A History of Violence

A History of Violence kommer med många kvalitetsstämplar: nominerad till Guldpalmen i Cannes, unisont kritikerhyllad, Cronenberg bakom spakarna, manus precis som Sam Mendes mästerliga Road to Perdition baserat på en likaledes uppskriven seriebok. Samt den där lika enkla som laddade titeln, som jag trodde signalerade att här skulle Cronenberg ta ett helhetsgrepp över våldets mekanismer och konsekvenser.

Men jag vete fanken. Titeln syftar nog mer på vad Viggos karaktär haft för fuffens för sig i ett tidigare liv. A History of Violence är i själ och hjärta en klassisk noirfilm som inte alls är svår att tänka sig som en hårdkokt Fritz Lang-thriller från fyrtiotalet med, säg, Spencer Tracy eller Humphrey Bogart i huvdrollen, och med utsökt, light-expressionistiskt foto av Karl Freund, och en lite mindre pretentiös titel.

Vi befinner oss hos den ultimata lyckliga kärnfamiljen i den ultimata sömniga småstaden i Amerikas heartland. När lillflickan vaknar av en mardröm i inledningen rusar hela familjen in för en trygghetsskapande gruppkram och det är så pass over the top att man dels förstår att något väldigt ruskigt strax måste inträffa, dels tänker att Cronenberg måtte väl rimligen driva med oss? Eller också låter han bara sin romantiska sida få fritt utlopp efter alla dessa år av maskinfetischism och konstig sex?

Nej, vad Cronenberg än är så inte är det distanserad. Han tar vad som i grund och botten är en exploitationrulle och gör en handfast, eftertänksam film av det. Det är nästan schematiskt berättat och rätt så stiliserat. En del av karaktärerna - Viggos veke tonårsson, en oerhört jobbig bully på fotbollsträningen, en välklädd mafioso - är rena karikatyrer, genrefavoriter i situationer vi sett mången gång förut. Men det funkar utmärkt, tack vare bra spel och konsekvent regi.

Viggo är stillsamt lysande och anstränger sig hårt för att vara en vanlig, reko och småtråkig snubbe, och alltid pålitlige Ed Harris gör guld av sin bekanta roll som kall mördare med ett roat småleende i mungipan. William Hurt kommer in sent i filmen och har gett sig fasen på att för en gångs skull skippa sitt patenterat sömngångaraktiga spel och göra nåt helt annat. Han krämar på med en märklig new York-accent och suger på varje stavelse i sin långa monolog, och det är om inte annat stor underhållning (särskilt som det leder in till en av årets roligaste och brutalaste scener).

Den gamle Cronenberg-medarbetaren Peter Suschitzky odlar filmens alldagliga stil med ett korrekt men lite konstlöst foto. Cronenberg spar sin visuella flair till några korta, snabba explosioner av stillastående proffsvåld med benknäckande ljudeffekter i några centrala scener - otroligt snyggt.

A History of Violence är en klassiskt ödesmättad noirhistoria om att synder ur ens förflutna alltid kommer tillbaka och biter en i arslet. Cronenberg förvaltar sitt manus väl och får härmed amnesti för sina senaste två filmer, kalkonmässiga eXistenZ och sömnpillret Spider. Han lyckas göra en opretentiös och intelligent film som inte sviker noirgenrens hårda riktlinjer samtidigt som han ömsint beskriver en familj i kris, i scener som ibland kantrar åt det melodramatiska men alltid håller sig på rätt sida. Och för att visa att han inte helt mjuknat på gamla dar slänger han in en hård och desperat sexscen också. Årets comeback? (Betyg: 8/10)