Napoleon Dynamite är en indiesaga nästan i klass med Blair Witch Project – den spelades in för en spottstyver ($400 000), gick upp på Sundancefestivalen januari förra året där den blev nominerad till Grand Jury Prize, fick sen ett gäng andra utmärkelser och har nu dragit in runt $46 miljoner. Och nu har den till slut letat sig hit - den släpps direkt på dvd imorgon och är ett måste för vänner av stiliserade och egensinniga komedier i Wes Andersons och Todd Solondz anda.
Napoleon Dynamite är en ung man som bor i en håla i Idaho tillsammans med storebror Kip. Båda är extrema nördar, men inte i någon lätt inringad populärkulturell nisch – de är liksom bortom Star Trek, Tolkien eller Star Wars utan i en helt egen dimension. Napoleon tecknar ambitiösa fantasymotiv, gärna med sitt favoritdjur liger (en korsning mellan lion och tiger), pratar om wizards och skills. Kip raggar tjejer på internet och bygger på en tidsmaskin. Långfilmsdebuterande och obehagligt unge (född 1979) Jared Hess frossar i fula åttiotalsfrisyrer, glesa fjunmuschar, moonboots, pastellfärgade pikeskjortor och pilotglasögon och en lång stund känner man sig inspärrad i en ironisk Norrlands Guldreklam och förväntas skratta gott åt de plågsamt geekiga pojkmännen.
Men Napoleon är enormt driftig på ett världsfrånvänt plan, en doer precis som Rushmores Max Fischer. Och Hess får bra styrfart på sin originella film, med kulmen i ett obetalbart roligt dansnummer. Som bara måste ha inspirerat Napoleon-lookaliken Erlend Öye till den charmiga I'd Rather Dance-videon med Kings of Convenience.
Debuterande Jon Heder spelar Napoleon med bravur och det är nästan en besvikelse när man inser att Heder finns på riktigt (och ser helt normal ut). Jareds Hess nästa projekt Nacho Libre, som han skriver tillsammans med sin fru Jerusha och Mike White (School of Rock), är en Jack Black-komedi med premiär nästa år - vi håller en tumme att det blir lika bizarrt och underhållande som Napoleon Dynamite.
2 kommentarer:
Kan tyvärr inte sälla mig till hyllningskören. Tvärtom blev jag faktiskt rejält besviken på Napoleon Dynamite, som jag uppfattade som en film med ansträngd ironi i övermått - men med desto mindre hjärta.
värt atta tillägga är att filmen är en s k mormonfilm. producerad av mormoner för att visa världen att man kan göra en "ren" film utan att tumma på kvaliten. som exempel finns inte ett enda svärord med i hela filmen.
filmen är trevlig, lite mysig, som mormonerna kanske är... jag vet inte.
Skicka en kommentar