jag känner igen killarnas personligheter också, både i stilarna och i sättet - den ena på ytan lite tuffare, öppen å framåt å den andra mer osäker, tafatt å tyst.
Egentligen är karaktärerna å skämten i filmen såna att dom skulle kunna bli fjantiga, förutsägbara å tillrättalagda, för att vi sett dom på film förr. Men av nån anledning lyckas manusförfattaren Malin Lagerlöf å regissören Daniel Lind Lagerlöf att snyggt styra Bussen Till Italien bort från klyschorna.
Ylva e också berättaren i filmen. Genom henne får vi veta hennes egna å andras osynliga tankar å bakgrundshistorier. Å de e inte särkilt verkligt eftersom Ylva knappast kan veta allt det där om alla andra. Men de får karaktärerna å filmen att i alla fall bli flerbottnad å intressant.
Buss till Italien e en bra film, me ett verkligt manus å me bra skådespelare. Men de här e ingen film som man tänker speciellt länge på, å det e inte ett särskilt bra betyg att jag redan nästan glömt va filmen handlade om.
Buss Till Italien får tre stolar av mig. Jag tyckte om den å skrattade i biosalongen, men när jag gick därifrån hade bussen redan kört ifrån mig. /Maria Kaneberg"
Visst hade Filmkrönikan Orvar ett tag men de hade också Emma gray som när som helst kunde hafsa ur sig helt obegripliga recensioner och betyg. Filmkrönikan dog verkligen när orvar inte längre fick recensera och Emma blev kvar. Jag tror vi kan glömma filmprogram i tv och får använda oss av internet istället.
Skicka en kommentar