1. Bröder
Susanne Biers mästerliga och kraftfulla drama om en familj i uppbrott var årets mest drabbande filmupplevelse, hands down. Säker regi och makalöst spel av Nikolaj Lie Kaas, Ulrich Thomsen och Connie Nielsen. Läs recension
2. Dolt hot
Glädjespridaren Michael Haneke hörsammade Göran Perssons brasklapp ”Den som är satt i skuld är icke fri” och drämde i med en av sina allra bästa filmer – en gåtfull och djupt obehaglig thriller om gamla synder och kollektiv skuld. Läs recension
3. Sideways
Indiefavoriten Alexander Paynes och birollskungen Paul Giamattis stora genombrott. En smart och underhållande roadmovie med ett trätande radarpar som redan känns klassiskt. Läs recension
4. Tjenare kungen
Filmen om att växa upp i en håla, bli mobbad, sticka till storstan och satsa på sin dröm mot alla odds har vi sett förut, men alltför sällan med tjejer i huvudrollen, och nästan aldrig gjord med så mycket kärlek och punkig energi som i Ulf Malmros rappa och välspelade lyckopiller.
5. Closer
Frågan är om filmad teater nånsin varit bättre? Veteranen Mike Nichols filmatisering av Patrick Marbers långkörare med väl valda skådisar (Clive Owen!) bjussar på en brutalt misantropisk och djupt cynisk syn på förhållanden, kärlek och åtrå, med en knivskarp, snuskig och måttlöst välskriven dialog drypande av saltsyra. Läs recension
6. Världarnas krig
Spielbergs uppdatering av H.G. Wells SF-klassiker var oväntat skoningslös och deppig, en muskulös och tekniskt fulländad dystopi med några oförglömligt välkomponerade och isande scener. Praktfull underhållning och mörk bild av ett USA under hot i en enda maffig actionvåffla. Läs recension
7. Kung Fu Hustle
Slapstickvåld, bondkomik, musikalnummer och blixtsnabba wire fu-fajter. Kung Fu Hustle var årets mest vildsint genreblandade och hämningslöst festliga film – och fick dessutom alla förlagor den parodierade att komma på skam. Läs recension
8. Sin City
Robert Rodriguez överlevde både det ironiska nittiotalet och femtielva Spy Kids-filmer och kom tillbaka med en fenomenalt våldsamt och mäkta imponerande saga, extremt trogen Frank Millers absurt hårdkokta noirserie.
9. Zozo
Efter två pilsnerfilmer gjorde Josef Fares auteur-chock med en fullödig och mäktig film, lika personlig och kraftfull som lättillgänglig och vacker. Att se Zozo är att bli knäckt, sorgsen och lycklig - och lite patetiskt stolt över Josef Fares är "vår" och att det görs filmer av den här kalibern i Sverige. Läs recension
10. Se mig
Det sinnessjukt begåvade franska paret Agnes Jaoui/Jean-Pierre Bacri följde upp mästerverket I andras ögon med en likaledes intelligent och lyhörd satir om obesvarad kärlek och mänsliga tillkortakommanden. Läs recension
Bubblare:
Tim Burtons svårslagna double whammy Corpse Bride och Kalle och chokladfabriken.
Årets barnskådisar: Todd Solondz Palindromes nådde kanske inte upp till den skyhöga ribba han lagt med Happiness och Welcome to the Dollhouse – konceptet att låta femton olika aktriser av varierande ålder och utseende spela huvudrollen var knappast klockrent – men den godhjärtade Mama Sunshine och hennes glada gäng med handikappade barn som spelade högerkristen pop med Max Martin-sound och anti-aborttexter var oförglömliga.
Årets onödigaste film: John Carpenter lever numera mest på gamla meriter och hans matiga katalog har börjat plundras, med varierande resultat - gamla fina Attack mot polisstation 13 blev segdragen action med hisnande manusluckor och en sedvanligt sur Ethan Hawke, vilket var väldigt onödigt.
Årets snyggaste våld: Delad förstaplats mellan Chan-wook Parks superstiliserade slo mo-balett till klassisk musik i undersköna Oldboy och Cronenbergs handfasta men välkoreograferade näsknäckningar i A History of Violence.
Årets manliga skådis: Clive Owen. Världens kanske snyggaste karl levererade drypande sarkasmer i Closer och sammanbitet övervåld i Sin City med samma coola självklarhet.
Årets kvinnliga skådis(ar): Josefin Neldén och Cecilia Wallin var fantastiska i Tjenare kungen - att båda gjorde sin filmdebut är en smärre sensation.
Årets direkt-till-dvd: Napoleon Dynamite. Letargisk nördhumor på rätt sida om hånskrattet.
Årets roligaste scen: Dött lopp mellan f.d. helyllemannen Bob Sagets vanvettigt snuskiga skämtlynne i The Aristocrats och den väldigt, väldigt långa kräksscenen i Team America: World Police.
Årets mest menlösa film från en idol: Elizabethtown. Även om man tänker bort Garden State, som berättade en liknande story oerhört mycket bättre, var Cameron Crowes nya en obegripligt svårälskad film. Orlando Bloom är snygg men räcker liksom inte till, Kirsten Dunst spelar den där spontana och kooky tjejen som mest av allt är en manlig önskedröm. Och de varma småstadsmänskorna i gamla goa södern är lika rättframma som finurliga. Dock: sedvanligt fint soundtrack med Concretes, Ryan Adams och My Morning Jacket.
Årets sämsta film: Mr & Mrs Smith. En obegriplig actionsoppa som mest kändes som en reklamfilm för Brad och Angelina. Att Swingers-hjältarna Doug Liman (regi) och Vince Vaughn (biroll) var iblandade väljer jag att förtränga.
Årets cameo: Will Ferrell, som kom in sent och sånär räddade den smetiga finalen på Wedding Crashers.
Årets soundtrack: Tjenare Kungen. Ryktet gör gällande att en miljon av budgeten gick till att köpa loss musikrättigheterna, vilket är ovanligt för en svensk film och resulterade i ett överjävligt bra soundtrack med både svenska punkklassiker (Tant Strul, Ebba Grön) och väl valda utrikiska åttiotalsklassiker (Ultravox, Lloyd Cole).
Årets filmmusik: Jag må vara kriminellt förutsägbar, men Danny Elfmans musik till Kalle och chokladfabriken och Corpse Bride var i vanlig ordning förträfflig.
Årets twist: I brist på en ny M. Night Shyamalan-rulle att dissekera fick vi hålla till godo med The Machinist, stilsäker mardrömsnoir med en elegant avslutning som raffinerat knöt ihop säcken.
Årets förtexter: Gisslandramat Hostage med Bruce Willis började lovande och gick ner sig i osannolikheter och höga pretentioner, men de datoranimerade förtexterna var snygga, om än förtvivlat showy.
Årets extramaterial: Säsong 1-dvd:n av Extras med två briljanta kortfilmer: Finding Leo där Stephen Merchant och Ricky Gervais, småfnittriga efter några vinare, sitter en sen natt på ett hotellrum och fumligt försöker få tag på Leonardo DiCaprio. Samt Taping Nigel, där Gervais förnedrar sin redigerare med allehanda sadistiska upptåg. Måttlöst underhållande.
Godbitar jag aldrig hann se: The Exorcism of Emily Rose, Mun mot mun.
Till slut: Mike Mills svarta komedi Thumbsucker som visades på Sthlm filmfestival var det i särklass bästa jag såg i år och sopar banan med samtliga ovanstående alster. Vi håller tummarna för en svensk premiär under året.
Vi hörs 2006. GOTT NYTT ÅR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar